2822. Att orden ’och sade: Abraham, Abraham! Och han sade: Här är jag’ betecknar en förnimmelse av hugsvalelse i det Gudomliga Goda som ingår i det Förnuftiga efter frestelsen kan man inse av det som förstås med ’att säga’ i de historiska delarna av Ordet som är det att förnimma, varom förut ofta talats. Orsaken till att det här rör sig om en förnimmelse i det Gudomliga Goda i det Förnuftiga är att med ’Abraham’ här avses det Gudomliga Goda i Herrens Förnuftiga eller Mänskliga. Vad förnimmelse i det Gudomliga Goda i det Förnuftiga är kan inte förklaras på ett begripligt sätt, ty innan någon förklaring lämnas måste man på grundval av en insikt om många ting ha bildat sig en föreställning om Herrens Gudomliga Mänskliga. Innan man bildat sig en sådan föreställning skulle nämligen allt som anfördes till förklaring ändas i föreställningar, som antingen var tomma eller dunkla och vilka skulle antingen förvända sanningarna eller blanda ihop sanningarna med föreställningar som inte går ihop med dessa.

[2] I denna vers handlar det om Herrens första tillstånd efter frestelse, vilket är ett tillstånd av hugsvalelse. Detta är skälet till att det nu inte sägs Gud, utan Jehovah, ty det heter Gud, när det handlar om det sanna, i kraft av vilket striden utkämpas, men Jehovah, när det handlar om det goda, från vilket hugsvalelse kommer, nr 2769. All hugsvalelse efter en frestelse inges i det goda, ty det goda är källan till all fröjd, och från det goda övergår den i det sanna. Här förstås därför med ’Abraham’ det Gudomliga Goda i det Förnuftiga, såsom också på andra ställen och varhelst namnet Jehovah förekommer i samma vers.