I judo tränas du att dra nytta av dina motståndares fart för att kasta dem ur balans och till marken. Du behöver inte vara större eller starkare för att vinna en strid.

Det finns en andlig judoarena för oss alla. När vi börjar försöka undvika ondska, lära oss sanningar och göra gott, går vi in på arenan. Vi kommer att delta i tävlingar, strider.

Vi kan förvänta oss att våra motståndare kommer att försöka använda vår fart för att kasta oss ur balans och ner. Om vi undviker ett ont framgångsrikt, en eller två gånger, kommer de att dra oss in i ondskan med självgrattis. Om vi lär oss några spännande nya sanningar kommer de att driva oss vidare till en stolthet över vår egen intelligens. Om vi misslyckas några gånger kommer de att kasta oss i förtvivlan eller få oss att överge hela projektet.

Om vi vet att förvänta oss dessa judotaktiker, kan vi göra det bättre för att hålla balansen? Ja säkert. Vi kan inse att vi befinner oss på den andliga arenan, i andliga strider eller frestelser. Vi kan försöka hålla balansen, behålla Ordet som vår grundsten och få råd och stöd från människor vi älskar och litar på. Vi kan röra oss utan att överdriva, lära oss sanningar för att matcha med nyfunna kärlekar för att göra bra saker. Vi kan öva om och om igen och inte tappa modet.

Judo nämns inte i Bibeln, men när du tittar kan du se teknikerna på jobbet:

Tre gånger i Gamla testamentet finns det historier om goda överstepräster - Aaron, Eli och Samuel - som har onda söner som de inte tyglar på. Initialt blir starka, goda insatser ur balans, antingen genom ouppmärksamhet eller stolthet eller försummad praxis. (Ser 3 Mosebok 10:1-2, 1 Samuelsboken 2:12-34, och 1 Samuelsboken 8:1-3)

De tre mest framstående kungarna i Israel, Saul, David och Salomo, börjar alla bra, men blir förförda av sin makt, stolthet eller rikedom, som tycks skada dem.

I ett annat fall, under uttåget, har Moses lett Israels barn ut ur Egypten och mot Kanaans land. Han mår bra och lyder Herrens befallningar. Men på Meribah blir han otålig och tappar förtroendet för Herren och försöker ta saken i egna händer. Som ett resultat får han inte komma in i det utlovade landet. (Ser 4 Mosebok 20:6-13)

I Swedenborgs arbete, "The New Jerusalem and its Heavenly Doctrine", finns ett kapitel om frestelse som börjar i avsnitt 196. I avsnitt 197 vi hittar detta uttalande:

"Frestelse är en strid mellan den inre eller andliga människan och den yttre eller naturliga människan (se Himmelska Hemligheter 2183, 4256) "

När du bestämmer dig för att göra andliga framsteg går du in på judoarenan. Ditt nybildande andliga jag kommer att bekämpa ditt vanliga "naturliga" jag. Du kommer att kämpa för att hålla balansen, och-om du är medveten om att du befinner dig i en andlig kamp, kommer du till och med att kunna se sätt att kasta ondska och falskhet ur balans.

2183. Att orden ’han tog smör och mjölk och tjurkalven, som han låtit tillreda’ betecknar allt detta sålunda förbundet framgår av det som ’smör’, ’mjölk’ och ’tjurkalv’ står för, vilket kommer att behandlas i nästföljande numrerade stycke. I närmast föregående verser handlade det om hur Herrens Förnuftiga utrustades med det som är himmelskt och med det som är andligt därifrån, betecknat med ’finsiktat vetemjöl bakat till kakor’, nr 2176, 2177, och dessutom med det himmelska-naturliga, betecknat med ’tjurkalven’, nr 2180. Samma sak uttrycks nu med orden – med ’smör’, ’mjölk’ och ’en tjurkalv’, varmed avses allt detta när det blivit förbundet.

[2] Men det går knappt att beskriva allt detta för ett vanligt förstånd, därför att de flesta inte vet att varje människa äger ett invärtes, ett förnuftigt och ett naturligt och att dessa tre är alldeles distinkta och noga skilda åt, så distinkta i själva verket att det ena kan vara oense med det andra. Det sagda innebär att det förnuftiga, som kallas den förnuftiga människan, kan vara av annan mening än det naturliga, som kallas den naturliga människan. Den förnuftiga människan är verkligen kapabel att se och förnimma det onda som är i den naturliga människan och, om det är ett äkta förnuft, att tukta det, se nr 1904. Innan dessa två har förbundits kan människan inte vara en hel eller fullständig människa, eller få uppleva det lugn som följer med frid, därför att det ena strider mot det andra. Ty änglarna som är hos människan styr hennes förnuftiga, medan de onda andarna som är hos henne styr hennes naturliga – och det är detta som ger upphov till strid.

[3] Om det förnuftiga segrar i denna strid hålls det naturliga under lydnad och människan begåvas i och med detta med samvete. Men om det naturliga segrar, då kan hon inte alls ta emot något samvete. Om det förnuftiga segrar, blir hennes naturliga som om det också var förnuftigt. Men om det naturliga segrar, blir det förnuftiga som om det också var naturligt. Vidare, om det förnuftiga segrar, kommer änglarna till människan och plantar hos henne in människokärlek, en himmelsk egenskap som kommer från Herren med änglarna som förmedlare, och samtidigt drar sig då de onda andarna på avstånd. Men om det naturliga segrar, då drar sig änglarna längre bort, det vill säga mera mot hennes inre, och de onda andarna närmar sig till det förnuftiga, anfaller det oavbrutet och fyller de lägre delarna av hennes sinne med hat, hämndbegär, svek och dylikt. Om det förnuftiga segrar, upplever människan det lugn som följer med frid och kommer i det andra livet in i himlens frid. Men om det naturliga segrar, kan det väl under människans livstid tyckas henne som om hon upplevde lugn, fast hon i det andra livet grips av oro och helvetisk pina.

[4] Av vad här nu anförts kan man veta hurdant människans tillstånd är såväl vad avser hennes förnuftiga som hennes naturliga. Det finns ingenting annat som kan skänka henne välsignelse och lycka än att det naturliga är förenligt med det förnuftiga och att båda är förbundna. Detta uppnås blott med människokärleken som medel, och människokärleken härrör uteslutande från Herren.