2776. Att orden ’offra honom som brännoffer’ betyder att Han skulle heliggöra Sig åt det Gudomliga är tydligt av det som förebildades med ’brännoffer’ hos det hebreiska folkslaget och i den Judiska Kyrkan, som är den heligaste handlingen i deras gudstjänst. Det förekom brännoffer och det förekom slaktoffer, och vad de förebildade kan man se i nr 922, 923, 1823, 2180. Heliggörelser skedde genom brännoffer och slaktoffer, och det är därför som i denna vers ’att offra som brännoffer’ står för att heliggöras åt det Gudomliga. Ty Herren heliggjorde Sig åt det Gudomliga, det vill säga Han förenade det Mänskliga med det Gudomliga genom frestelsestrider och segrar, se nr 1663, 1690, 1691 (slutet), 1692, 1737, 1787, 1812, 1813, 1820.

[2] Den gängse tron nu för tiden är att brännoffren och slaktoffren betecknade Herrens lidande och att Herren genom Sitt lidande försonat allas missgärningar. Ja, man tror till och med att Han tagit på Sig dessa missgärningar och avtvått missgärningarna från dem, så att de som tror rättfärdiggörs och frälses, ifall de bara – om så i den yttersta dödsstunden – tänker att Herren lidit i deras ställe, hur de än kan ha levat under hela loppet av sin levnad. Men det förhåller sig inte alls så. Lidandet på korset var den yttersta graden av frestelse, som Herren utstod, och varigenom Han fullständigt förenade det Mänskliga med det Gudomliga och det Gudomliga med det Mänskliga och så förhärligade Sig. Det är just denna förening som är medlet till att människorna har en på människokärlek grundad tro på Honom och som gör att de alls kan frälsas. Ty Själva det Högsta Gudomliga kunde inte längre nå människosläktet, som hade avlägsnat sig så mycket från det himmelska som hör till kärleken och från det andliga som hör till tron att det inte mera ens erkände, än mindre förnam detta himmelska och andliga. För att således det Högsta Gudomliga skulle kunna komma ned till en sådan människa kom Herren i världen och förenade det Mänskliga med det Gudomliga i Sig. Denna förening kunde inte ske annat än genom mycket svåra frestelsestrider och segrar i dessa, och slutligen genom den sista frestelsen, som var på korset.

[3] Som en följd av detta kan Herren från det Gudomliga Mänskliga upplysa människosinnena, även de som är helt fjärmade från det himmelska som hör kärleken till, förutsatt att tro grundad på människokärlek finns i dessa sinnen. Ty i livet efter detta syns Herren för de himmelska änglarna som Solen och för de andliga änglarna som Månen, se nr 1053, 1521, 1529, 1530, 2441, 2495 – allt himlens ljus flödar fram från Honom. Himlens ljus är så beskaffat att det när det skänker ljus åt andarnas och änglarnas syn samtidigt också upplyser förståndet. Denna egenskap att upplysa förståndet innebor också i det ljuset, så att den mängd av invärtes ljus, det vill säga av förstånd som någon äger i himlen står i proportion till det utvärtes ljus som denne har. Detta anger på vad sätt himlens ljus skiljer sig från världens ljus. Det är Herrens Gudomliga Mänskliga som ger både ögonen och förståndet ljus hos dem som är andliga, men detta hade inte kunnat ske, om inte Herren förenat det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga. Och om Han inte hade förenat dessa då skulle varken människan i världen eller någon andlig ängel i himlen längre haft någon som helst förmåga att förstå eller att förnimma det som är gott och sant. Och därmed skulle de inte heller haft någon som helst sällhet och lycka, och följaktligen inte heller alls kunnat frälsas. Av vad som här nu sagts är det uppenbart att människosläktet inte skulle kunna frälsas, om inte Herren hade antagit det Mänskliga och förhärligat det.

[4] Av vad nu anförts torde var och en kunna sluta sig till hur det i själva verket förhåller sig med detta att de frälses, oavsett hur de levat, om de bara med en inre sinnesrörelse tänker att Herren lidit för dem och tagit bort deras synder. Men i verkligheten kan himlens ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga inte nå andra än dem som lever i det goda som hör till tron, det vill säga som lever ett människokärlekens liv, eller, vad som är detsamma, som har samvete. Att de som är andliga blir frälsta i kraft av Herrens Gudomliga Mänskliga, se nr 1043, 2661, 2716, 2718.

2441. Att orden ’solen hade gått upp över jorden’ betyder den yttersta tiden, som kallas den Yttersta Domen, är tydligt av det som ’soluppgång’ står för, när det handlar om Kyrkans tidsperioder och tillstånd. Att med dagens tider, liksom också med årstiderna, avses de på varandra följande tillstånden inom Kyrkan har redan visats i nr 2323, och att med ’morgonrodnad’ eller ’morgon’ förstås Herrens Ankomst eller Hans rikes annalkande har visats i nr 2405. Sålunda är ’solens uppgång’ eller dess fortskridande över jorden Hans närvaro, och detta av det skälet att såväl solen som östern, där solen går upp, betecknar Herren – ’solen’, se nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, och ’östern’, nr 101.

[2] Orsaken till att Herrens närvaro är identisk med den yttersta tiden, som kallas domen, beror på att Herrens närvaro medför att de goda skiljs från de onda, vilket i sin tur medför att de goda lyfts upp till himlen och att de onda kastar sig själva ned i helvetet. Ty i livet efter detta är Herren Sol för hela himlen, se nr 1053, 1521, 1529–1531. Solen är verkligen den Gudomliga himmelska manifestationen på Hans Kärlek som uppenbarar sig inför deras ögon som solen och alstrar själva ljuset i himlen. I den mån därför som någon i livet efter detta är i himmelsk kärlek lyfts denne upp till detta himmelska ljus som kommer från Herren. Men i den mån någon avlägsnar sig från den himmelska kärleken kastar sig denne bort från detta ljus och in i helvetets mörker.

