2135. Första Moseboken, Kapitel 18

Del 3 (2135–2893), Första Moseboken 18–22

Swedenborgs inledande företal – fortsättning.

Kapitlen 16–21 publicerades separat, och därför hör detta förord endast till kapitel 18. Red.

Vid slutet av föregående kapitel handlade det om Yttersta Domen, och det visades där vad som menas med denna – inte världens undergång, utan Kyrkans sista tid. När den förestår, säger Herren att Han skall komma i himlens skyar med makt och härlighet, Matteus 24:30; Markus 13:26; Lukas 21:27.

Ingen har hittills vetat vad som förstås med ’himlens skyar’, men för mig har det uppenbarats att med detta inte förstås annat än bokstavsmeningen i Ordet. Ty den invärtes meningen av Ordet inrymmer härligheten, eftersom allt i den handlar om Herren och Hans rike, se del 1, i nr 1769–1772. Något liknande betecknas med ’skyn’ eller ’molnet’, som omgav Petrus, Jakob och Johannes, när Herren uppenbarade Sig för dem i härlighet, varom det heter hos Lukas:

En röst hördes ur molnet: Detta är Min älskade Son. Lyssna till Honom! Men när rösten förtonat, stod Jesus där ensam.

Lukas 9:35-36.

Mose och Elia, som talade med Herren, förebildade där det Gamla Testamentets Ord, som också kallas Mose och Profeterna – med Mose hans böcker, ävensom de historiska, med ’profeten Elia’ alla profeterna. Med Petrus, Jakob och Johannes förebildades emellertid – såsom överallt annorstädes där de omnämns i evangelierna – tron och människokärleken samt det goda som är ett utflöde av människokärleken. Och med att endast de var närvarande vid detta tillfälle betecknades att inga andra kan se den Herrens härlighet, som finns i Hans Ord, än de hos vilka finns tro, trons människokärlek, och dess goda. Alla de andra kan väl också se, men de ser ändå inte, därför att de inte tror. Sådan är den invärtes meningen av dessa två ställen. Överallt hos profeterna förstås med ’sky’ eller ’moln’ Ordet i dess bokstav, och med ’härlighet’ Ordet i dess liv. Vad och hurdant Ordets invärtes mening är har berörts på många ställen och förklarats i anslutning till de enskilda orden. De skriftlärde var de som på Herrens tid allra minst trodde att det i Ordet fanns något skrivet om Herren. Våra dagars skriftlärde vet väl att så är fallet, men torde kanske minst av alla tro att någon annan härlighet finns i Ordet än den som kommer till synes i bokstaven – fastän bokstaven i själva verket är skyn, som härligheten innebor i.

---

Av detta kapitel framför allt kan man få klart för sig, hur den invärtes meningen i Ordet är beskaffad, och hur änglarna uppfattar Ordet när det läses av människan. Av den historiska bokstavsbetydelsen förstår man inte annat än att Jehovah visade sig för Abraham i gestalten av tre män och att Sarah, Abraham och hans tjänare lagade till mat för dem, nämligen kakor av finsiktat vetemjöl, en kalv och också smör och mjölk. Fast det är en historiskt sann skildring av vad som verkligen ägde rum, så uppfattas det inte på detta historiska sätt av änglarna. I stället förnimmer änglarna abstrakt, helt bortsett från bokstaven, det som förebildas och betecknas i andlig mening med sådana beskrivningar. Detta vill med andra ord säga att de förnimmer det så som det framställs nedan i Innehållet. I stället för olika historiska omständigheter som återges i detta kapitel förnimmer de tillståndet av Herrens förnimmelse i sitt Mänskliga, och också förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga, innan den fullkomliga föreningen existerade av Hans Gudomliga Väsen med det Mänskliga och av Hans Mänskliga Väsen med Hans Gudomliga Väsen. Det är detta tillstånd som Herren avser när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

[2] Inte heller uppfattar änglarna de olika sorternas föda som omnämns i detta kapitel annat än som himmelsk och andlig godhet, som det ges en detaljerad förklaring över i detta kapitel. Och av vad som vidare sägs i kapitlet om en son som Sarah skulle föda på bestämd tid följande år förstår änglarna inte något annat än att Herrens mänskliga förnuftiga skulle bli Gudomligt. Om vad som anförs vid slutet av kapitlet om att Abraham talade med Jehovah om förstörelsen av Sodom och Gomorra förstår de inte något annat än Herrens medling för människosläktet. Med talen femtio, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo och tio förstår de Hans medling för dem hos vilka sanningar skulle vara förbundna med olika slag av godhet och för dem vilka hade olika slag av godhet genom frestelser och strider, eller genom andra tillstånd. Och deras uppfattning är densamma vad gäller allt annat i Ordet, vilket torde framgå än tydligare av förklaringen av de enskilda orden, där det visas att dylikt inbegrips i vartenda uttryck i Ordet, såväl i den historiska delen som i den profetiska delen.

