0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

2441. ‘Sol egressus super terram’: quod significet tempus ultimum quod ultimum judicium vocatur, constat ex significatione ‘exortus solis’ cum agitur de temporibus et statibus Ecclesiae; quod tempora diei, sicut quoque tempora anni significent in sensu interno successivos status Ecclesiae, prius n. 2323 ostensum est; et quod aurora seu mane adventum Domini seu appropinquationem regni Ipsius, n. 2405; 11 nunc ‘exortus solis’ seu egressus ejus super terram, ipsam praesentiam; et hoc ex causa quia tam sol quam oriens significat Dominum; quo ‘sol’, videatur n. 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120; et quod ‘oriens’, n. 101.

[2] Quod praesentia Domini sit idem cum ultimo tempore quo judicium vocatur, inde est quia praesentia Ipsius separat bonos a mali et secum habet quod boni eleventur in caelum et mali se conjiciant in infernum; nam in altera vita ita se habet: Dominus est Sol universo caelo, videatur n. 1053, 1521, 1529-1531, est enim Divinum Caeleste Amoris Ipsius quod ita coram oculis eorum apparet, et ipsam lucem caeli effective facit; quantum itaque in caelesti amore sunt, tantum in caelestem illam lucem quae a Domino, elevantur; quantum autem a caelesti amore remoti sunt, tantum ¹ inde a luce in infernales tenebras se conjiciunt:

[3] inde nunc est quod ‘exortus solis’ per quem significatur praesentia Domini, involvat tam salvationem bonorum quam damnationem malorum; et nunc dicatur primum quod Lot venit Zoarem hoc est, quod salvati sint qui per ‘Lotum’ hic repraesentantur, et mox quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et ² Amoram ³ sulphur et ignem’, hoc est, quod mali damnati sint.

[4] Qui in malis amoris sui e mundi sunt, hoc est, ‘qui’ in odiis contra omnia amoris in Dominum et charitatis erga proximum, illis lux caeli effective apparet sicut caligo, quare dicitur in Verbo quod ‘sol iis atratus sit’, per quod significatur quod rejecerint omne amoris et charitatis, et receperint omne quod contrarium est; ut apud Ezechielem,

Obtegam, cum exstinxero te, caelos, et atrabo stellas eorum solem nube obtegam, et luna non lucere faciet lucem suam, omnia luminaria lucis in caelis atrabo super te, [et] dabo tenebras super terra tua, 32:7, 8;

quisque videre potest quod per ‘obtegere caelos, atrare stellas, obtegere solem, atrare luminaria lucis’ alia significentur:

[5] similiter apud Esaiam,

Obtenebratus sol in egressu suo, et luna non splendere facie lucem suam, 13:9, 10:

et apud Joelem,

Sol et luna atrantur, et stellae retrahunt splendorem suum 2:2, 10.

Constare itaque potest quid per haec Domini verba significatur, ubi de ultimo tempore Ecclesiae quod judicium vocatur, apud Matthaeum, Statim post afflictionem dierum istorum, sol obscurabitur, et luna non dabit lucem suam, et stellae cadent de caelo, 24:29;

quod nempe non sol per ‘solem’, non luna per ‘lunam’, nec stellae per ‘stellas’, sed quod per ‘solem’ amor et charitas, per ‘lunam’ fides inde, perque ‘stellas’ cognitiones boni et veri, significentur, quae tunc obscurata dicuntur, ⁴ amittere lucem, et cadere de caelo, cum nulla amplius agnitio Domini et nullus amor in Ipsum et nulla charitas erga proximum, quibus factis nullis, occupat hominem amor sui cum ⁵ falsis inde; unum enim est consequens alterius:

[6] inde etiam apud Johannem ita, Quartus angelus effudit phialam suam in solem, et datum illi est aestu adurere homines per ignem, itaque aestuarunt homines aestu magno, et blasphemarunt nomen Dei, Apoc. 16:8, 9;

ubi etiam de ultimis temporibus Ecclesiae agitur cum exstinguitur omnis amor et charitas, aut, secundum communem modum loquendo, quando nulla amplius fides; exstinctio amoris et charitatis intelligitur per quod ‘effusa sit phiala in solem’, ac inde tunc amor sui et ejus cupiditates per quod ‘adurerentur homines per ignem’, et quod ‘aestuarent aestu magno’; blasphematio nominis Dei inde est.