[3] Det är just av denna orsak som ’soluppgång’ – varmed Herrens närvaro betecknas – innebär såväl de godas frälsning som de ondas fördömelse. Och det är också orsaken till att det nu först sägs att ’Lot kom till Soar’, det vill säga att de frälstes som här förebildas genom Lot, och omedelbart därpå att ’Jehovah lät svavel och eld regna över Sodom och Gomorra’, det vill säga de onda fördömdes.

[4] För dem som här prisgett sig åt egenkärlekens och världskärlekens ondska, det vill säga de som hatar allt som har att göra med kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, ser verkligen himlens ljus ut som stockmörker. Det är därför som det i Ordet sägs att solen för dessa människor har förmörkats, varmed menas att de har förkastat allt som rör kärlek och människokärlek och antagit allt som strider mot dessa kärleksarter, såsom hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig skall Jag täcka över himlarna och förmörka dess stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månens ljus skall inte lysa mer. Alla de strålande ljusen i himlarna skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Var och en kan se att med ’att täcka över himlarna’, ’att förmörka stjärnorna’, ’att täcka över solen’ och ’att förmörka de strålande ljusen’ betecknas något helt annat än vad orden anger.

[5] Likaså hos Jesaja:

Solen skall gå mörk upp, och månens ljus skiner inte. 13:9-10.

Och hos Joel:

Solen och månen förmörkas, och stjärnorna drar tillbaka sitt sken. Joel 2:2, 10.

Detta visar därför vad som förstås med dessa Herrens ord, när Han beskrev Kyrkans sista tid, som kallas domen, hos Matteus:

Strax efter dessa dagars plåga skall solen förmörkas, och månen inte ge något ljus, och stjärnorna skall falla från skyn. Matteus 24:29.

Med ’sol’ menas inte solen, inte heller med ’måne’ månen, inte heller med ’stjärnor’ stjärnorna, utan med ’solen’ förstås kärlek och människokärlek mot nästan, med ’månen’ tron därifrån och med ’stjärnorna’ insikter i det goda och sanna, vilka sägs ha förmörkats, förlorat sitt ljus och fallit från skyn, när erkännandet av Herren och kärleken till Honom och människokärleken mot nästan upphört att längre finnas till. Och när dessa inte längre existerar, då tar egenkärleken tillsammans med falskhet av olika slag därifrån människan i besittning, ty det ena är en följd av det andra.

[6] Detta förklarar också följande hos Johannes:

Den fjärde ängeln tömde sin skål i solen, och den fick lov att sveda människorna med eld. Därför sveddes människorna i stark hetta, och de hädade Guds namn. Uppenbarelseboken 16:8-9.

Också detta syftar på Kyrkans sista tid, när all kärlek och människokärlek håller på att utslockna, eller för att uttrycka det på vanligt språk, då någon tro inte längre finns. Tillintetgörelsen av kärleken och människokärleken förstås med att skålen tömdes i solen. Följaktligen syftar det här på egenkärleken och dess begärelser, när det heter att människorna sveddes i eld och stark hetta, och detta ledde till att de hädade Guds namn.

[7] Med ’sol’ förstods i den Forngamla Kyrkan inte något annat än Herren och den Gudomliga himmelska manifestationen av Hans kärlek. Människorna i denna Kyrka hade därför för sed att vända sig mot den uppgående solen när de bad, dock utan att därvid tänka på solen som sådan. Men senare, när deras efterkommande förlorat även denna sed jämte alla övriga förebildande och betecknande symboler, började de att dyrka själva solen och månen. Denna sorts dyrkan spred sig till flera folkslag, så att man till och med invigde tempel åt solen och månen och reste stoder. Då nu solen och månen fick en diametralt motsatt innebörd, så förstås med dem kärleken till sig själv och världen, vilka står i bjärt kontrast till himmelsk och andlig kärlek.

[8] Med solens och månens dyrkan förstås därför i Ordet dyrkan av sig själv och världen, såsom hos Mose:

För att du inte skall lyfta dina ögon upp till himlen och se solen, och månen och stjärnorna, himlens hela härskara, och du förleds och bugar för dem och tjänar dem. 5 Mosebok 4:19.

Och hos densamme:

Om någon man eller kvinna går bort och tjänar andra gudar och bugar inför dem, och inför solen eller månen, eller inför himlens hela härskara, något som Jag inte har föreskrivit, då skall du stena dem med stenar, och de skall dö. 5 Mosebok 17:3, 5.

De förändrade den forna gudsdyrkan till en sådan avgudadyrkan, när de inte längre trodde att något invärtes betecknades med kyrkans religiösa ceremonier, utan enbart det som är utvärtes.

[9] Likaså hos Jeremia:

På den tiden skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben inför solen och månen och himlens hela härskara, som de har älskat och som de har tjänat. Jeremia 8:1-2.

’Solen’ står för egenkärleken och dess begärelser. ’Att kasta benen’ betecknar det helvetiska som fanns hos sådana människor.

Hos samme profet:

Han skall slå sönder bildstoderna i solens hus, som är Egyptens land, och Egyptens gudars hus skall han bränna upp med eld. Jeremia 43:13.

’Bildstoderna i solens hus’ står för dyrkan av sig själv.