¹ Och jag sade: Hören, I Jakobs hövdingar och I furstar av Israels hus. Tillkommer det ej eder att veta vad rätt är,

² I som haten det goda och älsken det onda, I som sliten huden av kroppen på människorna och köttet från deras ben?

³ Men eftersom dessa äta mitt folks kött och riva huden av deras kropp och bryta sönder deras ben, för att stycka dem likasom det man kastar i grytan, ja, likasom kött som lägges i kitteln,

⁴ därför skall HERREN icke svara dem, när de ropa till honom; han skall dölja sitt ansikte för dem på den tiden, för deras onda väsendes skull.

⁵ Så talar HERREN mot de profeter som föra mitt folk vilse, mot dem som ropa: »Allt står väl till!», så länge de hava något att tugga med sina tänder, men båda upp folket till helig strid mot den som ej giver dem något i gapet.

⁶ Därför skall natt komma över eder, så att det bliver slut på edra syner, och mörker, så att det bliver slut på edra spådomar. Ja, solen skall gå ned över profeterna och dagen varda mörk över dem.

⁷ Siarna skola stå där med skam, och spåmännen skola få blygas; de skola alla nödgas skyla sitt skägg, då nu intet svar mer kommer från Gud.

⁸ Men jag, jag är uppfylld med kraft, ja, med HERRENS Ande, med rättsinne och frimodighet, så att jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse och för Israel hans synd.

⁹ Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse vad rätt är och gören krokigt allt vad rakt är,

¹⁰ I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet --

¹¹ den stad vars hövdingar döma för mutor, vars präster undervisa för betalning, och vars profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på HERREN och säga: »Är icke HERREN mitt ibland oss? Olycka skall ej komma över oss.»

¹² Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker och Jerusalem bliva en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.

³⁶ Och HERREN sade till mig: Du människobarn, vill du döma Ohola och Oholiba? Förehåll dem då deras styggelser.

¹ Bättre är ett torrt brödstycke med ro än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.

² En förståndig tjänare får råda över en vanartig son, och bland bröderna får han skifta arv.

³ Degeln prövar silver och smältugnen guld, så prövar HERREN hjärtan.

⁴ En ond människa aktar på ondskefulla läppar, falskheten lyssnar till fördärvliga tungor.

⁵ Den som bespottar den fattige smädar hans skapare; den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad.

⁶ De gamlas krona äro barnbarn, och barnens ära äro deras fäder.

⁷ Stortaliga läppar hövas icke dåren, mycket mindre lögnaktiga läppar en furste.

⁸ En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den; vart den än kommer bereder den framgång.

⁹ Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.

¹⁰ En förebråelse verkar mer på den förståndige än hundra slag på dåren.

¹¹ Upprorsmakaren vill allenast vad ont är, men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom.

¹² Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna, än att möta en dåre i hans oförnuft.

¹³ Den som vedergäller gott med ont, från hans hus skall olyckan icke vika.

¹⁴ Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst; håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.

¹⁵ Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige, de äro båda en styggelse för HERREN.

¹⁶ Vartill gagna väl penningar i dårens hand? Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd.

¹⁷ En väns kärlek består alltid. och en broder födes till hjälp i nöden.

¹⁸ En människa utan förstånd är den som giver handslag, den som går i borgen för sin nästa.

¹⁹ Den som älskar split, han älskar överträdelse; Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall.

²⁰ Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång, och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka.

²¹ Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom, en dåres fader har ingen glädje.

²² Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tager märgen ur benen.

²³ Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom, för att han skall vränga rättens vägar.

²⁴ Den förståndige har sin blick på visheten, men dårens ögon äro vid jordens ända.

²⁵ En dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom.

²⁶ Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt; att slå ädla män strider mot rättvisan.

²⁷ Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd.

²⁸ Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis; den som tillsluter sina läppar är förståndig.