[7] Antiqua Ecclesia nihil aliud per ‘solem’ intellexit quam Dominum, et Divinum caeleste amoris Ipsius, quare ritus iis ⁶ orandi fuit versus orientem solis, tunc ne quidem cogitando de sole; at postquam posteri perdiderunt cum reliquis repraesentativis et significativis etiam hoc, tunc coeperunt ipsum solem et lunam colere, qui cultus emanavit ad plures gentes, usque adeo ut illis templa dicarent, et statuas ponerent, et quia tunc ⁷ sol et luna oppositum sensum acceperunt ⁸ , significant amorem sui et mundi, qui prorsus contrarii sunt amori caelesti et spirituali; inde in Verbo per ‘cultum solis et lunae’ intelligitur cultus sui et mundi,

[8] ut apud Mosen,

Ne forte tollas oculos tuos ad caelum, et videas solem et lunam, et stellas, omnem exercitum caelorum, et impellaris, et incurves te illis, et servias illis, Deut. 4:19;

et apud eundem,

Si iverit, et serviverit diis aliis, [et incurvaverit se illis], et soli aut lunae, aut omni exercitui caelorum, quod non praecepi, ... tunc lapidabis eos lapidibus, et morientur, Deut. 17:3, 5;

in tale idololatricum versus est cultus antiquus, cum nihil internum significari in ritibus Ecclesiae amplius crediderunt, sed modo externum:

[9] similiter apud Jeremiam,

In tempore isto ossa regum Jehudae, principum sacerdotum, prophetarum, et habitatorum Hierosolymae, expandent soli lunae, et omni exercitui caelorum, quae amaverunt, et quibus serviverunt, 8:1, 2;

‘sol’ pro amore sui et ejus cupiditatibus: ‘quod expanderent ossa’ significat infernalia quae talibus:

apud eundem,

Confringet statuas domus solis, quae in terra Aegypti, domos deorum Aegypti comburet igne, 43:13;

‘statuae domus ⁹ ’ pro cultu sui.

Mga talababa:

2405. ‘Sicuti aurora ascendit’: quod significet cum regnum Domini appropinquat, constat a significatione ‘aurorae’ seu mane in Verbo. ¹ Quia agitur in hoc capite de successivis statibus Ecclesiae, primum actum est de eo quod factum in vespera, dein quod in nocte, nunc sequitur quid diluculo, et mox quid postquam sol egressus; diluculum exprimitur hic per ‘sicuti aurora ascendit’, et tunc est cum probi separantur a malis, de qua separatione agitur in ² hoc versu usque ad vers. 22, per quod Lot cum uxore et filiabus eductus sit ³ , et salvatus: quod separatio praecedat judicium, constat a Domini: verbis apud Matthaeum, Congregabuntur coram Ipso omnes gentes, et separabit eas ⁴ ab invicem, sicut pastor separat oves ab hircis, 25:32.

[2] Tempus hoc, seu status hic, in Verbo dicitur ‘aurora’, quia tunc venit Dominus, seu quod idem, tunc appropinquat regnum Ipsius; se habet enim similiter apud bonos, nam effulget tunc apud eos instar diluculi matutini seu aurorae; inde in Verbo adventus Domini comparatur ‘mane’; et quoque dicitur mane; quod comparetur, apud Hoscheam,

Jehovah vivificabit nos a biduo, in die tertio eriget nos, et vivemus coram Ipso, et cognoscemus, et persequemur ad cognoscendum Jehovam, sicut aurora egressus Ipsius, 6:2, 3;

‘biduum’ pro tempore et statu qui praecedit; ‘dies tertius’ pro judicio seu adventu Domini, ita pro appropinquatione regni Ipsius, n. 720, 901; qui adventus, seu quae appropinquatio comparatur ‘aurorae’:

[3] apud Samuelem, Deus Israelis sicut lux mane oritur sol, mane non nubes, splendore, a pluvia germen e terra, 2 Sam. 23:4;

