2701. Att med orden ’Gud öppnade hennes ögon’ avses förståndighet framgår av det som menas med ’att öppna’ – och att det var Gud som gjorde det – och också av det som menas med ’ögon’ som är att förläna förståndighet, ty med ’ögon’ förstås förstånd, se nr 212, liksom också ’syn’ eller ’att se’ nr 2150, 2325. Det sägs att ’Gud öppnar ögonen’, när han öppnar den inre synen eller förståndet, vilket sker genom inflytelse i den förnuftiga delen av människans sinne, eller rättare sagt, i den andliga delen av hennes förnuft. Den väg som inflytelsen tar går via själen, det vill säga den invärtes vägen, något som människan inte är medveten om. Inflytelsen är ett tillstånd av upplysning, i vilket sanningar, som hon hör och läser, bestyrks för henne genom en viss förnimmelse invärtes i förståndsdelen av hennes sinne. Människan tror att denna upplysning är henne medfödd och härrör från egen förståndsförmåga, men då bedrar hon sig mycket. Denna upplysning består i en inflytelse från Herren genom himlen och in i denna människas dunkla, bedrägliga och skenbara uppfattning av tingen, och genom det goda där gör den det som hon tror på till immitationer av sanningen. Endast de som är andliga skänks emellertid glädje och tröst med upplysning i trons andliga ting. Och det är detta som avses med ’att Gud öppnar ögonen’.

[2] Att ’öga’ betecknar förstånd har sin grund i att den kroppsliga synförmågan svarar mot den andliga synförmågan, som är förståndets. Och eftersom ’öga’ har denna motsvarighet, så betecknar det nästan på alla ställen i Ordet, där det förekommer, förstånd, även där man tror att det betecknar något annat, såsom där Herren säger hos Matteus:

Kroppens lampa är ögat. Om ögat är friskt, så är hela kroppen full av ljus. Om ögat har blivit dåligt, har hela kroppen blivit full av mörker. Om nu ljuset är mörker, hur stort är då inte mörkret. Matteus 6:22-23; Lukas 11:34.

Här betecknar ’öga’ förståndet, vars andliga beståndsdel är tro, något som också påvisas i den tillagda förklaringen – ’om nu ljuset är mörker, hur stort är då inte mörkret!’. Likaså i samma evangelium:

Om ditt högra öga får dig att snava, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Matteus 5:29; 18:9.

’Vänstra ögat’ betecknar förståndsdelen av sinnet, medan ’högra ögat’ betecknar dess böjelse. Med uppmaningen att riva ut ögat förstås att om det får någon att begå felsteg, så måste dennes böjelse disciplineras.

[3] I samma evangelium:

Saliga era ögon som ser och era öron som hör. Matteus 13:16.

Och hos Lukas:

Jesus sade till lärjungarna: Saliga är de ögon som ser vad ni ser. Lukas 10:23.

Här betyder ’ögonen som ser’ förståndighet och tro. Ty enbart att de såg Herren och Hans underverk och gärningar var inte det som gjorde att någon av lärjungarna blev lycksalig, utan det att de kunde fatta med sitt förstånd och hade tro, vilket är ’att se med ögonen’, och det att de lydde, vilket är ’att höra med öronen’. Att det ’att se med ögonen’ vill säga att se med förståndet och alltså ha tro, se nr 897, 2325. Ty förståndet är det andliga komplementet till synförmågan och tron det andliga komplementet till förståndet. Ögats syn härrör från världens ljus, förståndets syn från himlens ljus, som flyter in i det som hör till världens ljus, men trons syn härrör från himlens ljus. Detta är ursprunget till sådana talesätt som att se med förståndet och att se med tron. ’Att höra med örat’ betyder att vara lydig, se nr 2542.

[4] Hos Markus:

Jesus sade till lärjungarna: Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är ert hjärta fortfarande så förhärdat? Kan ni inte se, fast ni har ögon, och höra, fast ni har öron? Markus 8:17-18.

Det är här tydligt med ’att ha ögon, men inte se’ menas att inte vilja förstå och att inte tro.

Hos Lukas:

Ack, att du visste vad det är som ger dig frid! Men nu är det förborgat för dina ögon. Lukas 19:41-42.

