Die Bibel

 

1 Mosebok 17

Lernen

   

1 När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var ostrafflig.

2 Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig övermåttan.»

3 föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:

4 »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du skall bliva en fader till många folk.

5 Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk.

6 Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag komma av dig, och konungar skola utgå från dig.

7 Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;

8 och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning, och jag skall vara deras Gud.

9 Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte

10 Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;

11 på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet till förbundet mellan mig och eder.

12 Släkte efter Släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras, när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som icke är av din säd.

13 Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött betygat såsom ett evigt förbund.

14 Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt förbund.»

15 Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.

16 Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»

17 föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal

18 Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför dig!»

19 Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter honom.

20 Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag skall göra honom till ett stort folk.

21 Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»

22 Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.

23 Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud, såsom Gud hade tillsagt honom.

24 Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev omskuren.

25 Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev omskuren.

26 På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;

27 och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika med honom.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #2072

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2072. And laughed. That this signifies the affection of truth, may be seen from the origin and essence of laughter, for its origin is nothing but the affection of truth, or else the affection of what is false, from which come the gladness and merriment that in laughter display themselves in the face, which shows that the essence of laughter is nothing else. Laughter is indeed an external thing that belongs to the body because to the face; but in the Word interior things are expressed and signified by exterior things; just as all the interior affections of the mind are expressed and signified by means of the face, interior hearing and obedience being signified by the ear, interior sight or understanding by the eye, power and strength by the hand and arm, and so on, and in the same way the affection of truth by laughter.

[2] In man’s rational there is truth, which is its chief characteristic, and there is also the affection of good, but this is in the very affection of truth as its soul. The affection of good which is in the rational does not display itself by means of laughter, but by means of a certain joy and consequent pleasurable delight which does not laugh; for in laughter there is usually something that is not so good. The reason why truth is the chief characteristic in man’s rational, is that the rational is formed by means of the knowledges of truth, for by no other means can anyone ever become rational. The knowledges of good are truths, equally as much as are the knowledges of truth.

[3] That “laughter” here signifies the affection of truth, may be seen from its being related that Abraham laughed; and in like manner Sarah, both before Isaac was born, and afterwards; and also from Isaac’s being named from “laughter,” for the word “Isaac” means “laughter.” That Abraham laughed when he heard about Isaac, is evident from this verse, for it is said that Abraham laughed when he heard about a son from Sarah. That Sarah also laughed before Isaac’s birth, when she heard from Jehovah that she should bear a son, is told in the words, “When Sarah heard at the door of the tent, Sarah laughed within herself, saying, After I am grown old shall I have pleasure? and my lord old? And Jehovah said unto Abraham, Wherefore did Sarah laugh, saying, Shall I of a surety bear a child, and I am become old? Sarah denied, saying, I laughed not; for she was, afraid. And He said, Nay, but thou didst laugh” (Genesis 18:12-13, 15). And later, when Isaac had been born, “Abraham called the name of his son Isaac” (meaning “laughter”); and Sarah said, “God hath made laughter for me; everyone that heareth shall laugh with me” (Genesis 21:3, 6). Unless “laughing” and the name “Isaac,” meaning “laughter,” involved such things, these matters would never have been related.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.