Bible

 

Hesekiel 34

Studie

   

1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

2 Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem, till herdarna: Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I Israels herdar, som haven sörjt allenast för eder själva! Var det då icke för hjorden som herdarna borde sörja?

3 I stället åten I upp det feta, med ullen klädden I eder, det gödda slaktaden I; men om hjorden vårdaden I eder icke.

4 De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet fören I fram mot dem.

5 Så blevo de förskingrade, därför att de icke hade någon herde, de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo förskingrade.

6 Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem.

7 Hören därför HERRENS ord, I herdar:

8 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, sannerligen, eftersom mina får hava lämnats till rov, ja, eftersom mina får hava blivit till mat åt alla markens djur, då de nu icke hava någon herde, och eftersom mina herdar icke fråga efter mina får ja, eftersom herdarna sörja för sig själva och icke sörja för mina får,

9 därför, I herdar: Hören HERRENS ord:

10 säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över herdarna och utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras herdetjänst; och herdarna skola då icke mer kunna sörja för sig själva, ty jag skall rädda mina får ur deras gap, så att de icke bliva till mat åt dem.

11 Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag skall själv taga mig an mina får och leta dem tillsammans.

12 Likasom en herde letar tillsammans sin hjord, när hans får äro förströdda omkring honom, så skall ock jag leta tillsammans mina får och rädda dem från alla de orter till vilka de förskingrades på en dag av moln och töcken.

13 Och jag skall föra dem ut ifrån folken och församla dem ur länderna, och skall låta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och var man eljest kan bo i landet.

14 På goda betesplatser skall jag föra dem i bet, på Israels höga berg skola de få sina betesmarker; där skola de lägra sig på goda betesmarker, och fett bete skola de hava på Israels berg.

15 Jag skall själv föra mina får i bet och själv utse lägerplatser åt dem, säger Herren, HERREN.

16 Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra tillbaka, det sargade skall jag förbinda, och det svaga skall jag stärka. Men det feta och det starka skall jag förgöra; ja, jag skall sköta det såsom rätt är.

17 Men I, mina får, så säger Herren, HERREN: Se, jag vill döma mellan får och får, mellan vädurar och bockar.

18 Är det eder icke nog att I fån beta på den bästa betesplatsen, eftersom I med edra fötter trampen ned vad som är kvar på eder betesplats? Och är det eder icke nog att I fån dricka det klaraste vattnet, eftersom I med edra fötter grumlen vad som har lämnats kvar?

19 Skola mina får beta av det som edra fötter hava trampat ned, och dricka vad edra fötter hava grumlat?

20 Nej; därför säger Herren, HERREN så till dem: Se, jag skall själv döma mellan de feta fåren och de magra fåren.

21 Eftersom I med sida och bog stöten undan alla de svaga och med edra horn stången dem, till dess att I haven drivit dem ut och förskingrat dem,

22 därför skall jag frälsa mina får, så att de icke mer bliva till rov, och skall döma mellan får och får.

23 Och jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David; ja, han skall föra dem i bet, han skall vara deras herde.

24 Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall vara hövding bland dem. Jag, HERREN, har talat.

25 Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; jag skall göra ände på vilddjuren i landet, så att man i trygghet kan bo mitt i öknen och sova i skogarna.

26 Och jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd bliva till välsignelse. Jag skall låta regn falla i rätt tid; regnskurar till välsignelse skall det bliva.

27 Träden på marken skola bära sin frukt, och jorden skall giva sin gröda, och själva skola de bo i sitt land i trygghet; och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag bryter sönder deras ok och räddar dem från de människors hand, som hava hållit dem i träldom.

28 De skola sedan icke mer bliva ett byte för folken, och markens djur skola ej äta upp dem, utan de skola bo i trygghet, och ingen skall förskräcka dem.

