¹ Och jag sade: Hören, I Jakobs hövdingar och I furstar av Israels hus. Tillkommer det ej eder att veta vad rätt är,

² I som haten det goda och älsken det onda, I som sliten huden av kroppen på människorna och köttet från deras ben?

³ Men eftersom dessa äta mitt folks kött och riva huden av deras kropp och bryta sönder deras ben, för att stycka dem likasom det man kastar i grytan, ja, likasom kött som lägges i kitteln,

⁴ därför skall HERREN icke svara dem, när de ropa till honom; han skall dölja sitt ansikte för dem på den tiden, för deras onda väsendes skull.

⁵ Så talar HERREN mot de profeter som föra mitt folk vilse, mot dem som ropa: »Allt står väl till!», så länge de hava något att tugga med sina tänder, men båda upp folket till helig strid mot den som ej giver dem något i gapet.

⁶ Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut på edra syner, och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar. Ja, solen skall gå ned över profeterna och dagen varda mörk över dem.

⁷ Siarna skola stå där med skam, och spåmännen skola få blygas; de skola alla nödgas skyla sitt skägg, då nu intet svar mer kommer från Gud.

⁸ Men jag, jag är uppfylld med kraft, ja, med HERRENS Ande, med rättsinne och frimodighet, så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse och för Israel hans synd.

⁹ Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse vad rätt är och gören krokigt allt vad rakt är,

¹⁰ I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet --

¹¹ den stad vars hövdingar döma för mutor, vars präster undervisa för betalning, och vars profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på HERREN och säga: »Är icke HERREN mitt ibland oss? Olycka skall ej komma över oss.»

¹² Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker och Jerusalem bliva en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.

¹ En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

² Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

³ Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

⁴ Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

⁵ Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

⁶ Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

⁷ De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

⁸ De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

⁹ Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

¹⁰ Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

¹¹ Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

¹² Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

¹³ Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

¹⁴ Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

¹⁵ Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

¹⁶ Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

¹⁷ Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

¹⁸ Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

¹⁹ Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

²⁰ Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

²¹ Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

²² Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

²³ Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

¹⁷ De säga alltjämt till dem som förakta mig: »HERREN har så talat: Det skall gå eder väl.» Och till var och en som vandrar i sitt hjärtas hårdhet säga de: »Ingen olycka skall komna över eder.»