ბიბლია

 

1 Mosebok 22

Სწავლა

   

1 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom.

4 När nu Abrahamtredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd,

5 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.»

6 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans.

7 talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

11 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son

13 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.

14 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser ; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig .

15 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen

16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

20 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor

21 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,

22 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder.

24 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

   

სვედენბორგის ნაშრომებიდან

 

Arcana Caelestia # 2625

შეისწავლეთ ეს პასაჟი.

  
/ 10837  
  

2625. Att orden ’vid den bestämda tiden’ står för när det Förnuftiga var sådant att det var mottagligt framgår av det som förstås med ’tid’. Det finns två företeelser, som tycks vara oundgängliga, medan människan lever i världen, därför att de ingår som väsentliga beståndsdelar i naturens ordning, nämligen rymd och tid. Att leva i världen eller naturen är därför att leva i rymd och tid. Men dessa upphör att finnas till i livet efter detta. De tycks väl också förekomma i viss omfattning i andarnas värld, och detta därför att nykomna andar från livet i kroppen bär med sig tankeföreställningar om naturliga ting. Men efter hand blir de varse att rymd och tid inte finns där, utan i stället tillstånd, och att tillstånd i det andra livet svarar mot rymder och tider i naturen – tillstånden med avseende på Varat svarar mot rymder och med avseende på Manifestationen mot tider. Om rymd eller rum, se nr 1274, 1379, 1380, 1382.

[2] Av det anförda torde det för var och en stå klart vad för slags tankeföreställningar en människa kan ha medan hon lever i världen eller naturen om de företeelser som hör till livet efter detta och om många av trons arkana. Hon torde inse att en sådan människa inte är villig att tro på något, förrän hon kan fatta det med hjälp av sådana företeelser som finns i världen, ja, med hjälp av sensorisk erfarenhet. För hon kan inte förmoda annat än att hon – om hon berövades sina tankeföreställningar, formade av rymd och tid, och ännu mer om hon berövades själva rymden och tiden – skulle helt upphöra att vara någonting och alltså inte ha någonting kvar, som hon kunde uppfatta med sina sinnen eller ha tankar om, frånsett det som var obegripligt för henne. Men det förhåller sig i själva verket alldeles tvärtom, ty änglarnas liv är sådant att det är det allra visaste och lyckligaste.

[3] Detta är skälet till att människors ålder i Ordets invärtes mening inte betecknar ålder, utan tillstånd, varför med ’ålderdom’ i denna vers inte menas ålderdom. Inte heller förstås med något tal ett tal, utan ett specifikt tillstånd, såsom exempelvis med ’ett hundra år’, varom i det följande. Av det sagda kan man inse att ’vid den bestämda tiden’ betyder det tillstånd då det förnuftiga var sådant att det var mottagligt.

[4] Vad den specifika läran angår som framläggs här – att det Gudomliga Förnuftiga var och manifesterades (esset et existeret) av Herrens Gudomliga andliga förenat med Hans Gudomliga himmelska i och med att dagarna var fulländade, så att det mänskliga kunde läggas av, och i och med att det Förnuftiga var sådant att det var mottagligt, vilket i den invärtes meningen betecknas med ’Sarah avlade och födde åt Abraham en son på hans ålderdom, vid den bestämda tiden’ – bör man veta:

Det mänskliga har sin begynnelse i det innersta av det förnuftiga, se nr 2106, 2194. Herren gjorde gradvis framsteg mot föreningen av det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga och av det Gudomliga med det Mänskliga, nr 1864, 2033, 2523.

Han gjorde det av egen makt, nr 1921, 2025, 2026, 2083, genom ständiga frestelser och segrar, nr 1690, 1737, 1813, och genom ständiga uppenbarelser från Sitt Gudomliga, nr 1616, 2500, tills Han omsider drev ut allt det mänskliga från modern, nr 1414, 1444, 2574.

Och på detta sätt gjorde Han Sitt Mänskliga – med avseende på det Förnuftiga – Gudomligt, i enlighet med vad som förklaras i denna vers.

Av allt vad här nu anförts är tydligt hur det bör förstås ’när dagarna fulländats, så att det mänskliga kunde läggas av, och när det Förnuftiga var så beskaffat att det var mottagligt’.

[5] Man kan bilda sig någon föreställning om detta av det som sker hos den som håller på att födas på nytt. Det himmelska i kärleken och det andliga i tron plantas inte in på en gång hos dem, utan successivt, av Herren. Och när genom dem människans förnuftiga har blivit så beskaffat att de kan ta emot, då, och först då, begynner hon att pånyttfödas, oftast genom frestelser, i vilka hon segrar. När detta inträffar, då är dagarna för henne fulländade till att avkläda sig den gamla människan och ikläda sig en ny. Om människans pånyttfödelse, se nr 677, 679, 711, 848, 986, 1555, 2475.

  
/ 10837  
  

სვედენბორგის ნაშრომებიდან

 

Arcana Caelestia # 2033

შეისწავლეთ ეს პასაჟი.

/ 10837  
  

ჯერჯერობით, ეს თარგმანი შეიცავს პასაჟებს #2893 -მდე. ალბათ ჯერ კიდევ სამუშაოა. თუ მარცხენა ისარს დააჭერთ, ნახავთ ბოლო თარგმნილ რიცხვს.

/ 10837