Rädsla för det okända och rädsla för förändring är båda vanliga idéer, och täcker tillsammans ett brett spektrum av rädsla vi tenderar att ha i det naturliga livet. På ett sätt ligger de också bakom den andliga betydelsen när människor beskrivs som ”rädda” i Bibeln.

(റഫറൻസുകൾ: Himmelska Hemligheter 223-224, 2215, Himmelska Hemligheter 6849; 2 Mosebok 3:6; 1 Mosebok 3:10, 18:15)

Enligt skrifterna beskrivs människor som rädda när ett mer upphöjd, mer inre andligt tillstånd kommer i kommunikation med ett lägre, mer externt tillstånd och visar behovet av att den staten reformeras och höjs. Det är sant för herdarna i julhistorien, som reagerade först med rädsla när änglar kom för att berätta för dem om en helt ny spirituell era. Det är sant om Mose vid den brinnande busken, Jakob efter synen på stegen, till och med lärjungarna som såg Jesus gå på Galileasjön - alla fall där ett högre tillstånd räckte ut till dem och bad dem omfamna en ny fas av andligt liv.

Detta har också en mer negativ bemärkelse, när tillstånd av onda och falska tankar kommer i kontakt med andliga saker och känner sig hotade av uppenbarelsen av sin egen eländighet.

Bibeln talar också ofta om människor som fruktar Gud, en besläktad men annorlunda idé som täcks på annat håll.

(റഫറൻസുകൾ: Himmelska Hemligheter 2543, 3718, 5534, 5647, 5662, 6569; Apokalypsen förklarad 677 [4])

2543. Att orden ’männen blev mycket förskräckta’ betyder att de lydde till den grad att de kände avsky framgår av det som här betecknas med ’att bli förskräckt’ och av det som betecknas med ’männen’. Att bli förskräckt eller frukta innebär liksom all sinnesrörelse åtskilligt, även om det tycks vara något enkelt och osammansatt. Denna fruktan innebär, med andra ord, förlust av liv, gott rykte, heder och vinning i världsliga ting, men också förlust av vad som är gott och sant, och således livet i himlen. Och eftersom det ’att frukta’ inbegriper allt detta, så inbegriper det därför också avsky för allt sådant som åtrår att förstöra det, och detta ju mera som själva böjelsen för det goda och sanna finns hos människan. En sådan avsky är motsatsen till böjelsen, och därför betecknar här ’att bli förskräckt’ en böjelse av avsky. Hur stor avsky Herren kände framgår av den starka böjelse med vilket det återges som förekommer i nästföljande vers, en böjelse som gick ut på att läran skulle hållas ren från allt förnuftsmässigt och kunskapsmässigt. Ty ’män’ betecknar förnuftsbegrepp och kunskapsfakta, det vill säga allt som hör till förståndsdelen av sinnet, såsom visats i nr 158, 265, 749, 915, 1007.