Bibeln

 

Jeremiah 44

Studie

   

1 Tämä on se sana, joka Jeremialle tapahtui, kaikista Juudalaisista, jotka Egyptin maalla asuivat, jotka asuivat Migdolissa, Tahpanheksessa, Nophissa, Patroksen maalla, ja sanoi:

2 Näin sanoo Herra Zebaot, Israelin Jumala: te olette nähneet kaiken sen pahan, jonka minä olen antanut tulla Jerusalemin päälle, ja kaikkein Juudan kaupunkein päälle; ja katso, tänäpänä ovat ne hävitettynä, niin ettei kenkään niissä asu:

3 Heidän pahuutensa tähden, jonka he tekivät vihoittaen minua, ja menivät ja suitsuttivat ja palvelivat muita jumalia, joita ei he, eli te, eikä teidän isänne tunteneet.

4 Ja minä lähetin varhain ja usein teidän tykönne kaikki palveliani prophetat, ja käskin teille sanoa: älkäät tehkö senkaltaisia kauhistuksia, joita minä vihaan;

5 Mutta ei he totelleet, eikä kallistaneet korviansa kääntymään pahuudestansa, ja ei suitsuttamaan muille jumalille.

6 Sentähden syttyi myös minun vihani ja julmuuteni, ja paloi Juudan kaupunkein päällä, ja Jerusalemin katuin päällä, niin ne ovat kukistetuiksi ja autioiksi tulleet, niinkuin se tänäpänä löydetään.

7 Nyt, näin sanoo Herra Jumala Zebaot, Israelin Jumala: miksi te teette tämän suuren pahan vastaan omaa henkeänne? että teidän seassanne pitää hävitettämän sekä mies että vaimo, sekä lapset että imeväiset Juudasta, ja ei pidä yhtään teistä jäämän,

8 Että te niin vihoitatte minun kättenne töillä, ja suitsutatte muille jumalille Egyptin maalla, johon te olette menneet asumaan, että teidän pitää hävitetyksi, ja kiroukseksi ja häväistykseksi kaikkein pakanain seassa maan päällä tuleman.

9 Oletteko te unhottaneet isäinne onnettomuuden, Juudan kuningasten onnettomuuden, heidän emäntäinsä onnettomuuden, niin myös teidän oman onnettomuutenne, ja teidän emäntäinne onnettomuuden, joka teille on tapahtunut Juudan maalla ja Jerusalemin kaduilla?

10 Kuitenkin ei he vielä ole tähän päivään asti itsiänsä nöyryyttäneet, ja ei myös mitään pelkää; ja ei vaella minun laissani ja säädyissäni, jotka minä teidän eteenne ja teidän isäinne eteen pannut olen.

11 Sentähden sanoo Herra Zebaot, Israelin Jumala näin: katso, minä panen minun kasvoni teitä vastaan onnettomuudeksi, ja koko Juudan pitää hävitetyksi tuleman.

12 Ja minä otan jääneet Juudasta, jotka ovat kasvonsa tavoittaneet mennäksensä Egyptin maalle, asumaan siellä, ja he kaikki pitää lopetettaman, Egyptin maalla pitää heidän miekalla kaatuman ja nälällä hukkuman, sekä pienet että suuret; heidän pitää kuoleman miekalla ja nälällä, ja pitää tuleman sadatukseksi, ihmeeksi, kiroukseksi ja häväistykseksi.

13 Minä tahdon rangaista Egyptin maan asuvaisia miekalla, nälällä ja rutolla, niinkuin minä tein Jerusalemille;

14 Niin ettei Juudan jääneistä ketään pidä pääsemän eikä jäämän, jotka kuitenkin sitä varten tänne Egyptin maalle asumaan tulleet ovat, että he taas Juudan maalle palajaisivat, johonka he mielellänsä jälleen asumaan tulisivat; mutta ei heidän pidä sinne palajaman, paitsi niitä, jotka täältä pakenevat.

15 Niin kaikki ne miehet vastasivat Jeremiaa, jotka kyllä tiesivät, että heidän emäntänsä muille jumalille olivat suitsuttaneet, niin myös kaikki vaimot, joita siellä suuri joukko oli, ja kaikki kansa, jotka Egyptin maalla, Patroksessa asuivat, ja sanoivat:

16 Sen sanan jälkeen, jonka sinä meille Herran nimeen sanot, emme tahdo sinua suinkaan kuulla;

17 Vaan me tahdomme kaiketi tehdä kaiken sen sanan perään, joka meidän suustamme käy, ja tahdomme taivaan kuningattarelle suitsuttaa, ja hänelle juomauhria uhrata, niinkuin me ja meidän isämme, meidän kuninkaamme ja päämiehemmme tehneet ovat Juudan kaupungeissa ja Jerusalemin kaduilla. Silloin meillä oli leipää kyllä, ja me olimme autuaat, ja emme nähneet onnettomuutta.

