Bible

 

Josua 10

Studie

   

1 Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fingo bo mitt ibland dem,

2 fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och dess män voro alla tappra.

3 Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham, konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia, konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät säga:

4 »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels barn

5 Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar; och de belägrade Gibeon och angrepo det.

6 Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot oss

7 Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste stridsmän.

8 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»

9 Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten, sedan han hade brutit upp från Gilgal.

10 Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.

11 Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

12 Och Josua talade till HERREN på den dagHERREN gav amoréerna i Israels barns våld; han sade inför Israel: »Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal

13 stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket hade tagit hämnd på sina fiender. Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». solen blev stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att gå ned.

14 Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för Israel.

15 Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.

16 Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda.

17 Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem konungarna gömda i grottan till Mackeda

18 Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan, och sätten dit folk för att bevaka den.

19 Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand

20 Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och nedgjort dem -- varvid dock några av dem lyckades rädda sig och komma in i de befästa städerna --

21 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av Israels barn.

22 Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till mig, ut ur grottan.»

23 De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.

24 När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och satte sina fötter på deras halsar.

25 Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»

26 Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.

27 Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga kvar där ännu i denna dag.

28 Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.

29 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och belägrade Libna.

30 Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne, och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.

31 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och belägrade och angrep det.

32 Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne -- alldeles såsom de hade gjort med Libna.

33 Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa undan.

34 Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de belägrade och angrepo det.

35 Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som voro därinne -- alldeles såsom han hade gjort med Lakis.

36 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och belägrade det.

37 Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan -- alldeles såsom han hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som voro därinne.

38 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och belägrade det.

39 Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder, och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess konung.

40 Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom HERREN, Israels Gud, hade bjudit.

41 Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock hela landet Gosen ända till Gibeon.

42 Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång, ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.

43 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal.

   

Komentář

 

Gud

  
Ancient of Days, by William Blake

Herren är själv kärlek, uttryckt i form av visdom i sig. Kärlek är alltså Hans väsen, Hans inre. Vishet - den kärleksfulla förståelsen för hur man kan omsätta kärlek till handling - är lite mer extern, vilket ger kärlek ett sätt att uttrycka sig.

När Bibeln talar om "Jehova" representerar den den inre kärleken som är Herrens väsen. Den kärleken är en, hel och fullständig i sig, och Jehova är också en, ett namn som endast tillämpas på Herren. Visdom uttrycks emellertid i en mängd olika tankar och idéer, vad skrifterna gemensamt kallar gudomlig sanning. Det finns också många imaginära gudar, och ibland kan änglar och människor kallas gudar (Herren sa att Moses skulle vara som en gud för Aron). Så när Bibeln kallar Herren "Gud" hänvisar det i de flesta fall till gudomlig sanning.

I andra fall har "Gud" hänvisning till det som kallas den gudomliga människan. Fallet där är detta:

Som människor kan vi inte engagera Herren direkt som gudomlig kärlek. Det är för kraftfullt och för rent. Istället måste vi närma oss Honom genom att förstå Honom genom gudomlig sanning. Den gudomliga sanningen är alltså Herren i mänsklig form, en form vi kan närma oss och förstå. Således används "Gud" också med hänvisning till denna mänskliga aspekt, eftersom det är ett uttryck för sanning.

(Odkazy: Uppenbarelseboken uppenbarad 21; Himmelska Hemligheter 300, 391, 624, 2001, 2769, 2807 [2], 4287 [4], 6905, 7268, 10154)

Přehrát video

This video is a product of the New Christian Bible Study Corporation. Follow this link for more information and more explanations - text, pictures, audio files, and videos: www.newchristianbiblestudy.org

Přehrát video

This video is a product of the New Christian Bible Study Corporation. Follow this link for more information and more explanations - text, pictures, audio files, and videos: www.newchristianbiblestudy.org

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2807

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2807. Att orden ’Abraham sade: Gud kommer att åt Sig utse djuret till brännoffret, min son’ innebär svaret: Det Gudomliga Mänskliga kommer att besörja för dem som skall heliggöras är uppenbart av det som ’åt Sig utse’ betyder, när det sägs om Gud som är att förutse och ombesörja – ty ’att se’ är i den närmaste invärtes meningen att förstå, nr 2150, 2325, medan det i en ännu mer inre mening betyder att ha tro, nr 897, 2325, medan det däremot i den högsta meningen betyder att förutse och ombesörja. Det sagda framgår också av det som förstås med ’djuret till brännoffret’ som är de ibland människor som skall heliggöras, just ovan behandlat i nr 2805. Att med ’djuret till brännoffret’ här avses det andliga syns av det som följer. De slag av djur som användes till brännoffer och slaktoffer hade alla en sinsemellan olika innebörd. Sålunda betecknade lamm en sak, får en annan, killing och get åter en annan, vädur och bock ytterligare en annan, liksom också oxe, stut och kalv sinsemellan betecknade olika ting. Så förstods också med duvungar och turturduvor sinsemellan någonting olika. Fullt tydligt är att varje djurslag för sig angav något särskilt, vilket man kan inse av att det var uttryckligen bestämt vad för slag de skulle offra på varje särskild dag, vid varje särskild högtid, vid försoningar, vid reningar, vid invigningar, och så vidare. Vilka slag som skulle användas vid de olika ceremonierna skulle inte ha bestämts så i detalj, om inte vart och ett av dem hade haft en specifik innebörd.

[2] Uppenbart är att alla kyrkobruk och alla former av utvärtes gudsdyrkan som förekom i den Forngamla kyrkan, och senare i den Judiska, förebildade Herren, således i synnerhet brännoffren och slaktoffren, därför att dessa utgjorde huvudformerna i gudsdyrkan hos den hebreiska folkstammen. Och eftersom de nu förebildade Herren, så förebildade de också på samma gång hos människorna det som tillhör Herren, det vill säga det himmelska av kärleken och det andliga av tron, och följaktligen själva de människor som är himmelska och andliga eller som borde vara så beskaffade. Detta att ’Gud kommer att åt Sig utse djuret till brännoffret, min son’ betecknar att det Gudomliga Mänskliga kommer att sörja för dem kan man inse av att det här inte sägs att ’Jehovah’ kommer att utse det, utan att ’Gud’ kommer att göra det. När båda dessa namn förekommer, såsom i detta kapitel, då förstås med Jehovah detsamma som med ’Fadern’, och med Gud detsamma som med ’Sonen’, således här det Gudomliga Mänskliga. Ett ytterligare skäl till detta språkbruk är att det här handlar om den andliga människan, vars frälsning kommer ifrån det Gudomliga Mänskliga, se nr 2661, 2716.

  
/ 10837