Ang Bibliya

 

1 Mosebok 21

pag-aaral

   

1 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN gjorde med Sara såsom han hade sagt.

2 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom, vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.

3 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade fött åt honom, namnet Isak.

4 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar gammal, såsom Gud hade bjudit honom.

5 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom.

6 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får höra detta skall le mot mig.»

7 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

8 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dagIsak avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.

9 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna hade fött åt Abraham, leka och skämta;

10 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min son Isak

11 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.

12 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.

13 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd.»

14 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade omkring i Beer-Sebas öken.

15 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet ifrån sig under en buske

16 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut i gråt.

17 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.

18 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra honom till ett stort folk.»

19 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten och gav gossen att dricka.

20 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt.

21 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom från Egyptens land.

22 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.

23 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig skyldig till något svek mot mig eller mina barn och efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»

24 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»

25 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.

26 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta; själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något därom förrän i dag

27 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de slöto förbund med varandra.

28 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.

29 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du har ställt där avsides?»

30 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som har grävt denna brunn

31 Därav kallades det stället Beer-Seba , eftersom de båda där gingo eden.

32 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas land.

33 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn.

34 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

   

Mula sa Mga gawa ni Swedenborg

 

Arcana Caelestia # 2500

Pag-aralan ang Sipi na ito

  
/ 10837  
  

2500. Att orden ’Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet’ betecknar Herrens framsteg i den godhet och sanning som hör till tron kan man inse av det som förstås med ’att resa’ som är att göra framsteg, behandlat i nr 1457, och av det som förstås med ’Sydlandet’ som är det goda och sanna i tron, behandlat i nr 1458. Tidigare hette det i kapitel 12 om Abraham, när han kom till Egypten, att ’han begav sig till fots och färdades åt söder’, verserna 9, 10, varmed i den invärtes meningen avsågs att Herren som pojke gjorde framsteg i godhet och sanning vad gällde kunskapen om insikter, nr 1456, 1459. I detta kapitel sägs nu att han drog till Sydlandet, varmed menas ytterligare och mera inre förkovran, som gjordes vid denna tid i godhet och sanning med hänsyn till läran i tron. Det är därför som det här sägs ’Sydlandet’, ty ’land’ betyder i egentlig bemärkelse Kyrkan för vars skull läran finns till, nr 566, 662, 1066, 2117, 2118.

[2] Vad Herrens undervisning allmänt sett angår, så visar det sig av den invärtes meningen i detta kapitel tydligt hurdan denna undervisning var. Av denna mening är uppenbart att Han undervisades genom fortlöpande uppenbarelser och alltså genom Gudomliga förnimmelser och tankar från Honom Själv, det vill säga från Hans Gudomliga. Dessa förnimmelser och tankar plantade Han in i den Gudomliga förståndigheten och visheten, och detta tills dess att den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga med Hans Gudomliga hade åstadkommits. Denna väg att bli vis står aldrig öppen för någon människa, ty visheten hade sitt utflöde från själva det Gudomliga, vilket var Hans innersta, i det att det tillhörde Fadern, av vilken Han var avlad. Sålunda härrörde visheten från själva den Gudomliga Kärleken, som allena Herren hade, och som är sådan att Han ville frälsa hela människosläktet.

[3] Det är ett arkanum, som knappast är bekant för någon ännu, att visheten och förståndigheten innebor i själva kärleken. Men sådan som kärleken är, sådan är visheten och förståndigheten. Att visheten och förståndigheten har sitt säte i kärleken beror på att all inflytelse sker i kärleken, eller, vilket är detsamma, i det goda och alltså in i själva livet hos människan. Detta är hos änglarna källan till vishet och förståndighet som är outsäglig. Det är likaledes källan till visheten och förståndigheten hos de människor som låter sig styras av kärlek till Herren och av människokärlek mot nästan. Även om de inte skönjer någon sådan vishet och förståndighet hos sig medan de lever i kroppen, så kommer de dock till dem efter döden, därför att dessa innebor i själva kärleken och människokärleken, se nr 2494. Vad Herrens kärlek emellertid beträffar, så var den oändligt högre än den kärlek som finns hos änglarna, ty den var själva den Gudomliga Kärleken. Och Han hade därför inom Sig en omätlig högsta grad av all vishet och förståndighet. Eftersom Han var född som en mänsklig varelse och gjorde framsteg som en mänsklig varelse i enlighet med Gudomlig ordning, så införde Han sig likväl genom successiva grader i en sådan vishet och förståndighet att Han på detta sätt kunde förena Sitt Mänskliga med det Gudomliga och göra det Gudomligt, och detta av Sin egen makt.

  
/ 10837