29 Och jag skall åt dem låta en plantering växa upp, som skall bliva dem till berömmelse; och de som bo i landet skola icke mer ryckas bort av hunger, ej heller skola de mer lida smälek av folken.

30 Och de skola förnimma att jag, HERREN, deras Gud, är med dem, och att de, Israels hus, äro mitt folk, säger HERREN, HERREN.

31 Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor som I ären, och jag är eder Gud, säger Herren, HERREN.

   

Komentář

 

Country

  
This World War I poster shows the nations allied against the Axis countries.

Generally in the Bible a "country" means a political subdivision ruled by a king, or sometimes a tribe with a territory ruled by a king or chieftain. Others are what we now call city-states, with surrounding farm areas. In almost all cases these countries were far smaller than our modern idea of countries, though Egypt and Assyria would be exceptions. Sometimes the word is used to refer to countryside, a wide area with no consideration of boundaries as when the twelve Israelites were sent to spy out the country.

(Odkazy: Arcana Coelestia 3816 [3], 6818, 6820, 6821; Charity 83, 85; True Christian Religion 305)

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 3816

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

3816. 'Should you serve me for nothing? Tell me, what shall your reward be?' means that there must be a means by which they are joined together. This is clear from the meaning of 'serving for nothing' as without any binding agreement, and from the meaning of 'reward' as the means by which they were joined together. The expression 'reward' is used frequently in the Word, and in the places where it occurs nothing else is meant in the internal sense than a means by which things are joined together. The reason for this is that angels utterly refuse to listen to any talk of reward being due on account of anything in themselves. Indeed they utterly loathe the very idea of a reward for the sake of any good or good action. For they know that with everyone the proprium, or that which is his own, is nothing but evil, and this being so, that whatever they do from the proprium or what is their own would hold the reverse of any reward within it. Angels also know that all good originates in the Lord, and that it flows in from Him, and solely out of mercy. Thus it is not on account of that which begins in themselves that they think about reward; indeed good itself ceases to be good when there is thought of reward on account of it, for a selfish end in view then instantly attaches itself. And to the extent this end attaches itself it introduces a denial that good originates in the Lord and is imparted out of mercy. This therefore removes the influx of good and consequently removes heaven and the blessedness present in good and in the affection for good. The affection for good, that is, love to the Lord and charity towards the neighbour, includes blessing and happiness within it. These are present in the affection or love itself. Doing something for reasons of affection and the blessing it brings and doing it at the same time for the sake of reward are utterly contrary motives. This is why angels do not perceive any reward at all when reward is mentioned in the Word but that which the Lord grants them for nothing and out of mercy.

[2] But reward serves as a means to join together in the case of those who have not yet reached that point; for those who have not yet been brought into good and the affection for it, that is, who are not yet wholly regenerate, inevitably think of reward as well; for they do not do the good they do from an affection for good but from an affection for their own blessedness and happiness, and at the same time from fear of hell. But when a person is being regenerated this is reversed and becomes an affection for good. And when it is an affection for good he no longer has reward in view.

[3] This may be illustrated from aspects of public life. Someone who loves his country and is so governed by an affection for it that he desires out of goodwill to further its welfare would be hurt if prevented from doing so and would plead to be given an opportunity to further its welfare. For such is the object of his affection and consequently of his desire and blessedness. Indeed such a person receives honours and is promoted to important positions because these are the means by which he serves his country even though those honours and positions are called rewards. But people who have no affection for their country, only for themselves and for the world, act for the sake of position and wealth, which are also their ends in view. Such people put themselves before their country, that is, their own good before the common good, and in comparison with the others are sordid. And yet more than all others they want it to be seen that they do what they do from a love that is sincere. But when they think about this on their own they deny that anyone acts from such love, and are amazed that anyone is able to do so. Those whose attitude during their lifetime is such towards their country or the public good have the same attitude in the next life towards the Lord's kingdom, for a person's affection or love follows him, since affection or love constitute the life of everyone.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.