Det finns många fall i Bibeln som beskriver människor som vänder sig tillbaka, ser tillbaka eller går tillbaka. I de flesta fall är det ett negativt, ibland förödande så (som hos Lots fru, vände sig till en saltpelare när hon tittade tillbaka på Sodoms förstörelse). I allmänhet representerar detta vårt tillstånd när vi avancerar till en ny andlig nivå och befinner oss som önskar komforten och lättheten hos den gamla - att gå tillbaka representerar en återgång till ett tidigare, underlägset stadium.

Betydelsen av ”tillbaka” är mer bokstavlig när den är ansluten till föremål. När någon tar tillbaka något eller ger tillbaka något, är den andliga betydelsen mestadels centrerad på det aktuella objektet och de personer som utför handlingen.

(Odkazy: Himmelska Hemligheter 1717, 2417, 2454, 3614, 3712, 5624)

2454. Att orden ’hans hustru såg tillbaka bakom honom’ innebär att det sanna vände sig bort från det goda och inriktade sig enbart på lärobestämningarna framgår av det som menas med ’att se tillbaka bakom honom’ och av det som menas med ’en hustru’. Att se tillbaka bakom honom står för att se på lärobestämningarna, som har samband med det sanna, men inte på ett leverne i överensstämmelse med dem, vilket avser det goda, har framhållits ovan i nr 2417. Det som är sekundärt kallas ’bakom honom’ och det som är primärt kallas ’framför honom’. Detta att det sanna är sekundärt och det goda är primärt har ofta visats. Ty det sanna är det goda, eftersom det goda är det sannas väsen och liv. ’Att se tillbaka bakom honom’ betyder därför att fästa avseende vid det sanna, som bildar läran, men däremot inte vid det goda som hör till levernet enligt läran. Att det är detta som här avses står alldeles klart av Herrens ord, där Han också talar om Kyrkans sista tid eller om tidevarvets fulländning, hos Lukas:

På den dagen får den som är uppe på hustaket och har sina kärl i huset inte stiga ner för att lyfta upp dem. Och den som är ute på åkerfältet får likaledes inte vända tillbaka till bakom honom. Kom ihåg Lots hustru. Lukas 17:31-32.

[2] Dessa Herrens ord är alldeles obegripliga utan den invärtes meningen, och det är de också om man inte vet vad som menas med ’att vara uppe på hustaket’, med ’kärlen i huset’, med ’att gå ner för att lyfta upp dem’, med ’åkerfältet’ och slutligen med ’att vända tillbaka till bakom honom’. Enligt den invärtes meningen förstås med ’att vara uppe på hustaket’ att vara i det goda, ty med ’hus’ menas det goda, se nr 710, 2231, 2233. ’Kärlen i huset’ betecknar sanningarna som hör till det goda, ty sanningarna är kärl eller behållare för det goda, se nr 1496, 1832, 1900, 2063, 2269. Med ’att gå ner och lyfta upp dem’ förstås, vilket är uppenbart, att vända sig från det goda till det sanna. Ty liksom det goda är det primära, så är det också det högre, och liksom det sanna är det sekundära, så är det också det lägre. Att ’åkerfältet’ är Kyrkan, som kallas så, därför att det tar emot utsädet, och att följaktligen de är ’åkerfält’ som är i det goda som inhämtats från läran är uppenbart av många ställen i Ordet. Av det som här visats kan man inse vad ’att vända tillbaka till bakom honom’ står för som, nämligen att vända sig bort från det goda och se till lärobestämningarna. Och då nu dessa betecknas med ’Lots hustru’, så tilläggs därför ’kom ihåg Lots hustru’. Skälet till att det inte heter att hon såg ’bakom sig’ utan ’till bakom honom’ (ad post eum) är att ’Lot’ betecknar det goda, se nr 2324, 2351, 2371, 2399. Detta förklarar varför det, när det i vers 17 handlar om Lot, heter ’se dig inte tillbaka bakom dig’.

[3] Orsaken till att det hos Lukas sägs att ’han inte får vända tillbaka till bakom honom’ (ad post eum) och inte ’till det som var bakom honom’ (ad illa quae post eum) är att de som är himmelska inte överhuvudtaget vill höra talas om något som rör lärobestämningarna, se nr 202, 337. Detta är skälet till att något sådant inte nämns hos Lukas, endast orden ’till bakom honom’.

[4] Detsamma beskrivs hos Matteus sålunda:

När ni ser förödelsens styggelse, som profeten Daniel förutsagt, må då de som bor i Judeen fly upp i bergen. Den som är uppe på hustaket får inte gå ner för att lyfta upp något som han har i sitt hus. Och den som är ute på åkerfältet får inte vända tillbaka för att hämta sina kläder. Matteus 24:15–17.

Här är ’förödelsens styggelse’ ett tillstånd inom Kyrkan, då det inte finns någon kärlek och inte heller någon människokärlek. När dessa – kärleken och människokärleken – är förrödda härskar det som är avskyvärt. Med ’Judeen’ avses Kyrkan, och i synnerhet den himmelska Kyrkan, något som tydligt framgår både av de historiska och profetiska avsnitten i hela det Gamla Testamentet, medan ’bergen som de skulle fly upp i’ betecknar kärlek till Herren och följaktligen människokärlek mot nästan, se nr 795, 1430, 1691. Med ’den som är uppe på hustaket’ menas, som just sagts, det goda som härflyter från kärlek. ’Att gå ner för att lyfta upp något som han har i huset’ betyder att vända sig bort från det goda till det sanna, något som också har framhållits ovan, medan ’den som är ute på åkerfältet’ betyder de som hör till den andliga Kyrkan, vilket framgår av det som förstås med ’åkerfält’ i Ordet. ’Denne får inte vända tillbaka för att hämta sina kläder’ innebär att inte vända sig bort från det goda till det sanna som bildar läran – ’kläder’ betyder sanningar, ty sanningar omger det goda likt kläder, se nr 1073. Alla kan se att allt det som Herren har sagt i detta avsnitt om tidevarvets slut betecknar någonting helt annat och innefattar arkana, såsom att ’de som bodde i Judeen skulle fly upp i bergen’, att ’den som befann sig uppe på hustaket inte fick gå ner för att lyfta upp någonting ur huset’ och att ’den som var ute på åkerfältet inte fick vända tillbaka för att hämta sina kläder’. Något liknande innebär det som sägs i vers 17 om att ’Lot inte skulle se tillbaka bakom sig’, och här att ’hans hustru inte skulle se tillbaka till bakom honom’ och så bli en saltstod. Det framgår ytterligare av det som förstås med ’hustru’ som är det sanna, behandlat i nr 915, 1468, och av det som förstås med ’Lot’ som det goda, behandlat i nr 2324, 2351, 2371, 2399 – härav orden ’bakom honom’.

[5] Det sanna sägs vända sig bort från det goda och se till lärobestämningarna, när det för Kyrkans människa inte längre är en hjärteangelägenhet hurdant hennes leverne är, utan bara hurdan lära hon har. Och ändå är det levernet enligt läran – och inte läran skild från levernet – det som verkligen utgör Kyrkans människa. Eftersom det goda, som hör till levernet, ödeläggs i samma ögonblick som läran skiljs från levernet, så ödeläggs då också det sanna, som läran består av, det vill säga det blir ’en saltstod’.

Detta är någonting som den människa kan veta som enbart fäster avseende vid läran, men inte vid levernet. För kan en sådan människa – även om läran undervisar om det – verkligen tro på uppståndelsen, på himlen och på helvetet, ja, på Herren, och således på allt annat som läran undervisar om?