[3] Att en sådan invärtes mening finns överallt i Ordet, vilken handlar blott om Herren, om Hans rike i himlen, om Hans Kyrka på jorden och särskilt om varje individ, och alltså handlar om de olika slag av godhet som hör till kärleken och de olika slag av sanning som hör till tron, torde också för var och en stå klart av det som citeras från Gamla Testamentets text i evangelierna, såsom hos Matteus:

Herren sade till Min Herre: Sätt Dig vid Min högra hand, till dess Jag lägger Dina fiender Dig till fotapall. Matteus 22:44; Psaltaren 110:1.

Att dessa ord syftar på Herren kan man inte utläsa av bokstavsmeningen på det anförda stället hos David. Men att likväl inte någon annan avses än Herren lär Han Själv på här citerade ställe hos Matteus.

[4] I samma evangelium:

Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall komma en hövding, en herde för Mitt folk Israel. Matteus 2:6; Mika 5:2.

De som klänger sig fast vid bokstavsmeningen, såsom judarna gör, vet väl av denna att Herren skulle födas där. Men eftersom de väntar på en anförare och konung, som skall föra dem tillbaka till landet Kanaan, så förklarar de därför dessa ord efter bokstaven. Det vill säga att de med ’Juda land’ förstår landet Kanaan och med ’Mitt folk Israel’ Israels stammar, trots att de inte vet var de senare nu finns. Och med ’anföraren’ avser de ännu sin Messias. Men egentligen förstås med ’Juda’ och ’Israel’ annat än Juda och Israel – med ’Juda’ de som är himmelska och med ’Israel’ de som är andliga, i himlen och på jorden. Och med ’anföraren’ förstås Herren.

[5] I samma evangelium:

I Rama hördes en röst, gråt och högljudd klagan och mycken jämmer. Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte till. Matteus 2:18; Jeremia 31:15.

De som begränsar sig till bokstavsmeningen kan omöjligen fatta den mening som är den invärtes i dessa ord. Förekomsten av en dylik mening framstår emellertid tydligt i evangeliet självt. I samma evangelium:

Ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Matteus 2:15; Hosea 11:1.

Hos Hosea heter det:

När Israel var pojke, älskade Jag honom, och ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Ju mer de kallade på dem, desto mer drog de sig undan från deras åsyn. Och Jag lärde Efraim att gå. Hosea 11:1–3.

De som inte känner till att det finns en invärtes mening kan inte veta annat än att Jakob avses här när han drog in i Egypten, och hans efterkommande när de drog ut därifrån, och att med ’Efraim’ förstås Efraims stam, således detsamma som förekommer i de historiska delarna av Ordet. Av evangelistens Ord är det emellertid fullt klart att de betecknar Herren, men vad varje detalj står för skulle man omöjligen kunna veta, om det inte avslöjades med hjälp av den invärtes meningen.

2135. PREFACE to Genesis 18

[Each chapter belonging to Volume Two of the Latin (Genesis 16-21) was published separately, and therefore this Preface belongs to Chapter 18 only.]

At the end of the previous chapter the subject dealt with was the Last Judgement, and there it was shown what is meant by it - not the destruction of the world, but the final period of the Church. When this is imminent, says the Lord, He will come in the clouds of heaven with power and glory, Matthew 24:30; Mark 13:26; Luke 21:27. Nobody until now has known what was meant by 'the clouds of heaven'. But it has been disclosed to me that nothing else is meant than the literal sense of the Word, and that by 'power and glory' is meant the internal sense of the Word; for the internal sense of the Word holds glory within itself, since everything within that sense has regard to the Lord and His kingdom; see Volume One, in 1769-1772. Something similar is meant by 'the cloud' which surrounded Peter, James, and John when the Lord appeared to them in glory, concerning which the following is said in Luke,

A voice came out of the cloud, saying, This is My beloved Son; listen to Him! When however the voice had gone Jesus was found alone. Luke 9:35-36.

Moses and Elijah there who conversed with the Lord represented the Old Testament Word, which is also called Moses and the Prophets - 'Moses' representing the books by him, together with the historical books, 'Elijah the prophet' representing all the Prophets. Peter, James, and John however represented, as they do wherever else they are mentioned in the Gospels, faith, charity, and good flowing from charity. Their presence alone on that occasion meant that no others are able to see the glory of the Lord which is present in His Word than those with whom faith, its partner charity, and good flowing from charity are present. All others do indeed have the ability to see; nevertheless they do not see because they do not believe. Such is the internal sense of these two passages. In various places in the Prophets as well, 'cloud' means the Word as to its letter, and 'glory' the Word as to its life. What the internal sense of the Word is, and the nature of it, has been stated in many places, and has been shown in the word-by-word explanation that has been given. Those expert in the Law in the Lord's time had least belief of all in the idea that anything in the Word had been written regarding the Lord. Today such experts do, it is true, recognize this, but they perhaps will have least belief of all in the idea that any glory is present in the Word other than that visible in the letter - though the letter is in fact the cloud which has the glory within it.

