¹ Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.

² Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.

³ Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.

⁴ Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.

⁵ Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andres själ;

⁶ den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.

⁷ Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden och föröken eder på den.»

⁸ Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:

⁹ »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra efterkommande efter eder,

¹⁰ och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som hava gått ut ur arken.

¹¹ Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall mer komma och fördärva jorden.»

¹² Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder, för eviga tider:

¹³ min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden.

¹⁴ Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen då synes i skyn,

¹⁵ skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar allt kött.

¹⁶ När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»

¹⁷ Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på jorden.»

¹⁸ Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader.

¹⁹ Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig.

²⁰ Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en vingård.

²¹ Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält.

²² Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför.

²³ Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd.

²⁴ När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:

²⁵ »Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!»

²⁶ Ytterligare sade han: »Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl!

²⁷ Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl.»

²⁸ Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;

²⁹ alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han.

¹ Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;

² och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.

³ Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.

⁴ Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.

⁵ Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.

⁶ Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,

⁷ och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.

⁸ Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.

⁹ Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.

¹⁰ Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.

¹¹ Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

¹² Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

¹³ I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.

¹⁴ Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.

¹⁵ Då talade Gud till Noa och sade:

¹⁶ »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.

¹⁷ Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»

¹⁸ Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.

¹⁹ Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.

²⁰ Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.

²¹ När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.

²² Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»