¹ Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön.

² Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.

³ Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade: »En såningsman gick ut för att så.

⁴ Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

⁵ Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

⁶ men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

⁷ Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det.

⁸ Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.

⁹ Den som har öron, han höre.»

¹⁰ Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du till dem i liknelser?»

¹¹ Han svarade och sade: »Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet.

¹² Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.

¹³ Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå.

¹⁴ Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger: 'Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma.

¹⁵ Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig.

¹⁶ Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.

¹⁷ Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.

¹⁸ Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.

¹⁹ När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.

²⁰ Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje,

²¹ men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.

²² Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.

²³ Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»

²⁴ En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;

²⁵ men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.

²⁶ När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset.

²⁷ Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?

²⁸ Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?'

²⁹ Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa.

³⁰ Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»

³¹ En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker.

³² Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»

³³ En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

³⁴ Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelser talade han intet till dem.

³⁵ Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade: »Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»

³⁶ Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.»

³⁷ Han svarade och sade: »Den som sår den goda säden är Människosonen.

³⁸ Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.

³⁹ Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar.

⁴⁰ Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände.

⁴¹ Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är,

⁴² och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.

⁴³ Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.

⁴⁴ Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.

⁴⁵ Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor;

⁴⁶ och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den.

⁴⁷ Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.

⁴⁸ När den så bliver full, drager man upp den på stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. --

⁴⁹ Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga

⁵⁰ och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.

⁵¹ Haven I förstått allt detta?» De svarade honom: »Ja.»

⁵² Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.»

⁵³ När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort därifrån.

⁵⁴ Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, Varifrån komma de?

⁵⁵ Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?

⁵⁶ Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?»

⁵⁷ Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.»

⁵⁸ Och för deras otros skull gjorde han där icke många kraftgärningar.

¹ Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»

² Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården,

³ men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.'»

⁴ Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;

⁵ men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»

⁶ Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

⁷ Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

⁸ Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården.

⁹ Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är du?»

¹⁰ Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»

¹¹ Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»

¹² Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»

¹³ Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!» Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

¹⁴ Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar.

¹⁵ Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.»

¹⁶ Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.»

¹⁷ Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: 'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar;

¹⁸ törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda.

¹⁹ I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.»

²⁰ Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande.

²¹ Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem.

²² Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.»

²³ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen.

²⁴ Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.