2351. Att orden ’de ropade till Lot och sade till honom’ betecknar det till ondskan hörande falskheten som vredgas på godheten kan man inse av det som förstås med ’att ropa’ och med ’Lot’, och alltså med den känsla som uttrycks. Uttrycket ’att ropa’ har avseende på det som är falskt, vilket visats i nr 2240, medan ’Lot’ förebildar dem inom Kyrkan som det finns något gott hos, och följaktligen själva det goda, nr 2324. Av det som menas med ’att ropa’ och av det som ’Lot’ förebildar samt av det vredesmod som dessa ord var ett uttryck för står det klart att det är den vrede som det till det onda hörande falska riktar mot det goda. Det finns många slag av falskhet, som emellertid allmänt sett kan delas in i två kategorier – antingen i falskhet som är en produkt av ondska, eller i falskhet som frambringar ondska, se nr 1188, 1212, 1295, 1679, 2243.

[2] Det falska som kommer av det onda inom Kyrkan är i synnerhet det falska som med gillande åser ondska i levernet, såsom till exempel att det goda, det vill säga människokärleken, inte är det som gör någon till medlem i Kyrkan, utan det sanna eller tron. Och vidare att människan frälses alldeles oavsett att hon under hela sitt liv levt i ondska, bara hon, när kroppens lustkänslor och sinnesförnimmelser avtar – något som brukar inträffa strax före döden – då med skenbar sinnesrörelse uttrycker något av tro. Det är i synnerhet denna falskhet som vredgas på godheten och som betecknas med att ’de ropade till Lot’. Orsaken till vreden innebor i allt som strävar efter att förstöra det angenäma som hör till all kärlek. ’Vrede’ kallas det när ondskan hårt ansätter godheten, men ’nit’ när godheten tillrättavisar ondskan.