2500. Att orden ’Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet’ betecknar Herrens framsteg i den godhet och sanning som hör till tron kan man inse av det som förstås med ’att resa’ som är att göra framsteg, behandlat i nr 1457, och av det som förstås med ’Sydlandet’ som är det goda och sanna i tron, behandlat i nr 1458. Tidigare hette det i kapitel 12 om Abraham, när han kom till Egypten, att ’han begav sig till fots och färdades åt söder’, verserna 9, 10, varmed i den invärtes meningen avsågs att Herren som pojke gjorde framsteg i godhet och sanning vad gällde kunskapen om insikter, nr 1456, 1459. I detta kapitel sägs nu att han drog till Sydlandet, varmed menas ytterligare och mera inre förkovran, som gjordes vid denna tid i godhet och sanning med hänsyn till läran i tron. Det är därför som det här sägs ’Sydlandet’, ty ’land’ betyder i egentlig bemärkelse Kyrkan för vars skull läran finns till, nr 566, 662, 1066, 2117, 2118.

[2] Vad Herrens undervisning allmänt sett angår, så visar det sig av den invärtes meningen i detta kapitel tydligt hurdan denna undervisning var. Av denna mening är uppenbart att Han undervisades genom fortlöpande uppenbarelser och alltså genom Gudomliga förnimmelser och tankar från Honom Själv, det vill säga från Hans Gudomliga. Dessa förnimmelser och tankar plantade Han in i den Gudomliga förståndigheten och visheten, och detta tills dess att den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga med Hans Gudomliga hade åstadkommits. Denna väg att bli vis står aldrig öppen för någon människa, ty visheten hade sitt utflöde från själva det Gudomliga, vilket var Hans innersta, i det att det tillhörde Fadern, av vilken Han var avlad. Sålunda härrörde visheten från själva den Gudomliga Kärleken, som allena Herren hade, och som är sådan att Han ville frälsa hela människosläktet.

[3] Det är ett arkanum, som knappast är bekant för någon ännu, att visheten och förståndigheten innebor i själva kärleken. Men sådan som kärleken är, sådan är visheten och förståndigheten. Att visheten och förståndigheten har sitt säte i kärleken beror på att all inflytelse sker i kärleken, eller, vilket är detsamma, i det goda och alltså in i själva livet hos människan. Detta är hos änglarna källan till vishet och förståndighet som är outsäglig. Det är likaledes källan till visheten och förståndigheten hos de människor som låter sig styras av kärlek till Herren och av människokärlek mot nästan. Även om de inte skönjer någon sådan vishet och förståndighet hos sig medan de lever i kroppen, så kommer de dock till dem efter döden, därför att dessa innebor i själva kärleken och människokärleken, se nr 2494. Vad Herrens kärlek emellertid beträffar, så var den oändligt högre än den kärlek som finns hos änglarna, ty den var själva den Gudomliga Kärleken. Och Han hade därför inom Sig en omätlig högsta grad av all vishet och förståndighet. Eftersom Han var född som en mänsklig varelse och gjorde framsteg som en mänsklig varelse i enlighet med Gudomlig ordning, så införde Han sig likväl genom successiva grader i en sådan vishet och förståndighet att Han på detta sätt kunde förena Sitt Mänskliga med det Gudomliga och göra det Gudomligt, och detta av Sin egen makt.