Bible

 

Josua 10

Studie

   

1 Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fingo bo mitt ibland dem,

2 fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och dess män voro alla tappra.

3 Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham, konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia, konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät säga:

4 »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels barn

5 Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar; och de belägrade Gibeon och angrepo det.

6 Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot oss

7 Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste stridsmän.

8 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»

9 Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten, sedan han hade brutit upp från Gilgal.

10 Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.

11 Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

12 Och Josua talade till HERREN på den dagHERREN gav amoréerna i Israels barns våld; han sade inför Israel: »Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal

13 stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket hade tagit hämnd på sina fiender. Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». solen blev stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att gå ned.

14 Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för Israel.

15 Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.

16 Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda.

17 Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem konungarna gömda i grottan till Mackeda

18 Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan, och sätten dit folk för att bevaka den.

19 Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand

20 Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och nedgjort dem -- varvid dock några av dem lyckades rädda sig och komma in i de befästa städerna --

21 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av Israels barn.

22 Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till mig, ut ur grottan.»

23 De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.

24 När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och satte sina fötter på deras halsar.

25 Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»

26 Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.

27 Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga kvar där ännu i denna dag.

28 Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.

29 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och belägrade Libna.

30 Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne, och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.

31 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och belägrade och angrep det.

32 Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne -- alldeles såsom de hade gjort med Libna.

33 Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa undan.

34 Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de belägrade och angrepo det.

35 Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som voro därinne -- alldeles såsom han hade gjort med Lakis.

36 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och belägrade det.

37 Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan -- alldeles såsom han hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som voro därinne.

38 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och belägrade det.

39 Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder, och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess konung.

40 Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom HERREN, Israels Gud, hade bjudit.

41 Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock hela landet Gosen ända till Gibeon.

42 Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång, ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.

43 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal.

   

Komentář

 

Rädd

  
{{en|Walking on Water}}

Rädsla för det okända och rädsla för förändring är båda vanliga idéer, och täcker tillsammans ett brett spektrum av rädsla vi tenderar att ha i det naturliga livet. På ett sätt ligger de också bakom den andliga betydelsen när människor beskrivs som ”rädda” i Bibeln.

(Odkazy: Himmelska Hemligheter 223-224, 2215, Himmelska Hemligheter 6849; 2 Mosebok 3:6; 1 Mosebok 3:10, 18:15)


Enligt skrifterna beskrivs människor som rädda när ett mer upphöjd, mer inre andligt tillstånd kommer i kommunikation med ett lägre, mer externt tillstånd och visar behovet av att den staten reformeras och höjs. Det är sant för herdarna i julhistorien, som reagerade först med rädsla när änglar kom för att berätta för dem om en helt ny spirituell era. Det är sant om Mose vid den brinnande busken, Jakob efter synen på stegen, till och med lärjungarna som såg Jesus gå på Galileasjön - alla fall där ett högre tillstånd räckte ut till dem och bad dem omfamna en ny fas av andligt liv.

Detta har också en mer negativ bemärkelse, när tillstånd av onda och falska tankar kommer i kontakt med andliga saker och känner sig hotade av uppenbarelsen av sin egen eländighet.

Bibeln talar också ofta om människor som fruktar Gud, en besläktad men annorlunda idé som täcks på annat håll.

(Odkazy: Himmelska Hemligheter 2543, 3718, 5534, 5647, 5662, 6569; Apokalypsen förklarad 677 [4])

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 5662

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

5662. 'And he said, Peace to you, do not be afraid' means that all is well, they should not despair. This is clear from the meaning of 'peace' as what is well, dealt with below; and from the meaning of 'do not be afraid' as they should not despair. The subject in the internal sense is a change of state. No longer were they by their own power acquiring truths; now they were acquiring good by means of truths, which however were truths given them by the Lord. But because they imagined that they would then be losing their selfhood, and so would be losing their freedom and consequently their entire delight in life, they were plunged into despair, as is evident from what has gone before. So it is that here 'do not be afraid' means that they should not despair; for fear arises from various different causes, 5647, and therefore has various different meanings.

[2] The reason 'peace' means all is well is that peace is what is central and consequently what reigns universally within every single thing in heaven. For the peace that reigns in heaven is like spring on earth, or like the dawn. What moves a person's feelings when spring or dawn arrives is not the discernible changes that take place then but the loveliness reigning universally, which pervades every individual thing he perceives and fills not only that perception but also each individual object with loveliness. Scarcely anyone at the present day knows what peace is when it is mentioned in the Word, as, besides other places, in the Blessing,

Jehovah lift up His face upon you and give you peace. Numbers 6:26.

Almost everyone believes that peace consists in being kept safe from enemies and in serenity reigning at home and among companions. That kind of peace is not however what is meant here but another kind that is immensely superior, namely heavenly peace, described immediately above. No one can be granted this peace unless he is led by the Lord and abides in the Lord, that is, unless he is in heaven where the Lord is the All in all. For heavenly peace enters in when the desires that spring from self-love and love of the world are removed; for those desires take peace away, molesting a person inwardly and causing him at length to consider rest to consist in unrest and peace in molestations, because he considers delight to consist in evil desires. All the time a person is subject to these desires he cannot by any means know what peace is; indeed during all that time he believes that such peace is of no worth. And should anyone say that one experiences this peace when the delights that spring from self-love and love of the world are removed he laughs at the idea, for the reason that he considers peace to consist in the delight taken in evil, which is the opposite of peace.

[3] Such being the nature of peace, that is to say, it is what is central to every form of happiness and bliss and is therefore what reigns universally within every individual thing, the ancients therefore used the common saying 'Peace to you', meaning May all be well; or else they would ask people 'Did they have peace?' meaning Was all well with them? See what has been stated and shown already regarding peace,

Peace in heaven is like spring and the dawn on earth, 1726, 2780.

In the highest sense 'peace' is the Lord; in the representative sense it is His kingdom, also the Lord's Divine affecting inmostly what is good, 3780, 4681.

All unrest is due to evil and falsity, whereas peace is due to goodness and truth, 3170.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.