2807. Att orden ’Abraham sade: Gud kommer att åt Sig utse djuret till brännoffret, min son’ innebär svaret: Det Gudomliga Mänskliga kommer att besörja för dem som skall heliggöras är uppenbart av det som ’åt Sig utse’ betyder, när det sägs om Gud som är att förutse och ombesörja – ty ’att se’ är i den närmaste invärtes meningen att förstå, nr 2150, 2325, medan det i en ännu mer inre mening betyder att ha tro, nr 897, 2325, medan det däremot i den högsta meningen betyder att förutse och ombesörja. Det sagda framgår också av det som förstås med ’djuret till brännoffret’ som är de ibland människor som skall heliggöras, just ovan behandlat i nr 2805. Att med ’djuret till brännoffret’ här avses det andliga syns av det som följer. De slag av djur som användes till brännoffer och slaktoffer hade alla en sinsemellan olika innebörd. Sålunda betecknade lamm en sak, får en annan, killing och get åter en annan, vädur och bock ytterligare en annan, liksom också oxe, stut och kalv sinsemellan betecknade olika ting. Så förstods också med duvungar och turturduvor sinsemellan någonting olika. Fullt tydligt är att varje djurslag för sig angav något särskilt, vilket man kan inse av att det var uttryckligen bestämt vad för slag de skulle offra på varje särskild dag, vid varje särskild högtid, vid försoningar, vid reningar, vid invigningar, och så vidare. Vilka slag som skulle användas vid de olika ceremonierna skulle inte ha bestämts så i detalj, om inte vart och ett av dem hade haft en specifik innebörd.

[2] Uppenbart är att alla kyrkobruk och alla former av utvärtes gudsdyrkan som förekom i den Forngamla kyrkan, och senare i den Judiska, förebildade Herren, således i synnerhet brännoffren och slaktoffren, därför att dessa utgjorde huvudformerna i gudsdyrkan hos den hebreiska folkstammen. Och eftersom de nu förebildade Herren, så förebildade de också på samma gång hos människorna det som tillhör Herren, det vill säga det himmelska av kärleken och det andliga av tron, och följaktligen själva de människor som är himmelska och andliga eller som borde vara så beskaffade. Detta att ’Gud kommer att åt Sig utse djuret till brännoffret, min son’ betecknar att det Gudomliga Mänskliga kommer att sörja för dem kan man inse av att det här inte sägs att ’Jehovah’ kommer att utse det, utan att ’Gud’ kommer att göra det. När båda dessa namn förekommer, såsom i detta kapitel, då förstås med Jehovah detsamma som med ’Fadern’, och med Gud detsamma som med ’Sonen’, således här det Gudomliga Mänskliga. Ett ytterligare skäl till detta språkbruk är att det här handlar om den andliga människan, vars frälsning kommer ifrån det Gudomliga Mänskliga, se nr 2661, 2716.