När Jesus dog på korset uppstod en jordbävning. Stenar delades. Huvudmannen och hans soldater som hade utfört korsfästelsen var rädda.

I hjärtat av templet, i "det heliga av heliga", i hjärtat av Jerusalem, slet den heliga slöjan, uppifrån och ner.

Slöjan, "hyra i två" ...

Slöjorna i tabernaklet och senare i templet var viktiga. De beskrivs i detalj i 2 Moseboken och i 1 Kungaboken. I Himmelska Hemligheter 2576, det står att, "Rationella sanningar är ett slags slöja eller klädsel till andliga sanningar .... Slöjan representerade de närmaste och innersta framträdandena av rationellt gott och sanning ....

Och nu, när Jesus dör på korset, slår slöjan. Vad betyder det här?

Så här beskriver Swedenborg symboliken för detta:

"... att när alla uppenbarelser hade skingrats, gick Herren in i det gudomliga självet, och samtidigt öppnade han ett medel för tillgång till det gudomliga genom sin människa som hade gjorts gudomlig." (Himmelska Hemligheter 2576)

Tänk på fyra andliga händelser:

1) Skapandet av det fysiska universum. (Nuvarande bästa gissning: 13,8 miljarder år sedan). 1 Mosebok 1:1-10

2) Livets början. (På jorden, mellan 3,5 och 4,5 miljarder år sedan.) 1 Mosebok 1:11-25

3) Början på andligt medvetna människor. (Rimlig gissning: för 100 000 år sedan). 1 Mosebok 1:26-31

4) Inkarnationen och uppståndelsen av Herren Gud Jesus Kristus (för 2000 år sedan).

Guds kärlek och visdom har strömmat in i universum under lång tid. Där du kan förvänta dig entropi ser vi istället ett universum som verkar gynna liv och intelligens. Tänk vad ett uppfyllande ögonblick det måste ha varit när Gud kunde berätta att mänskliga sinnen nu svarade på honom, efter allt detta utgjutelse.

Men den fria svarsförmågan har tragedi bakat, för vi kan också välja att inte svara och gå motsatt väg.

När vi människor blev mer "sofistikerade" använde Gud nya kanaler för att nå oss, särskilt profeter och andliga ledare, och senare det skrivna ordet. Och i de kanalerna, från de tidigaste tiderna, finns det redan profetior om att Herren en dag skulle komma till världen i mänsklig form.

Varför behövde han göra det? Han måste ha förutsett att människor skulle behöva ha den mänskliga anslutningsnivån för att det skulle finnas tillräckligt bra och sanning för att vi skulle kunna fatta de beslut som öppnar oss för frälsning.

Låt oss gå tillbaka till Swedenborgs beskrivning:

"... när alla framträdanden hade skingrats in gick Herren in i det gudomliga själv ..."

Under hela Herrens liv på jorden såg det ut som att han var en man, som vi. Han hade en människokropp. Han kunde vara trött och hungrig. Han kunde frestas (men till skillnad från oss vann han alltid). I hans andliga liv fanns det tillfällen då han uppenbarligen kände utseendet på sin människa från sin gudomliga väsen. Vid andra tillfällen tunnades detta utseende och han kände sin gudomlighet kraftfullare. När han växte upp och döptes och började sin tjänst måste han ha blivit alltmer medveten om vad som händer inuti honom - förhärligandet av den mänskliga delen av honom. Med hans kropps död på korset var den kroppsliga mänskligheten inte längre i vägen. Det utseendet skingrades. En ny förbindelse skapades helt mellan det gudomliga och det mänskliga.

Och sedan finns det den andra delen av Swedenborgs uttalande:

"samtidigt öppnade han ett sätt att få tillgång till det gudomliga själv genom sin människa som hade gjorts gudomligt."

Slöjan slits sönder. Den gamla religionen, som hade placerat ritualen ovanför det verkliga goda och där Gud var osynlig, skild från mänsklig kunskap med en slöja - slits sönder. Nytt ljus kunde nå människor genom Herrens nya läror. Vi kunde svara på en Gud som i sin gudomliga människa nu kunde förstå och närma oss och älska djupare.

531. Woe, woe, woe, to those that dwell on the earth, from the remaining voices of the trumpet of the three angels who are about to sound, signifies grievous lamentation over the changes of state of the church at its end, on account of the aversion from good and truth, and consequent damnation. This is evident from the signification of "woe," as being lamentation over the aversion from good and truth, and consequent damnation; and as "woe" is said three times, grievous lamentation is meant (of which presently); also from the signification of "those that dwell on the earth," as being those who are of the church (the "earth" means the church, as may be seen above, n. 29, 304, 417); also from the signification of "the voices of the trumpet of the three angels who are about to sound," as being the changes of state of the church; for "the angels sounding the trumpets" signify changes from influx out of heaven (See above, n. 502). That "three" signifies what is complete even to the end will be seen in the following article. From this it can be seen that "Woe, woe, woe, to those that dwell on the earth, from the voices of the trumpet of the three angels who are about to sound," signifies grievous lamentation over the changes of state of the church at its end, on account of the aversion from good and truth, and consequent damnation.

[2] That "woe" signifies lamentation over calamity, danger, hardship, destruction can be seen from passages in the Word where it occurs; but here it means lamentation over the aversion from good and truth, and consequent damnation, because this is what is treated of in what follows; and as the aversion from good and truth becomes successively more grievous in the church even to its end, it is said three times, each one standing for the successively increasing grievousness of the evil. This can be seen from the following, where it is said:

The first woe is past; behold there come yet two woes hereafter (Revelation 9:12).

And afterwards:

The second woe is past, behold the third woe cometh quickly (Revelation 11:14).

[3] That "woe" signifies in the Word lamentation over various occurrences, especially over the evils that devastate the church, can be seen from many passages therein. As in Matthew:

Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! (Matthew 23:13, 14, 16, 23, 25, 27, 29).

In Luke:

Woe unto that man through whom the Son of man is betrayed! (Luke 22:22).

In the same:

Woe unto him through whom occasions for stumbling come! (Luke 17:1).

In Isaiah:

Woe unto them that join house to house! (Isaiah 5:8).

Woe unto them that rise early in the morning that they may follow strong drink! (Isaiah 5:11).

Woe unto them that draw iniquity! (Isaiah 5:18).

Woe unto them that call evil good! (Isaiah 5:20).

Woe unto the wise in their own eyes! (Isaiah 5:21).

Woe unto the mighty in drinking wine! (Isaiah 5:22).

(See in many other passages, as in Isaiah 3:11; 10:1; 17:12; 18:1; 29:1, 29:15; 30:1; 31:1; 33:1; 45:9, 10, etc.; Jeremiah 22:13; Ezekiel 13:3; Revelation 18:16, 19).