Och hos Markus:

Av Herren har detta gjorts och är underbart i våra ögon.Markus 12:11.

Här menas med ’att vara förborgad för ögonen’ och ’att vara underbar i våra ögon’ att vara så för förståndet, något som för var och en är bekant av den betydelse som ’öga’ har också i vanligt språkbruk.

2455. Att orden ’hon blev en saltstod’ betyder att allt det goda i det sanna ödelades är uppenbart av det som förstås med ’saltstod’ och av det som förstås med ’salt’. På grundspråket uttrycks ’stod’ med ett ord, varmed menas någonting som står stilla, och inte med ett ord som betyder en stod som upprestes antingen till gudsdyrkan, till ett tecken, eller till ett vittnesbörd. Med ’saltstod’, som det talas om här, förstås följaktligen att den – sanningen betecknad med Lots hustru – stod som någonting ödelagt, nr 2454. Det sanna sägs vara ödelagt när det inte längre finns något gott i det – ödeläggelsen som sådan kallas ’salt’.

[2] Då nu det mesta i Ordet har dubbel betydelse, en ursprunglig och en motsatt, så har även ’salt’ det. I ursprunglig bemärkelse betyder salt böjelse för det sanna, i motsatt bemärkelse ödeläggelse av en sådan böjelse, det vill säga av det goda i det sanna. Att ’salt’ betecknar böjelse för det sanna, se 2 Mosebok 30:35; 3 Mosebok 2:13; Matteus 5:13; Markus 9:49-50; Lukas 14:34-35. Att det också betecknar ödeläggelse av böjelsen för det sanna, det vill säga för det goda som finns i det sanna, är uppenbart av följande ställen.

Hos Mose:

Hela landet skall vara svavel och salt, en förbränning. Det skall inte besås, inget skall gro i det och några örter skall inte heller komma upp i det, liksom vid omstörtningen av Sodom och Gomorra, eller Adma och Seboim. 5 Mosebok 29:23.

Här står ’svavel’ för ödeläggelse av det goda och ’salt’ för ödeläggelse av det sanna. Att ödeläggelse här avses framgår av varje detalj.

[3] Hos Sefanja:

Det skall gå Moab som Sodom, och Ammons söner som Gomorra, ett tillhåll för nässlor, och en saltgrop, en förödelse för evigt. 2:9.

Här står ’ett tillhåll för nässlor’ för det ödelagda goda och en ’saltgrop’ för det ödelagda sanna, ty ’ett tillhåll för nässlor’ syftar på Sodom, varmed, som visats, förstås det onda eller ödelagda goda, och ’en saltgrop’ syftar på Gomorra, varmed, som visats, förstås det falska eller ödelagda sanna. Att det är fråga om ödeläggelse är tydligt, ty det sägs ’en förödelse för evigt’.

Hos Jeremia:

Den som sätter kött till arm åt sig skall bli som en torr buske i ödemarken och skall inte se, när det goda kommer. Och han skall bo på förbrända platser i öknen, i ett land med salthedar, där ingen bor. Jeremia 17:5-6.

Här står ’förbrända platser’ för ödelagd godhet och ’ett land med salthedar’ för ödelagd sanning.

[4] Hos David:

Jehovah förvandlade floderna till en öken, källsprången till torr mark, bördigt land till en salthed, för dess inbyggares ondskas skull. Psaltaren 107:33-34.

Här står ’bördigt land till en salthed’ för ödeläggelse av det goda som finns i det sanna.

Hos Hesekiel:

Dess gyttjepölar och dess träsk skall inte bli sunda, de skall utlämnas åt saltet. 47:11.

’Att utlämnas åt saltet’ står för att vara fullständigt ödelagd med hänsyn till det sanna. Eftersom ’salt’ betecknade ödeläggelse och ’städer’ lärobestämningar rörande det sanna, såsom visats i nr 402, 2268, 2428, 2451, så strödde man fordom salt över städer som blivit förstörda för att förhindra deras återuppbyggande, Domarboken9:45. Den nu lämnade redogörelsen har avseende på det fjärde tillståndet inom Kyrkan, som förebildades med ’Lot’, ett tillstånd i vilket allt sant har ödelagts vad avser det goda.