18 Mutta sittekuin kuin me lakkasimme suitsuttamasta taivaan kuningattarelle, ja juomauhria hänelle uhraamasta, niin me kaikki köyhiksi tulimme ja olemme miekan ja nälän kautta hukkuneet.

19 Ja vaikka me taivaan haltiattarelle suitsuttaisimme ja juomauhria uhraisimme, niin emme sitä tee ilman meidän miestemme tahtoa, kuin me hänelle leipiä leivomme ja juomauhria uhraamme.

20 Silloin Jeremia sanoi kaikelle kansalle, sekä miehille että vaimoille, ja kaikelle kansalle, joka häntä niin vastannut oli sanoen:

21 Sepä se on, että Herra on muistanut sen suitsuttamisen, jonka Juudan kaupungeissa ja Jerusalemin kaduilla tehneet olette, ynnä teidän isäinne, kuningastenne, päämiestenne ja kaiken maakunnan kansan kanssa, ja pani sen sydämeensä.

22 Niin ettei Herra voinut teidän pahaa menoanne enään kärsiä ja niitä kauhistuksia, joita te teitte; joista myös teidän maanne on autioksi, ihmeeksi ja kiroukseksi tullut, niin ettei kenkään siinä asu, niinkuin tänäpänä nähtävä on.

23 että te suitsutitte, ja Herraa vastaan syntiä teitte, ja ette totelleet Herran ääntä, ette myös hänen laissansa, säädyissänsä ja todistuksissansa vaeltaneet; sentähden myös tämä onnettomuus teille tapahtuu, niinkuin tänäpänä nähtävä on.

24 Ja Jeremia sanoi kaikelle kansalle ja kaikille vaimoille: kuulkaat Herran sanaa kaikki, jotka Juudasta Egyptin maassa olette.

25 Näin puhuu Herra Zebaot, Israelin Jumala, sanoen: te ja teidän vaimonne olette suullanne puhuneet ja käsillänne täyttäneet, mitä te sanoitte: meidän lupauksemme me kaiketi tahdomme pitää, jonka me taivaan kuningattarelle luvanneet olemme, että me hänelle pyhää savua suitsuttaisimme, ja juomauhria uhraisimme: te olette lupauksenne kyllä pitäneet, ja lupauksenne työllä täyttäneet.

26 Niin kuulkaat siis Herran sanaa, kaikki Juudasta, jotka Egyptin maalla asutte: katso, minä vannon suuren nimeni kautta, sanoo Herra: ettei minun nimeni pidä enään jonkun ihmisen suusta Juudasta koko Egyptin maassa nimitettämän, joka sanois: niin totta kuin Herra, Herra elää.

27 Katso, minä tahdon valvoa heitä vastaan heidän pahaksensa ja en heidän hyväksensä, niin että jokainen, joka Juudasta Egyptin maalla on, pitää miekalla ja nälällä hukkuman, siihenasti että he lopetetuksi tulevat.

28 Mutta jotka miekan välttävät, niiden pitää kuitenkin Egyptin maalta Juudan maahan vähässä joukossa palajaman. Ja niin pitää kaikki jääneet Juudasta, jotka Egyptin maahan asumaan menneet olivat, ymmärtämän, kummanko sanat todeksi joutuvat, minun vai heidän.

29 Ja tämä olkoon teille merkiksi, sanoo Herra: sillä minä tahdon teitä tässä paikassa rangaista, että tietäisitte minun sanani tulevan todeksi, teille onnettomuudeksi;

30 Näin sanoo Herra: katso, minä tahdon hyljätä Pharao Hophran, Egyptin kuninkaan, hänen vihollistensa käsiin ja niiden käsiin, jotka hänen henkeänsä väijyvät, niinkuin minä Zedekiankin, Juudan kuninkaan, hylkäsin Nebukadnetsarin, Babelin kuninkaan, hänen vihollistensa käteen, ja sen joka hänen henkeänsä väijyi.

   


SWORD version by Tero Favorin (tero at favorin dot com)

Från Swedenborgs verk

 

Apocalypse Explained #584

Studera detta avsnitt

  
/ 1232  
  

584. And the rest of the men who were not killed in these plagues.- That this signifies those who have not perished from the disorderly desires above mentioned, is evident from the signification of the rest of the men who were not killed, as denoting all those who have not perished. That to be killed, in the Word, signifies to be spiritually killed, or to perish in eternal death (morte aeterna), may be seen above (n. 547, 572); and from the signification of "these plagues," as denoting the disorderly desires above mentioned, or, the disorderly desires springing from the love of evil, and the love of falsity, also the lust (concupiscentia) of destroying the truths and goods of the church by the falsities of evil; all these are signified by the fire, smoke, and brimstone, going forth out of the mouths of the horses, (see above, n. 578). These are called plagues, because by plagues in the Word, are signified such things as destroy spiritual life with men, and therefore the church; they also signify those things that cause death understood in a spiritual sense, and these refer mainly to the disorderly desires arising from the loves of self and of the world; for these loves are the roots from which evils and falsities of every class and species are born and spring up.

