2280. Att orden ’kanhända skall tjugo finnas där’ betyder om inte något av strid, så ändå något av gott, är uppenbart av det som ’tjugo’ betecknar. Liksom alla siffertal som förekommer i Ordet betecknar något verkligat existerande och tillstånd, såsom tidigare sagts och visats – se nr 2252 – så gör också ’tjugo’ det. Och vad som förstås med ’tjugo’ kan man inse av att detta tal erhålles genom att tio multipliceras med två. I Ordet står tio, liksom också tiondelar, för kvarlevor. Och med dessa avses allt gott och sant som av Herren inges människan alltifrån tidigaste barndom ända till livets slutskede. Två gånger tio, eller två tiondelar, det är, tjugo, har en liknande betydelse som tio, men i högre grad, nämligen av det goda.

[2] Med ’kvarlevor’ menas tre slag av godhet – sådana som inges i tidigaste barndom, sådana som inges när brist på kunskaper ännu råder och sådana som inges när förståndighet föreligger. Den tidigaste barndomens kvarlevor är de som inges människan från födseln och intill den ålder då hon börjar undervisas och veta något. De slag av godhet som tas emot när brist på kunskap ännu råder inges när hon får undervisning och börjar att veta något. De slag av godhet som kommer med förståndighet inges när hon kan reflektera över vad som är gott och vad som är sant. Den tidigaste barndomens slag av godhet tar människan emot ända till sitt tionde år.

[3] Det goda som inges då brist på kunskaper ännu råder inges från sistnämnda ålder ända till människans tjugonde år. Från och med detta år börjar hon bli förnuftig och ha förmåga att reflektera över det goda och sanna samt att förvärva det goda som tas emot då förståndighet finns. Det goda som inges då brist på kunskaper ännu föreligger är vad som menas med ’tjugo’, därför att de hos vilka enbart detta goda finns inte råkar in i någon frestelse. Ty ingen människa undergår frestelse, förrän hon kan reflektera över och på sitt sätt förnimma vad som är gott och sant. Om dem som förvärvat olika slag av godhet genom frestelser handlade de två närmast föregående verserna, medan det i denna vers handlar om dem som inte undergår frestelser, och som likväl har något gott.

[4] Eftersom med ’tjugo’ betecknas de som har detta goda, kallat ’gott ingivet under brist på kunskaper’, så blev till följd av detta alla de som hade dragit ut ur Egypten – räknade från ’en son av tjugo år och därutöver’ och, som det heter, alla ’som utgick till krigshären’ – med vilka förstods de vars goda inte längre bara var det som ingavs under bristen på kunskaper, varom talas i 4 Mosebok 1:20, 24, 26, 28, 30, 32, 34, 38, 40, 42, 45; 26:4. Det sägs också att alla som var över tjugo år dog i öknen, 4 Mosebok 14:29; 32:10-11, därför att det onda kunde tillräknas dem och därför att de förebildade dem som dukar under i frestelser. Också det värde som åsattes en manlig individ, som var mellan fem och tjugo år gammal, var bestämt till tjugo siklar 3 Mosebok 27:5, medan ett annat värde åsattes den som var mellan tjugo och sextio år gammal, nämligen femtio siklar, 3 Mosebok 27:3.

[5] Beträffande beskaffenheten av dessa tre slag av godhet – de som inges under tidigaste barndom, de som inges under rådande kunskapsbrist och de som inges när förståndighet föreligger – så är de sistnämnda de bästa, eftersom det är ett kännetecken på vishet. Den godhet som föregår denna – den som inges då brist på kunskap råder – är väl ett gott, men alldenstund föga vishet finns i det så kan det inte kallas vishetens goda. Det goda som inges i tidigaste barndom är väl i sig ett gott, dock ett mindre gott än det förra, därför att inte något sant som hör till förståndigheten är förbundet med det. Detta sistnämnda goda har således inte på något sätt blivit ett vishetens goda, utan är blott en grundval för att kunna bli det. Insikter i det sanna och goda är det som sätter en människa i stånd att bli vis på det sätt som är möjligt för henne. Den egentliga, tidigaste barndomen, varmed oskulden betecknas, hör inte till den tidigaste barnaåldern, utan till visheten, något som bättre torde kunna inses av det som i slutet av detta kapitel skall anföras om barnen i livet efter detta.

[6] I denna vers betecknar ’tjugo’, som framhållits, inte något annat gott än det som hör samman med brist på kunskaper. Och detta goda sägs existera inte bara hos dem som är under tjugo år, utan också hos alla, hos vilka det goda i människokärleken finns, men som på samma gång inte har någon kunskap om det sanna. De senare utgörs av dem inom Kyrkan hos vilka det goda i människokärleken existerar, men som, av vad orsak som helst, inte vet vad det sanna i tron är, såsom fallet är med flertalet av dem som tänker med vördnad på Gud och väl om nästan, och också av dem utanför Kyrkan som kallas hedningar och som också lever ett liv i det goda som hör till människokärleken. Fastän nämnda trossanningar inte finns hos dessa människor utom och inom Kyrkan, men likväl det goda, så äger de en förmåga som inte är mindre än barnens, att i nästa liv ta till sig sanningarna i tron. Ty förståndsdelen av deras sinne har inte smittats ned av falska grundsatser, och inte heller har viljedelen så befästs i ett ont leverne, eftersom de inte vet vad falskt och ont är. Dessutom medför ett liv i människokärlek att det falska och onda som hör samman med bristande kunskaper lätt låter sig böjas till det som är sant och gott. Men inte så hos dem som bekräftat sig i sådant som strider mot det sanna och tillika levt ett liv som strider mot det goda.

[7] Med ’två tiondelar’ betecknas annars i Ordet såväl himmelskt som andligt gott. Det himmelska goda, och därav det andliga goda, betecknas med de två tiondelar som varje skådebröd tillreddes av, 3 Mosebok 24:5, medan det andliga goda förstås med de två tiondelarna för mincha till vädurens offer, 4 Mosebok 15:6; 28:12, 20, 28; 29:3, 9, 14. Härom skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet talas på annat ställe.