‘Deus Israelis’ pro Domino, non enim alius Deus Israelis in Ecclesia illa intellectus fuit, nam Is repraesentatus in omnibus et singulis ejus apud Joelem, "Venit dies Jehovae, quia propinquus, dies tenebrarum et caliginis, dies nubis et obscuritatis, sicut aurora expansa super montes, " 2:1, 2;

ibi quoque de adventu Domini et regno Ipsius; ‘dies tenebrarum et caliginis’ [dicitur], quia tunc separantur boni a malis, ut hic Lotus a viris Sodomae, ac postquam boni separati sunt, intereunt mali.

[4] Quod adventus Domini seu appropinquatio regni Ipsius non comparetur mane, sed dicatur mane, apud Danielem,

Dixit unus sanctus, Quousque visio, juge, et praevaricatio vastans? Dixit ad me, Usque ad vesperam mane, bis mille trecenta, et justificabitur Sanctus.... Visio vesperae et mane, quae dicta, veritas est, 8:13, 14, 26; ‘mane’ hic manifeste pro adventu Domini: in apud Davidem,

Populus tuus spontaneorum, in die fortitudinis tuae, in honoribus sanctitatis, ab utero ex aurora tibi ros nativitatis tuae: Ps. 110:3 ⁵ ,

ubi in toto psalmo de Domino, et de victoriis Ipsius in tentationibus, quae sunt ‘dies fortitudinis, et honores sanctitatis Ipsius’; ‘ab utero ex aurora’ est Ipse, ita Divinus Amor ex quo pugnavit:

[5] apud Zephaniam, Jehovah justus in medio ejus, non faciet perversitatem, in mane, in mane judicium [Suum] dabit in lucem, 3:5;

‘mane’ pro tempore et statu judicii, quod est idem cum adventu Domini, et hoc idem cum appropinquatione regni Ipsius.

[6] Quia ‘mane’ illa significabat, ut idem repraesentaretur, mandatum est, Ut Aharon et filii ejus ascendere facerent lucernam, ... et disponerent a vespera usque ad mane coram Jehovah, Exod. 27:21;

‘vespera’ ibi est diluculum ante mane, n. 2323 similiter Quod ignis super altari accenderetur singulis auroris, Lev. 6:5:

tum quoque Quod de pecude paschali, et de sanctificatis sacrificiorum nihil relinqueretur ad mane, Exod 12:10; 23:18; 34:25; Lev. 22:29, 30; Num. 9:12;

quo significatum, quod cum veniret Dominus, sacrificia cessarent.

[7] In communi sensu mane dicitur, tam cum aurora apparet quam cum sol exoritur, et tunc accipitur ‘mane’ pro judicio tam de bonis quam super malis, sicut in hoc capite, ‘Sol egressus super terram, et Lot venit Zoarem: et Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem’, vers. 23, 24, 24;

similiter pro judicio super malis, apud Davidem,

In matutinis perdam omnes impios terrae, ad exscindendum ex urbe Jehovae omnes operantes iniquitatem, Ps. 101:8:

et apud Jeremiam,

Vir iste, sicut urbes quas evertit Jehovah, et non paenitet Ipsum, et audiat clamorem in mane, 20:16.

[8] Quia ‘mane’ in proprio sensu significat Dominum, Ipsius adventum, ita regni Ipsius appropinquationem, constare potest quid mane praeterea significat, nempe ⁶ exortum novae Ecclesiae, nam haec est regnum Domini in terris, et hoc tam in communi quam in particulari, immo etiam in singulari; in communi, quando exsuscitatur e novo aliqua Ecclesia in orbe; in particulari, quando regeneratur homo, et fit novus, nam tunc in illo exoritur regnum Domini, et ille fit Ecclesia; in singulari, quoties apud eum operatur bonum amoris et fidei, nam in hoc est Domini adventus: inde resurrectio Domini die tertio mane, Marcus 16:2, 9; Luc. 24:1 ⁷ ; Joh. ⁸ 20:1, omnia illa involvit etiam in particulari et singulari, quod in mentibus regeneratorum quotidie; immo singulis momentis, resurgat.

Mga talababa: