2261. Att orden ’om Jag i Sodom finner femtio rättfärdiga människor mitt i staden’ betecknar ifall sanningarna är fulla av godhet av olika slag är tydligt av det som ’femtio’ står för som är det som är fullt och av det som ’mitt i staden’ står för som är det som finns inuti, eller inom det sanna, behandlat ovan i nr 2252, ett ställe som man bör slå upp och läsa, eftersom samma ord förekommer där. Man kan förutsätta att människan kommer att frälsas, om sanningarna är fulla med godhet av olika slag. Men man bör också känna till att det finns mycket få sanningar hos människan och att, om det finns några, de inte har något liv om i dem inte finns godhet av olika slag, men att om så är fallet människan frälses – dock av barmhärtighet. Ty, som sagts, finns det mycket få sanningar hos människan, och den godhet av olika slag som finns i dessa sanningar får sin karaktär efter sanningarna och människans sätt att leva.

[2] Betraktad i sig ger inte sanningen något liv, men väl godheten. Sanningen är blott mottagare av liv, det vill säga av det goda. Ingen människa kan därför hävda att hon frälses med hjälp av sanningar, eller, som man vanligtvis gör gällande, genom tron allena, ty detta är inte möjligt, såvida inte i sanningarna, som är en del av tron, finns det som är gott. Och det goda som bör finnas inom sanningarna skall vara det goda i människokärleken. Detta förklarar varför själva tron i invärtes mening inte är annat än människokärlek, något som visats ovan i nr 2231. När man säger att erkännande av det sanna är tro då skall man vara noga medveten om att något erkännande inte kan finnas hos dem som framlever ett liv som är i rak motsats till människokärleken, men väl en sorts intalelse bundet till ett liv i kärlek till sig själv eller världen. I ett sådant erkännande finns alltså inte ett trons liv, som är människokärlekens. De sämsta människor av alla – de som bara handlar av kärlek till sig själva eller till världen, det vill säga som handlar i avsikt att överglänsa andra i vad de kallar intelligens och visdom och som handlar så för att nå en hög samhällsställning och vinna rykte och goda inkomster – har ofta förmågan att sätta sig in i sanningarna i tron och bestyrka dem på många sätt. Men hos dem är dock dessa sanningar döda. Det sannas liv, och således trons liv, kommer allena från Herren som är själva Livet.

[3] Herrens liv är barmhärtighet, som är ett liv i kärlek till hela människosläktet. De människor kan aldrig ha något av Herrens liv som, fastän de bekänner sanningarna i tron, föraktar andra i jämförelse med sig och som, när deras kärlek till sig själva och världen berörs, hatar sin nästa och gläds åt hans förlust av ägodelar, heder, rykte och liv. Med sanningarna i tron förhåller det sig emellertid så att människan föds på nytt med hjälp av dem, ty de är själva kärlen som tar emot det goda. Så beskaffad alltså som sanningen är, och så beskaffad som godheten i sanningen är, och därav hennes förmåga att fullkomnas i det andra livet, sådant är tillståndet av sällheten och lyckan hos henne efter döden.