2663. Att orden ’Gud sade till Abraham’ betecknar Herrens förnimmelse från det Gudomliga är uppenbart av det som menas med ’att säga’ i de historiska delarna av Ordet som är att förnimma, varom ofta förut har talats. Och eftersom förnimmelsen kom från det Gudomliga, så heter det här att ’Gud sade till Abraham’. Med båda – Gud och Abraham – avses Herren. Detta att de historiska skildringarna, som hör till bokstavsmeningen, delar tingen i skilda föreställningar, medan den invärtes meningen förenar dem, framgår av följande. I den historiska bokstavsmeningen är det två, nämligen Gud och Abraham, som samtalar, men i den invärtes meningen är det blott en, nämligen Herren med hänsyn till det Gudomliga. Av detta står det också klart att de som är tre i bokstavsmeningen är en och densamme i den invärtes meningen, så som det är med Fader, Son och Helig Ande, vilka inte är tre gudar, utan en Gud – och att så hela Trefalden är fullkomlig i Herren, det vill säga Fadern är i Honom, så som Han Själv säger, och att den Helige Ande utgår från Honom, så som Han likaledes säger.