From this chapter especially do the nature of the internal sense of the Word and the manner in which angels perceive the Word when it is read by man become clear. From the historical sense that belongs to the letter nothing else is understood than that Jehovah appeared to Abraham in the guise of three men, and that Sarah, Abraham, and his servant prepared food for them, namely cakes of fine flour, a young bull, and also butter and milk. Although these are historically true descriptions of things which actually took place, they are nevertheless not perceived by angels in any such historical manner. Instead the angels perceive abstractedly, quite apart from the letter, the things which are represented and are meant spiritually by such descriptions; that is to say, they perceive them according to the explanation set out in the Contents. In place of the historical details stated in this chapter they perceive the state of the Lord's perception within the Human, and also the communication at that time with the Divine, before the perfect union existed of His Divine Essence with His Human Essence and of His Human Essence with His Divine Essence, which state is also what the Lord is referring to when He says,

Nobody has even seen God; the only begotten Son who is in the bosom of the Father, He has made Him known. John 1:18.

[2] Also, by the different kinds of food mentioned in this chapter angels perceive nothing else than celestial and spiritual goods, details of which goods are given in the explanation of the chapter. And by what is said further on in it about a son whom Sarah would bear at the appointed time in the following year, angels perceive nothing else than this, that the Lord's human rational would be made Divine. By what is stated at the end of the chapter about Abraham speaking to Jehovah concerning the overthrow of Sodom and Gomorrah they perceive nothing else than the Lord's interceding on behalf of the human race. By the numbers fifty, forty-five, forty; thirty, twenty, and ten mentioned there they perceive His interceding on behalf of those with whom truths were to be allied to goods, and to whom goods were to come through temptations and conflicts, or through other states. And their perception is the same with everything else in the Word, as may become clearer still from the word-by-word explanation that is given, where it is shown that similar things are embodied within each individual expression in the Word, both in the historical part and in the prophetical part.

[3] That such an internal sense is present everywhere in the Word, which deals solely with the Lord, with His kingdom in heaven, with His Church on earth, and in particular with every individual, and so deals with the goods of love and the truths of faith, may also become clear to anyone from Old Testament texts quoted in the Gospels, as in Matthew,

The Lord said to My Lord, Sit at My right hand, till I make Your enemies Your footstool. Matthew 22:44; Psalms 110:1.

That these words refer to the Lord cannot be seen from the literal sense of them as they stand in David; yet that no one other than the Lord is meant, He himself teaches at this point in Matthew.

[4] In the same gospel,

You, Bethlehem, land of Judah, are by no means least among the leaders of Judah, for from you will come a leader who will shepherd my people Israel. Matthew 2:6; Micah 5:2.

Those who confine themselves to the literal sense, as Jews do, do indeed know from this that the Lord was to be born there; but because they are waiting for a leader and king who will lead them back into the land of Canaan they therefore explain the words here literally. That is to say, they take 'the land of Judah' to mean the land of Canaan and '[My people] Israel' to mean [the tribes of] Israel, even though they do not know where the latter are now; and 'a leader' they still take to mean their Messiah. But in fact 'Judah' and 'Israel' are used to mean things other than Judah and Israel; that is to say, 'Judah' means those who are celestial and 'Israel' those who are spiritual, in heaven and on earth. And 'a leader' is used to mean the Lord.

[5] In the same gospel,

A voice was heard in Ramah, lamentation, crying out, and much wailing; Rachel weeping for her children, and she refused to be consoled because they are not. Matthew 2:18; Jeremiah 31:15.

Those who confine themselves to the literal sense cannot possibly gain from it that sense which is the internal meaning of these words. Yet the existence of this internal sense is evident from the gospel itself. In the same gospel,

Out of Egypt have I called My son. Matthew 2:15; Hosea 11:1.

In Hosea the wording is,

When Israel was a boy I loved him, and out of Egypt I called My son. [As] they called them, so they went away from their presence. And I taught Ephraim to walk. Hosea 11:1-3.

Those who have no knowledge of the existence of the internal sense cannot know otherwise than that here Jacob is meant when he entered Egypt, and his descendants when they left, and that 'Ephraim' is used to mean the tribe of Ephraim - thus the same things as occur in historical sections of the Word. Nevertheless it is clear from the Word of the Evangelists that they mean the Lord, though what each detail means could not possibly be known unless it were disclosed by means of the internal sense.