Bible

 

Sakaria 7

Studie

   

1 Och i konung Darejaves' fjärde regeringsår hände sig att HERRENS ord kom till Sakarja, på fjärde dagen i nionde månaden, det är Kisleu.

2 Ty från Betel hade då Sareser och Regem-Melek med sina män blivit sända för att bönfalla inför HERREN;

3 de skulle nämligen fråga prästerna i HERREN Sebaots hus och profeterna sålunda: »Skola vi framgent hålla gråtodag och späka oss i femte månaden, såsom vi hava gjort nu i så många år?»

4 Så kom då HERREN Sebaots ord till mig; han sade:

5 Säg till allt folket i landet och till prästerna: När I nu under sjuttio år haven hållit faste- och klagodagar i femte och i sjunde månaden, har det då varit åt mig som I haven hållit fasta?

6 Och när I äten och dricken, är det icke då för eder egen räkning som I äten och dricken?

7 Haven I icke förnummit de ord som HERREN lät predika genom forna tiders profeter, medan Jerusalem ännu tronade i god ro med sina städer omkring sig, och medan Sydlandet och Låglandet ännu voro bebodda?

8 Vidare kom HERRENS ord till Sakarja; han sade:

9 Så sade ju HERREN Sebaot: »Dömen rätta domar, och bevisen varandra kärlek och barmhärtighet.

10 Förtrycken icke änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige, och tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra.»

11 Men de ville icke akta därpå, utan spjärnade emot i gensträvighet och tillslöto sina öron för att slippa att höra.

12 ja, de gjorde sina hjärtan hårda såsom diamant, för att slippa att höra den lag och de ord som HERREN Sebaot genom sin Ande hade sänt, förmedelst forna tiders profeter. Därför utgick stor vrede från HERREN Sebaot.

13 Och det skedde, att likasom de icke hade velat höra, när han ropade, så sade nu HERREN Sebaot: »Jag vill icke höra, när de ropa;

14 utan jag skall förströ dem såsom genom en stormvind bland allahanda hednafolk som de icke känna.» Så har nu landet blivit öde efter dem, så att ingen färdas där, vare sig fram eller tillbaka; ty de hava så gjort det ljuvliga landet till en ödemark.

   

Komentář

 

Gud

  
Ancient of Days, by William Blake

Herren är själv kärlek, uttryckt i form av visdom i sig. Kärlek är alltså Hans väsen, Hans inre. Vishet - den kärleksfulla förståelsen för hur man kan omsätta kärlek till handling - är lite mer extern, vilket ger kärlek ett sätt att uttrycka sig.

När Bibeln talar om "Jehova" representerar den den inre kärleken som är Herrens väsen. Den kärleken är en, hel och fullständig i sig, och Jehova är också en, ett namn som endast tillämpas på Herren. Visdom uttrycks emellertid i en mängd olika tankar och idéer, vad skrifterna gemensamt kallar gudomlig sanning. Det finns också många imaginära gudar, och ibland kan änglar och människor kallas gudar (Herren sa att Moses skulle vara som en gud för Aron). Så när Bibeln kallar Herren "Gud" hänvisar det i de flesta fall till gudomlig sanning.

I andra fall har "Gud" hänvisning till det som kallas den gudomliga människan. Fallet där är detta:

Som människor kan vi inte engagera Herren direkt som gudomlig kärlek. Det är för kraftfullt och för rent. Istället måste vi närma oss Honom genom att förstå Honom genom gudomlig sanning. Den gudomliga sanningen är alltså Herren i mänsklig form, en form vi kan närma oss och förstå. Således används "Gud" också med hänvisning till denna mänskliga aspekt, eftersom det är ett uttryck för sanning.

(Odkazy: Uppenbarelseboken uppenbarad 21; Himmelska Hemligheter 300, 391, 624, 2001, 2769, 2807 [2], 4287 [4], 6905, 7268, 10154)

Přehrát video

This video is a product of the New Christian Bible Study Corporation. Follow this link for more information and more explanations - text, pictures, audio files, and videos: www.newchristianbiblestudy.org

Přehrát video

This video is a product of the New Christian Bible Study Corporation. Follow this link for more information and more explanations - text, pictures, audio files, and videos: www.newchristianbiblestudy.org

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 6905

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

6905. 'And let us sacrifice to Jehovah our God' means thus the worship of the Lord. This is clear from the meaning of 'sacrificing' as worship in general, dealt with in 923, for in the Hebrew Church and subsequently among the descendants of Jacob all worship was linked to sacrifices. This may be recognized from the fact that sacrifices were offered daily, and many at every feast. They were also offered when people were to be admitted into priestly functions or were to undergo purification; and there were sin-offerings and guilt-offerings, as well as those made as a consequence of vows, and those that were free-will offerings. All this goes to prove that worship in general is meant by 'sacrifices'. As regards its being the worship of the Lord that is meant by 'sacrificing to Jehovah God', this is plainly evident from the consideration that the sacrifices did not represent anything other than the Lord and the Divine celestial and spiritual realities that derive from Him, 1827, 2180, 2805, 2807, 2830, 3519, and also from the consideration that in the Word none other than the Lord is meant by 'Jehovah God', see above in 6903. 'Jehovah' is used to mean His Divine Being, and 'God' to mean His Divine Coming-into-Being from that Divine Being, so that 'Jehovah' is used to mean the Divine Good of His Divine Love, and 'God' to mean the Divine Truth emanating from His Divine Good.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.