2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Fotnoter:

3750. Qualem ideam de caelo habent, etiam illi qui prae omnibus aliis creduntur communicationem cum caelo, et inde influxum habere, etiam mihi ad vivum ostensum est: qui supra caput apparent, sunt ii qui in mundo se coli voluerunt ut dii, et apud quos amor sui ad summum per gradus potentiae, et ad summum per imaginarium liberum inde evectus est; et ¹ sunt simul dolosi sub specie innocentiae et amoris in Dominum;

[2] illi apparent in alto supra caput ex phantasia altitudinis, sed usque sub pedibus in inferno sunt; unus ex illis ad me se demittebat; et dictum ab aliis quod fuerit in mundo pontifex; locutus est mecum admodum blande, et primum de Petro et ejus clavibus, quos putabat se habuisse; sed cum quaereretur de potestate intromittendi in caelum quoscumque libebat, tam crassam ideam habebat de caelo ut repraesentaret sicut januam per quam introitus; dicebat quod illam gratis aperuerit pauperibus, sed quod divites aestimati, et quod sanctum fuisset id quod dederant; interrogatus num credat quod remanserint ibi illi quos intromiserat, dixit, quod hoc non sciat, si non, quod inde exeant; porro dictum quod scire interiora eorum non ² posset, num digni, forte praedones qui in inferno erunt; dixit quod hoc non ei curae fuerit, si non digni, quod queant emitti; sed instruebatur quid per claves Petri intellectum, quod nempe fides amoris et charitatis, et quia solus Dominus dat talem fidem, quod solus Dominus sit Qui intromittit in caelum, et quod Petrus non appareat alicui, et quod simplex spiritus sit qui non plus potestatis habet quam alius. De Domino non aliam opinionem habuit quam quod colendus, quantum dat potestatem talem, at si non daret, perceptum quod cogitaret quod non magis colendus: porro cum locutus cum illo de interno homine, de eo spurcam ideam habuit.

[3] Qualem respirationis libertatem, plenitudinem, et jucunditatem habuerit, cum super solio suo in consistorio sederit, et ex spiritu sancto se locutum crediderit, mihi ad vivum ostensum est; mittebatur in similem statum in quo fuerat cum ibi, nam in altera vita quilibet facile in statum vitae quem habuit in mundo, mitti potest, quia status vitae suae quemlibet post mortem manet, et communicata est mecum respiratio qualis ei tunc fuerat, erat libera cum jucunditate, lenta, regularis, alta, implens pectus, ³ sed cum contradicebatur, tunc in abdomine erat, ex respirationis continuo, aliquid quasi se volvens ac repens; et cum putaret Divinum esse quod pronuntiabat, percepit id ex quadam respiratione magis tacita et quasi consentiente.

[4] Ostensum mihi dein, a quibus pontifices tales tunc reguntur, quod nempe a sirenum turba quae supra caput, quae imbuerunt naturam et vitam insinuandi se in affectiones quascumque animo imperandi, et ⁴ subjiciendi sibi alios, ac perdendi quoscumque sui causa, quibus sanctitas et innocentia est pro medio; timent sui, et caute agunt, at data occasione in crudelia absque ulla misericordia, sui causa, ruunt ⁵ .

Fotnoter:

2495. Det har redan på många ställen sagts och visats att det i Ordet finns en invärtes mening, som inte framträder i bokstaven. Hurdan denna mening är framgår av vad som förklarats alltifrån kapitel 1 fram till detta kapitel i Första Moseboken. Då det nu likväl förhåller sig så att de få som i våra dagar tror på Ordet inte är medvetna om existensen av en sådan invärtes mening, så skall det därför här ytterligare bekräftas.

[2] Herren beskriver tidevarvets fulländning, det vill säga Kyrkans sista tid, sålunda:

Strax efter de dagarnas plåga skall solen förmörkas, och månen skall inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens makter skall skakas. Matteus 24:29; Markus 13:24-25.

Att ’solen’ här inte betecknar sol, ’månen’ inte måne och inte heller ’stjärnorna’ stjärnor, utan att ’solen’ betecknar kärleken och människokärleken mot nästan, ’månen’ tron som fås av kärleken till Herren och kärleken till nästan och att ’stjärnorna’ betecknar insikterna i det goda och sanna har visats ovan i nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, 2441. Med dessa Herrens ord avses således att när tidevarvets fulländning eller den sista tiden inträffar då kommer det inte att finnas någon kärlek och människokärlek och därför inte heller någon tro. Att det är detta som avses framgår av liknande Herrens ord hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Se, Jehovahs dag kommer för att göra jorden till en ödemark, och Han skall utrota dess syndare från den. Ty himlens stjärnor och stjärnbilder skall inte mera sända ut sitt ljus. Solen skall förmörkas i sin uppgång, och månen skall inte ge sitt ljus. 13:9-10.

Detta syftar likaledes på Kyrkans sista tid, eller, vilket är detsamma, på tidevarvets slut.

[3] Hos Joel:

En dag av mörker och djupt mörker, en dag av moln och töcken. Jorden skälvde inför Honom, himlarna bävade. Solen och månen förmörkades och stjärnorna miste sitt sken. Joel 2:2, 10.

Här är innebörden densamma. På annat ställe hos samme profet:

Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovahs stora och fruktansvärda dag kommer. Joel 2:31.

Ytterligare hos densamme:

Jehovahs dag är nära. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. Joel 3:14-15.

Hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig, skall Jag täcka över himlarna och förmörka deras stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månen skall inte ge sitt ljus. Och alla himlarnas strålande ljus skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Likaledes hos Johannes:

Och se, när han bröt det sjätte sigillet inträffade en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och fullmånen blev som blod, och stjärnorna föll ner på jorden. Uppenbarelseboken 6:12-13.

I samma bok:

Den fjärde ängeln blåste i sin basun, så att en tredjedel av solen träffades, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, och en tredjedel av dem förmörkades. Uppenbarelseboken 8:12.

[4] Av dessa ord kan man inse att Herrens ord hos evangelisterna mycket omfattar detsamma som hos Profeterna – att det på de sista tiderna inte kommer att finnas någon människokärlek och tro, och att detta är den invärtes meningen. Detta framgår än ytterligare hos Jesaja:

Månen skall rodna av blygsel, och solen skall skämmas, ty Jehovah Sebaot skall då regera på Sions berg och i Jerusalem. 24:23.

Innebörden här är att tron, som är ’månen’, kommer att rodna av blygsel, och att människokärleken, som är ’solen’, kommer att skämmas, därför att dessa, tron och människokärleken, är i ett sådant skick. För det kan ju inte sägas om månen och solen att de rodnar av blygsel och skämms. Och hos Daniel:

Getabockens horn växte åt söder och åt öster. Och det växte även ända upp till himlens härskara, och den kastade ner på jorden några av härskaran och av stjärnorna och trampade på dem. 8:9-10.

Här framstår det tydligt för var och en att ’himlens härskara’ inte betyder härskara och inte heller att ’stjärnor’ betyder stjärnor.