[2] Such things are also signified by plagues in the following passages in the Apocalypse:

The two witnesses "have power over waters to turn them to blood, and to smite the earth with every plague as often as they desire" (11:6).

So again:

"Men blasphemed God because of the plague of the hail; for the plague thereof was exceeding great" (16:21).

And again:

"In one day shall the plagues come to" Babylon, "death, and mourning, and famine" (18:8).

And again:

"I saw seven angels having the seven last plagues, through which must be consummated the wrath of God" (15:1, 6, 8).

By plagues are meant such things as bring spiritual death upon man, which, consequently, altogether destroy and devastate the church with men individually, and thus generally, as will be seen in the explanation of the passages that follow where plagues are mentioned, and especially where the seven last plagues are treated of.

[3] Similar things are understood by plagues in the following passages in the prophets.

Thus in Isaiah:

"The light of the moon shall be as the light of the sun, and the light of the sun shall be sevenfold, in the day that Jehovah shall bind up the breach of his people, and heal the wound of their plague" (30:26).

And in Jeremiah:

"Thy bruise is incurable, and thy plague is grievous. For I have smitten thee with the plague of an enemy. I will restore health unto thee, and I will heal thee of thy plagues" (30:12, 14, 17).

Again, in the same prophet:

"Every one that goeth by" Edom, "shall hiss at all the plagues thereof" (49:17).

Again:

"Every one that goeth by Babylon shall hiss at all her plagues" (50:13).

And in Moses:

"If thou wilt not observe to do all the words of the law, Jehovah will make thy plagues wonderful, even great plagues, and of long continuance, and evil diseases, and of long continuance. Every disease, and every plague, which is not written in the book of this law, will Jehovah secretly bring upon thee, until thou be destroyed" (Deuteronomy 28:58, 59, 61).

Plagues here signify spiritual plagues, which do not destroy the body, but the soul, and which are also enumerated in that chapter in Deuteronomy (verses 20-68).

[4] What plagues signify in the spiritual sense, is described by correspondences in Zechariah:

"This shall be the plague, wherewith Jehovah shall smite all the people that shall fight against Jerusalem; the flesh of each one shall consume away so that he shall stand upon his feet, and his eyes shall consume away in their holes, and his tongue shall consume away in his mouth. And so shall be the plague of the horse, of the mule, of the camel, and of the ass, and of every beast that shall be in those camps, as this plague" (14:12, 15).

These things are said concerning those who endeavour to destroy the truths of the church by means of falsities. Jerusalem signifies the church as to the truths of doctrine, and to fight against her denotes to endeavour to destroy those truths by means of falsities. That the flesh of each one shall consume away so that he shall stand upon his feet, signifies that all the will of good will perish with those who attempt this, and that thus they will become merely corporeal-natural, for flesh signifies the will and its good or evil, while the feet signify those things that pertain to the natural man; therefore to stand upon the feet signifies to live from them alone. The eyes consuming away in their holes signifies that all understanding of truth shall perish, eyes signifying that understanding; and by the tongue consuming away in his mouth, is signified, that all perception of truth and affection for good shall perish. Concerning these things it may be seen above (n.455:8),where this prophecy also is explained. Almost similar things are signified by the plagues of the horse, the mule, the camel, the ass, and every beast; for by the plague of these is signified the loss of all understanding of truth, both spiritual and natural; and by the plague of the beast is signified the loss of all affection for good.

[5] In Luke it is said that in the same hour in which John sent, Jesus "cured many of their diseases and plagues of evil spirits; and unto many that were blind he gave sight" (7:21). The plagues of evil spirits mean the obsessions, and calamitous states at that time brought upon men by evil spirits, all of which nevertheless signified corresponding spiritual states. For all the cures of diseases wrought by the Lord signified spiritual healings, and therefore the miracles of the Lord were Divine; as for example, that He gave sight to many that were blind, which signified to impart the understanding of the truths of doctrine to those who were in ignorance of truth. So again, by the wounds (plagas) which the thieves inflicted on the man who went down from Jerusalem to Jericho (Luke 10:30), are also signified spiritual plagues, which were the falsities and evils insinuated into sojourners and Gentiles by the Scribes and Pharisees, as may be seen above (n. 444:13), where the spiritual sense of this parable is explained.

  
/ 1232  
  

Translation by Isaiah Tansley. Many thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.

Bibeln

 

Exodus 20:25

Studie

       

25 If you make me an altar of stone, you shall not build it of cut stones; for if you lift up your tool on it, you have polluted it.