2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Imibhalo yaphansi:

9062. ‘Et si dentem servi sui vel dentem ancillae suae excusserit’: quod significet si destruxerit verum ¹ aut affectionem ejus in sensuali, constat ex significatione ‘dentis’ quod sit intellectuale exterius, et inde verum in naturali, de qua supra n. 9052, hic verum in ultimo naturalis, hoc est, in sensuali, quia dicitur de servo et de ancilla; ex significatione ‘ancillae’ quod sit affectio illius veri, de qua etiam supra n. 9059; et ex significatione ‘excutere’ quod sit destruere. Quid sensuale et quale, videatur n. 4009, 5077, ² 5081, 5084, 5089, ³ 5094, 5125, 5128, 5580, 5767, 5774, 6183, 6201, ⁴ 6310, 6311, 6313, 6315, 6316, 6564, 6598, 6612, 6614, 6622, 6624, 6948, 6949, ⁵ 7693.

Imibhalo yaphansi:

4009. ‘Et dedit in manum filiorum ejus’: quod significet quod darentur illa veris, constat a significatione ‘filiorum’ quod sint vera; de qua n. 489, 491, 533, 2623, 3373; ‘dare in manum illorum’ est juri et arbitrio eorum, per ‘manum’ enim significatur potentia, n. 878, 3387, vera quae per filios hic significantur, sunt ¹ quae vocantur sensualia, sunt enim sensualium, et sunt extima mentis naturalis; naturale enim hominis ab una parte communicat cum sensualibus quae sunt corporis, et ab altera parte cum rationalibus quae sunt mentis rationalis, per intermedia illa fit quasi ascensus a sensualibus quae sunt corporis et aperta sunt versus mundum, ad rationalia quae sunt mentis rationalis, et aperta sunt versus caelum, ita quoque descensus ab illis, nempe a caelo ad mundum; hoc fit in solo homine: hic ascensus et descensus est, de quo agitur in sensu interno horum capitum; ac ut repraesentative sistantur omnia et singula, repraesentatur rationale per ‘Jishakum et Rebeccam’, naturale per ‘Jacobum et binas ejus mulieres’, et sensuale per ‘horum filios’; at quia in sensuali ut in ultimo ordinis, priora simul sunt, unusquisque filius aliquod commune repraesentat in quo illa, ut supra ostensum est.

Imibhalo yaphansi: