2795. Att orden ’och sedan komma tillbaka till er’ står för förbindelse därefter är också uppenbart utan förklaring. Då det nu i detta kapitel handlar om Herrens svåraste och innersta frestelse så beskrivs alla tillstånd som Han antog när Han skulle undergå dessa frestelser. Det första tillståndet beskrivs i vers 3, det andra tillståndet i denna vers och det tredje tillståndet i nästföljande vers, och i alla de övriga därefter. Men det går inte att utan vidare förklara dessa tillstånd på ett allmänt begripligt sätt, om inte åtskilligt dessförinnan är känt, inte bara om Herrens Gudomliga, som här förebildas med ’Abraham’, utan också om Hans Gudomliga Mänskliga, som förebildas med ’Isak’, och om tillståndet hos detta /Gudomliga/ Förnuftiga – när Han inlät Sig i och undergick frestelsestriderna – vilket Förnuftiga här betecknas med ’pojken’. Dessutom måste man veta såväl vad det första förnuftiga var, och dess beskaffenhet, som också det naturliga som detta förnuftiga hörde ihop med och likaså hurdant tillståndet var när de var förbundna med varandra, samt hurdant tillståndet var när de var mer eller mindre skilda åt från varandra. Härutöver är det nödvändigt att känna till en hel del om frestelserna, såsom exempelvis vad yttre och inre frestelser är, och alltså vad som menas med de innersta och svåraste frestelserna, som Herren hade, varom det handlar i detta kapitel. Så länge allt detta är okänt kan innehållet i denna vers helt enkelt inte förklaras på ett begripligt sätt. Och om detta ändå förklarades på tydligast möjliga sätt, så skulle det i alla fall synas dunkelt. För änglarna, som är i himlens ljus från Herren, framstår emellertid allt detta klart och tydligt, ja, det utgör för dem en sällhet, eftersom det är i högsta grad himmelskt.

[2] Här behöver blott sägas att Herren omöjligen kunde frestas när Han var ett med själva det Gudomliga, ty det Gudomliga är oändligt över all frestelse. Däremot kunde Han frestas vad beträffar Sitt mänskliga. Detta var orsaken till att Han, när Han undergick de svåraste och innersta frestelserna, förband det första mänskliga med Sig, det vill säga de förnuftiga och naturliga graderna av det på sätt som beskrivs i vers 3, och därefter skilde Sig från dem på sätt som sägs i denna vers, fast Han dock behöll kvar sådant, genom vilket Han kunde frestas. Det är därför som det här inte talas om ’Isak’ som ’min son’ utan om ’pojken’, varmed förstås det Gudomliga Förnuftiga i detta särskilda tillstånd, det vill säga i ett tillstånd av det sanna, rustat för de svåraste och innersta frestelsestriderna, se nr 2793. Att varken själva det Gudomliga eller det Gudomliga Mänskliga kunde frestas torde vara uppenbart för var och en redan av det förhållandet att inte ens änglar kan närma sig det Gudomliga och långt mindre de andar som föranleder frestelser, och allra minst helvetena. Av allt detta framgår varför Herren kom i världen och antog det mänskliga tillståndet med all dess svaghet, ty därigenom kunde Han frestas till det mänskliga och genom frestelserna underkuva helvetena. Han kunde så bringa allt, samt och synnerligen, till lydnad och i ordning samt frälsa människosläktet, som hade avlägsnat sig så långt bort från det Högsta Gudomliga.