Bible

 

1 Mosebok 41

Studie

   

1 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden.

2 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen.

3 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden.

4 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao.

5 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå.

6 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden;

7 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

8 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao.

9 talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder.

10 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.

11 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse.

12 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning.

13 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd

14 sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao.

15 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»

16 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar

17 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden.

18 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen.

19 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa.

20 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.

21 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag.

22 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå.

23 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden;

24 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.»

25 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.

26 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.

27 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.

28 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta.

29 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land.

30 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana, att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet.

31 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår.

32 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.

33 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land.

34 Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren.

35 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den,

36 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.»

37 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.

38 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?»

39 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.

40 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.»

41 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land

42 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals.

43 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »abrek ». Och han satte honom över hela Egyptens land.

44 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot

45 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land.

46 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land.

47 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd

48 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring.

49 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.

50 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.

51 Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse , »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus

52 Och åt den andre gav han namnet Efraim , »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

53 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända;

54 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt.

55 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.»

56 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land;

57 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 5196

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

5196. And behold he stood by the river. That this signifies from boundary to boundary, is evident from the signification of a “river,” here the river of Egypt or the Nile, as being a boundary. A “river” signifies a boundary because the great rivers-the Euphrates, the Jordan, and the Nile-and withal the sea, were the farthest boundaries of the land of Canaan; and as the land of Canaan itself represented the Lord’s kingdom, and hence all the places in it represented various things in this kingdom, the rivers consequently represented the farthest limits or boundaries of it (see n. 1866, 4116, 4240). The Nile, or river of Egypt, represented the sensuous things subject to the intellectual part, thus the memory-knowledges derived from them; for these are the ultimates of the spiritual things of the Lord’s kingdom. That from boundary to boundary is signified here, is because it is said of Pharaoh that he “stood by the river;” for by Pharaoh is represented the natural in general (n. 5160). To view anything from what is interior down to the ultimate is represented by standing beside the ultimate, as is the case in the spiritual world; and because there is then a view from boundary to boundary, therefore in the internal sense this is what is signified by these words.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 4240

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

4240. Unto the land of Seir. That this signifies celestial natural good, is evident from the signification of the “land of Seir,” as being in the supreme sense the Lord’s celestial natural good. The reason why the “land of Seir” has this signification, is that Mount Seir was a boundary of the land of Canaan on one side (Josh. 11:16-17); and all boundaries, such as rivers, mountains, or lands, represented those things which were ultimates (n. 1585, 1866, 4116); for they put on their representations from the land of Canaan, which was in the midst, and represented the Lord’s heavenly kingdom, and in the supreme sense His Divine Human (see n. 1607, 3038, 3481, 3705). The ultimates, which are boundaries, are those things which are called natural; for it is in natural things that spiritual and celestial things are terminated. Thus is it in the heavens; for the inmost or third heaven is celestial, because it is in love to the Lord; the middle or second heaven is spiritual, because it is in love toward the neighbor; and the ultimate or first heaven is celestial and spiritual natural, because it is in simple good, which is the ultimate of order there. It is similar with the regenerate man, who is a little heaven. From all this can now be seen whence it is that the “land of Seir” signifies celestial natural good. Esau also, who dwelt there, represents this good, as was shown above; and hence the same is signified by the land where he dwelt; for lands take on the representations of their inhabitants (n. 1675).

[2] From all this it is now evident what is signified in the Word by “Seir.” As in Moses:

Jehovah came from Sinai, and arose from Seir unto them, He shone forth from Mount Paran and He came from the ten thousands of holiness (Deuteronomy 33:2-3).

In the song of Deborah and Barak in the book of Judges:

O Jehovah, when thou wentest forth out of Seir, when thou marchedst out of the field of Edom, the earth trembled, the heavens also dropped, the clouds also dropped water, the mountains flowed down, this Sinai, before Jehovah the God of Israel (Judg. 5:4-5 (Judges 5:6).

In the prophecy of Balaam:

I see Him, but not now; I behold Him, but not nigh; there shall arise a star out of Jacob, and a scepter shall rise up out of Israel; and Edom shall be an inheritance; Seir also shall be an inheritance of his enemies, and Israel maketh strength (Numbers 24:17-18).

Everyone can see that in these passages “Seir” signifies something of the Lord, for it is said that Jehovah “arose from Seir,” that He “went forth out of Seir, and marched out of the field of Edom,” and that “Edom and Seir shall be an inheritance.” Yet what of the Lord it signifies, no one can know except from the internal sense of the Word; but that it is the Lord’s Divine Human, and specifically the Divine natural as to good, may be seen from what has been said above. To “arise,” and to “go forth out of Seir” denote that He made even His natural Divine, in order that from this also there might be light, that is, intelligence and wisdom; and that in this way He might become Jehovah, not only as to His Human Rational, but also as to His Human Natural; and therefore it is said, “Jehovah arose from Seir,” and “Jehovah went forth out of Seir.” (That the Lord is Jehovah may be seen above, n. 1343, 1736, 2004, 2005, 2018, 2025, 2156, 2329, 2921, 3023, 3035.) The “prophecy concerning Dumah” in Isaiah involves a like meaning:

He calleth unto me out of Seir, Watchman, what of the night; watchman, what of the night? The watchman said, The morning cometh, and also the night (Isaiah 21:11-12).

[3] By the “land of Seir” in the relative sense is properly signified the Lord’s kingdom with those who are out of the church, that is, with the Gentiles, when the church is being set up among them, on the former or old church falling away from charity and faith. That those who are in darkness then have light is evident from many passages in the Word. This is properly signified by “arising from Seir,” and “going forth out of Seir, and marching out of the field of Edom,” and by “Seir being an inheritance;” as also by the above words in Isaiah: “He calleth unto me out of Seir, Watchman, what of the night? The watchman said, The morning cometh, and also the night;” “the morning cometh” denotes the Lord’s advent (n. 2405, 2780), and the consequent enlightenment to those who are in night (that is, in ignorance), but enlightenment from the Lord’s Divine natural (n. 4211). As most of the things in the Word have also an opposite sense, so likewise has “Seir;” as in Ezekiel 25:8-9; 35:2-15, and occasionally in the historicals of the Word.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.