2417. Att med orden ’se dig inte tillbaka bakom dig’ förstås att inte rikta blicken på lärobestämningarna framgår av det som ’att se sig tillbaka bakom sig’ betyder, när staden var bakom honom och berget framför honom, ty med ’en stad’ menas lära, nr 402, 2268, 2451, medan med ’ett berg’ menas kärlek och människokärlek, nr 795, 1430. Att detta är innebörden kommer att framgå i förklaringen vid vers 26, där det sägs att hans hustru såg tillbaka bakom honom, och blev en saltstod. Var och en kan begripa att dessa ord – ’att se tillbaka bakom honom’ – rymmer ett Gudomligt arkanum och att det ligger djupare förborgat än man kan inse. Ty att se tillbaka bakom honom förefaller inte alls att vara något klandervärt, och ändå är det av så stor vikt att det sägs att han skulle fly för sitt liv, det vill säga att han skulle dra försorg om sitt liv i evighet genom att inte se tillbaka bakom sig. Men vad som menas med att rikta blicken på lärobestämningar får man se i det följande.
[2] Här skall först blott sägas vad som menas med en lärobestämning. Lärobestämningen är tvåfaldig. Den ena angår kärleken och människokärleken, den andra tron. Medan varje Herrens Kyrka ännu är ung och jungfruelig då varken har den eller önskar ha någon annan lära än den som avser människokärleken, ty den är en lära för levernet. Allt efter som tiden går vänder sig emellertid Kyrkan bort från denna lära ända därhän att den börjar ringakta den och slutligen förkastar den, och då erkänner den ingen annan lära än den som kallas trons. Och när den skiljer tron från människokärleken, då står läran i maskopi med ett liv i ondska.
[3] Sådan var den första Kristna Kyrkan eller Hednakyrkan efter Herrens Ankomst. I sin början hade den ingen annan lära än den som avsåg kärleken och människokärleken, ty Herren Själv hade förkunnat denna lära, se nr 2371 (slutet). Men efter Hans tid, när kärleken och människokärleken började kallna, smög sig läran om tron efterhand in och med den meningsskiljaktligheter och irrläror, som ökade allt eftersom människorna mer och mer lånade sig åt denna sorts lära.
[4] Något liknande drabbade den Forngamla Kyrkan, den efter floden, och som var utbredd över så många riken, nr 2385. Denna Kyrka kände inte heller från början till någon annan lära än läran om människokärleken, ty denna lära syftade till och genomsyrade levernet – och på så sätt var de intresserade för sin eviga välfärd. Efter någon tid började emellertid en del människor att gynna uppkomsten av läran om tron, som de omsider skilde från människokärleken. Medlemmarna i denna Kyrka kallade emellertid sådana människor ’Ham’, därför att de levde ett liv i ondska, se nr 1062, 1063, 1076.
[5] Den Fornäldsta Kyrkan, som existerade före floden och som företrädesvis kallades Människa, kunde glädja sig åt den egentliga förnimmelsen av kärleken till Herren och människokärleken mot nästan och hade således i sig inskriven läran om kärleken och människokärleken. Men under denna tid fanns även de som omhuldade tron, och när de slutligen skilde den från människokärleken kallades de Kain, ty med Kain förstås en sådan tro, och med Abel som han dödade, förstås människokärlek. Se förklaringen vid kapitel 4 i Första Moseboken.
[6] Av vad här anförts kan man inse att det finns en tvåfaldig lärobestämning, en som avser människokärleken, en annan som avser tron, fastän de två i sig själva utgör ett, ty läran om människokärleken innebär allt som hör till tron. Men när läran bildas av sådant som enbart har med tron att skaffa, då kallas lärobestämningen tvåfaldig, eftersom tron skiljs från människokärleken. Att de nu för tiden är skilda åt är tydligt av att man är fullständigt okunnig om vad människokärlek är och vad som menas med vår nästa. De vars lära blott har med tron att göra förstår med kärlek mot nästan ingenting annat än att ge av sitt åt andra och förbarma sig över var och en, ty de kallar utan åtskillnad var och en sin nästa, när i själva verket människokärlek består av allt det goda som finns inom en människa – i hennes böjelse och i hennes nit, och alltså i hennes sätt att leva – medan vår nästa består av allt det goda hos andra som vi påverkas av. Följaktligen är de vår nästa hos vilka det goda finns, och det med all åtskillnad mellan en människa och en annan.
[7] Så finns det till exempel människokärlek och barmhärtighet hos den som utövar rättfärdighet och dom genom att bestraffa det onda och belöna det goda. Människokärlek ligger i bestraffningen av det onda, ty den som dömer ut straffet gör det med en önskan att föra till rätta den som bestraffas och att på samma gång skydda andra från det onda denne kan tillfoga dem. Ty när han utdömer det drar han försorg om och önskar den gott som gör ont eller är fientligt stämd, samtidigt som han då också drar försorg om andra och för samhället som sådant, och detta på grund av människokärlek mot nästan. På samma sätt förhåller det sig med allt övrigt gott i sättet att leva, ty sådant gott kan överhuvudtaget inte finnas till, såvida det inte har sin grund i människokärleken mot nästan, eftersom det är detta som människokärleken syftar till och innebär.
[8] Då nu, som anförts, så mycket mörker råder i fråga om vad människokärlek är och vad som menas med vår nästa, så är det uppenbart att – sedan läran om tron intagit första rummet – läran om människokärleken ibland är det som gått förlorat. Dock var det blott denna lära som gynnades i den Forngamla Kyrkan. Man gick så långt att alla slagen av det goda som kommer av människokärleken mot nästan indelades i kategorier, det vill säga man indelade alla dem hos vilka det goda fanns i kategorier. I samband därmed gjorde de många distinktioner, som man gav namn åt och kallade dem de fattiga, de eländiga, de förtryckta, de sjuka, de nakna, de hungriga, de törstiga, fångarna eller de i fängelse, främlingarna, de föräldralösa och änkorna. Några kallade de också de lytta, de blinda, de döva, de stumma, de lemlästade, förutom flera andra benämningar. Det var enligt denna lära som Herren talade i Gamla Testamentets Ord, och det förklarar varför sådana uttryck så ofta förekommer där. Och det var enligt samma lära som Herren Själv talade, såsom hos Matteus 25:35-36, 38–40, 42–45; Lukas 14:13, 21, och på många andra ställen. Därav kommer det sig att dessa namn har en helt annan innebörd i den invärtes meningen. För att därför läran om människokärleken må rekapituleras skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet något i det följande sägas om vilka dessa människor är och vad människorkärlek är och – allmänt sett och specifikt – vad som menas med vår nästa.
