2542. Att orden ’och talade alla dessa ord i deras öron’ betecknar en uppmaning till bekräftelser, som har hämtats därifrån, ända tills de lydde, är uppenbart av tankekedjan i den invärtes meningen och också av vad som förstås med ’öron.

Av tankekedjan: Det finns många bevekelsegrunder som understödjer allt som förnuftet erkänne, ty från något annat håll än från bekräftelsegrunder erkänner förnuftet alls inte något. I den invärtes meningen: Det finns många bekräftelsegrunder som understödjer allt vad förnuftet erkänner, ty från något annat håll än från bekräftelsegrunder erkänner förnuftet inte något. Detta medför att när det förnuftsmässiga bringas till lydnad, då sker en uppmaning att lyssna till bekräftelsegrunderna, ty dessa finns alltid till hands och liksom häver sig upp.

Av det som ’öron’ betecknar: med ’öron’ förstås i den invärtes meningen av Ordet lydnad på grund av den motsvarighet som föreligger mellan att höra och att lyda, en motsvarighet som ligger förborgad i själva uttrycket ’att höra’, och ännu mer i ’att hörsamma’. Denna motsvarighet har sitt ursprung i det andra livet, där de som är lydiga och hörsamma hör till örats provins, ja, motsvarar hörseln som sådan, ett hittills okänt arkanum. Men detta kommer att bättre kunna iakttas i det följande, där det i Herrens Gudomliga barmhärtighet handlar om motsvarighet. Att ’öron’ har denna innebörd är uppenbart av många ställen i Ordet, av vilka för tillfället blott skall anföras vad som förekommer hos Jesaja:

Förstocka detta folks hjärta, och slut till dess öron, och förblinda dess ögon, så att de inte kan se med sina ögon och höra med sina öron och förstå med sitt hjärta. 6:10.

Här betyder ’att se med sina ögon’ att förstå och ’att höra med sina öron’ att förnimma med känslan och innebär därför att lyda. Och något annat avses inte när Herren säger:

Den som har öra till att höra, må han höra. Matteus 11:15; 13:9, 43; Lukas 8:8; 14:35.