2584. Att orden ’och de födde barn’ avser fruktsamhet är tydligt av det som förstås med ’att föda’ och med barnafödande. I Ordets invärtes mening avses inte annat än andliga och himmelska ting. När därför uttryck som dessa används – avlelse eller att avla, födsel eller att föda, födelse eller att födas, alstring eller att alstra ävensom de vilka föda, såsom fader och moder och de som födas, såsom söner och döttrar – då förstås därför dessa uttryck inte i annan än andlig mening, ty i sig självt är Ordet andligt och himmelskt. Det sagda gäller här också ’att föda’, vilket betecknar fruktsamhet vad angår läran.

[2] Att inga andra slag av barnafödande avses i Ordet med barnafödande torde stå klart av följande ställen.

Hos Samuel:

De som var mätta har tagit anställning för bröd, och de som var hungriga hungrar inte mer, tills den ofruktsamma födde sju barn, och den som hade många barn upphörde att föda. Jehovah tar och ger liv. Han låter somliga stiga ned till helvetet och andra att stiga upp därifrån. 1 Samuelsboken 2:5-6.

Hos Jeremia:

Den som födde sju försmäktar och ger upp andan. Hennes sol går ned medan det ännu är dag. Jeremia 15:9.

Hos Jesaja:

Sjung, du ofruktsamma, som inte födde, bryt ut i sång och jubla, du som inte varit i barnsnöd, ty sönerna till henne, den övergivna, är fler än söner till henne som är gift, sade Jehovah. 54:1.

Hos David:

Jehovahs röst kommer hindarna att kalva, och skogarnas klädnad rycker Han bort. Och i Hans tempel förkunnar alla Hans ära. Psaltaren 29:9.

Hos Jesaja:

Men stå där nu med skam, du Sion, ty havet har talat, havets fäste, och säger: Jag har inte varit i barnsnöd, inte fött några barn, inte heller uppfostrat några ynglingar eller flickor. Liksom när ryktet kommer till Egypten, kommer de i barnsnöd vid ryktet om Tyrus. 23:4-5.

Hos densamme:

Innan hon var i barnsnöd födde hon, och innan smärtan kom över henne födde hon ett gossebarn. Vem har hört något sådant? Vem har sett något som detta? Kan då ett land föda på en enda dag? Och skulle Jag väl låta fostret bli fullgånget, men inte ge kraft att föda fram det, sade Jehovah. Skulle väl Jag, som låter föda, tillsluta /skötet/, sade din Gud. 66:7–9.

Hos Jeremia:

Fråga och se om en man kan föda barn. Varför ser jag alla män hålla sina händer på höfterna lik en barnaföderska? Jeremia 30:6.

Hos Hesekiel:

Jag skall sända eld över Egypten, och Sin skall förvisso råka i barnsnöd, och No skall bli intaget. 30:16.

Hos Hosea:

Vad Efraim angår, deras härlighet skall flyga sin kos som en fågel, bort från att föda och bort från moderlivet och bort från att avla. Hosea 9:11.

Hos samme profet:

En barnaföderskas vånda har kommit över Efraim, han är en ovis son, ty nu skall han inte visa sig i mynningen till sönernas moderliv. Hosea 13:13.

Hos Johannes:

En kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och med en krans med tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande och ropar i barnsnöd och födslovånda. En drake stod framför kvinnan som skulle föda för att sluka hennes barn när hon födde det. Och hon födde ett barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Men pojken rycktes upp till Gud och Hans tron. Uppenbarelseboken 12:1-2, 4-5.

[3] Av alla dessa ställen kan var och en sluta sig till att andra avlelser och födelser inte avses än de avlelser och födelser som är Kyrkans. Detsamma står också klart av det som sägs om Abimelek att ’Gud botade Abimelek och hans hustru och hans tjänstekvinnor, och de födde barn, och att ’Jehovah hade alldeles slutit till varje moderliv’ i Abimeleks hus på grund av Sarahs, Abrahams hustrus, ord. Vad som i invärtes mening betecknas med dessa ord kan man inse av förklaringen av dem, nämligen hur beskaffad läran i tron är när den betraktas med de Gudomliga sanningarna som utgångspunkt och när den betraktas med det förnuftsmässiga som utgångspunkt. Det sagda medför med andra ord att varje detalj i trosläran, förnuftsmässigt såväl som kunskapsmässigt, bestyrker när den betraktas från de Gudomliga sanningarna, det vill säga från Ordet. Men helt annorlunda förhåller det sig när läran i tron betraktas med utgångspunkt från rent mänskliga ting, det vill säga med förnuftet och världsligt vetande som utgångspunkt. Inget gott och sant kan då avlas. Att betrakta läran från Ordet är att betrakta den från Herren, men att betrakta den utifrån enbart förnuftets och kunskapsmässig ståndpunkt är att betrakta den från människan. Det förra betraktelsesättet ger upphov till förståndighet och vishet, det senare till vanvett och dumhet.