Herren är själv kärlek, uttryckt i form av visdom i sig. Kärlek är alltså Hans väsen, Hans inre. Vishet - den kärleksfulla förståelsen för hur man kan omsätta kärlek till handling - är lite mer extern, vilket ger kärlek ett sätt att uttrycka sig.

När Bibeln talar om "Jehova" representerar den den inre kärleken som är Herrens väsen. Den kärleken är en, hel och fullständig i sig, och Jehova är också en, ett namn som endast tillämpas på Herren. Visdom uttrycks emellertid i en mängd olika tankar och idéer, vad skrifterna gemensamt kallar gudomlig sanning. Det finns också många imaginära gudar, och ibland kan änglar och människor kallas gudar (Herren sa att Moses skulle vara som en gud för Aron). Så när Bibeln kallar Herren "Gud" hänvisar det i de flesta fall till gudomlig sanning.

I andra fall har "Gud" hänvisning till det som kallas den gudomliga människan. Fallet där är detta:

Som människor kan vi inte engagera Herren direkt som gudomlig kärlek. Det är för kraftfullt och för rent. Istället måste vi närma oss Honom genom att förstå Honom genom gudomlig sanning. Den gudomliga sanningen är alltså Herren i mänsklig form, en form vi kan närma oss och förstå. Således används "Gud" också med hänvisning till denna mänskliga aspekt, eftersom det är ett uttryck för sanning.

(Odkazy: Uppenbarelseboken uppenbarad 21; Himmelska Hemligheter 300, 391, 624, 2001, 2769, 2807 [2], 4287 [4], 6905, 7268, 10154)

300. As regards the first arcanum, that 'Jehovah God' is used to mean the Lord and at the same time heaven, it should be recognized that in the Word, always for some hidden reason, the Lord is sometimes called simply Jehovah, sometimes Jehovah God, sometimes Jehovah and God interchangeably, sometimes the Lord Jehovah, sometimes the God of Israel, and sometimes simply God. In Genesis 1, for example, where again an utterance is made in the plural, 'Let Us make man in Our image', God is the only name used. Not until the next chapter, where the celestial man is the subject, is He called Jehovah God-Jehovah, because He alone has Being and is Living, and so from His essence; God, because of His ability to accomplish all things, and so from His power, as is clear in the Word where the two names are used separately, Isaiah 49:4-5; 55:7; Psalms 18:2, 28, 30-31; Psalms 38:15. Consequently any angel or spirit who spoke to a person, or who people thought had the ability to accomplish something, they called God, as is clear in David,

God stands in the assembly of God, in the midst of the Gods will He judge. Psalms 82:1.

And elsewhere in David,

Who in the sky will be compared to Jehovah? Who will be likened to Jehovah among the sons of gods? Psalms 89:6.

And elsewhere in the same,

Confess the God of Gods; confess the Lord of lords. Psalms 136:2-3

It is from power that even men are called 'gods', as in Psalms 82:6; John 10:34-35. And Moses is spoken of as 'a god to Pharaoh', Exodus 7:1. And this also is why [in Hebrew] the word for God, Elohim, is plural. But because angels have no power whatsoever from themselves, as they themselves also confess, but from the Lord only, and as there is but one God, Jehovah God is therefore used in the Word to mean the Lord alone. Yet when anything is accomplished through the ministry of angels He is spoken of in the plural, as in Genesis 1. In the present chapter too, since a celestial man, as man, did not bear comparison with the Lord, but with angels, it is therefore said that 'the man has become as one of Us in knowing good and evil', that is, become someone wise and having intelligence.