2388. Att orden ’vem har du ännu här? Måg, och dina söner, och dina döttrar, och alla som du har i staden – för dem ut från orten’ betyder att alla hos vilka det goda i människokärleken finns, och allt som har att göra med detta goda skulle frälsas, samt även de som låter sig ledas av det sanna i tron, under förutsättning att de avhåller sig från det onda är tydligt av det som betecknas med ’mågar’, ’söner’, ’döttrar’, ’stad’ och ’ort’, något som kommer att behandlas i nästföljande numrerade stycken.

[2] Att de frälses hos vilka finns det sanna i tron, under förutsättning att de avhåller sig från det onda förhåller det sig på följande vis. Sanningarna i tron är själva kärlen som tar emot det goda, nr 1900, 2063, 2261, 2269, och de tar emot det goda i den mån människan avhåller sig från det onda. Ty det goda strömmar ständigt in från Herren, men det är det som hör till sättet att leva som hindrar att detta goda kan tas emot i sanningarna, som finns i hennes minne eller kunskap. I den mån människan avhåller sig ifrån det onda går därför det goda in och ansluter sig till hennes sanningar. Det sanna i tron blir då hos henne det goda i tron. Människan kan mycket väl ha kunskap om det sanna och ansluta sig till det, när någon världslig bevekelsegrund eggar henne till det. Hon kan också övertygas om att det sanna är sant. Men detta är inte levande, så länge hon för ett ont leverne. En sådan människa är lik ett träd som bär löv, men ingen frukt. Och detta sanna är som ett ljus utan värme, såsom under vintern då ingenting växer. Men när det finns värme i det blir ljuset som om våren då allting växer. Det sanna liknas i Ordet vid ljus och kallas också ljus, medan kärlek liknas vid värme och kallas också andlig värme. I livet efter detta framställer sig också det sanna med hjälp av ljuset, det goda däremot med hjälp av värmen. Men det sanna utan det goda manifesterar sig som kallt ljus, det sanna åtföljt av det goda som vårlikt ljus. Detta visar vad sanningarna i tron är som saknar det goda i människokärleken. Det var också detta som här var orsaken till att mågarna och sönerna, med vilka sådana sanningar betecknas, inte frälstes, utan blott Lot tillsammans med sina döttrar.

[3] Eftersom det här sägs att också de frälses som låter sig ledas av det sanna i tron, under förutsättning att de avstår från det onda, så bör man veta att med dem förstås de som bekänner sig till tron och inte tänker på människokärleken, därför att de blivit så undervisade. De vet inte vad människokärlek är och förmodar att den endast består i att ge av sitt eget åt andra och att förbarma sig över var och en. Inte heller vet de vad som menas med ens nästa, som människokärleken bör utövas mot, i det att de håller före att nära nog alla utan åtskillnad är ens nästa. Ändå lever dessa människor ett liv i människokärlek mot nästan, eftersom de för ett gott leverne. De lider ingen skada av att med de övriga bekänna sig till tron, för i deras tro innebor människokärlek. Med människokärlek avses alla de olika slag av godhet som tar sig uttryck i levernet, såväl allmänt sett som i det särskilda fallet. Vad därför människokärlek är och vad som menas med ens nästa skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet sägas i det följande.