2538. Orden ’så vet att du skall döden dö’ betecknar att ingen lära om det sanna och det goda skall finnas till. Även detta framstår klart av det som anförts ovan i nr 2516, där dylika ord även förekommer. ’Du och alla dem som hör till dig’ avser allt sammantaget som hör till den, det vill säga läran. Att ’envar’ eller ’alla’ betecknar vart och ett och allt i den invärtes meningen har sin grund i att personer som nämns i Ordet anger något verkligt förekommande. Och alltså betecknar ’alla dem som hörde till Abimelek’ vart och ett och allt som hörde till läran. Av allt som här nu anförts är uppenbart vad som är den invärtes meningen i orden i denna vers, nämligen att det andliga sanna i läran måste av honom återlämnas i orört skick av det förnuftsmässiga och att det måste läras på detta sätt och uppenbaras för Honom och att läran därigenom skulle ha liv. Men om det andliga sanna i läran inte gjordes oavhängigt av det förnuftsmässiga skulle läran om det sanna och goda i varje hänseende vara något icke-existerande.

[2] Med läran förhåller det sig på följande sätt. I samma förhållande som sinnenas erfarenhet, kunskapsfakta och sådant som är förnuftsmässigt utgör grunden för mänsklig tro finns ingen lära alls. Men såvitt sinnenas erfarenhet och vittnesbörd, det kunskapsmässiga och förnuftsmässiga avlägsnas, nämligen såvitt tron formas dem förutan lever läran, ty i samma mån kan det Gudomliga inflyta. Det är i själva verket de mänskliga egenheterna (propria) som hindrar inflytelsen och mottagandet. En sak är emellertid att grunda sin tro på förnuftsslut, på kunskapsfakta och på sinnesintryck, det vill säga att ta sin tillflykt till dem för att kunna tro. Något helt annat är det däremot att bekräfta och bestyrka det man tror på med hjälp av förnuftsslut, kunskapsfakta och sinnenas erfarenhet och vittnesbörd. Vari denna skillnad består framgår av det följande, ty detta berörs likaså i den invärtes meningen i detta kapitel.