Bible

 

Hesekiel 27

Studie

   

1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

2 Du människobarn, stäm upp en klagosång över Tyrus;

3 säg till Tyrus: Du som bor vid havets portar och driver köpenskap med folken, hän till många havsländer, så säger Herren, HERREN: O Tyrus, du säger själv: »Jag är skönhetens fullhet.»

4 Ja, dig som har ditt rike ute i havet, dig gjorde dina byggningsmän fullkomlig i skönhet.

5 Av cypress från Senir timrade de allt plankverk på dig; de hämtade en ceder från Libanon för att göra din mast.

6 Av ekar från Basan tillverkade de dina åror. Ditt däck prydde de med elfenben i ädelt trä från kittéernas öländer.

7 Ditt segel var av fint linne, med brokig vävnad från Egypten, och det stod såsom ditt baner. Mörkblått och purpurrött tyg från Elisas öländer hade du till soltält.

8 Sidons och Arvads invånare voro roddare åt dig; de förfarna män du själv hade, o Tyrus, dem tog du till skeppare.

9 Gebals äldste och dess förfarnaste män tjänade dig med att bota dina läckor. Alla havets skepp med sina sjömän tjänade dig vid ditt varubyte.

10 Perser, ludéer och putéer funnos i din här och voro ditt krigsfolk. Sköldar och hjälmar hängde de upp i dig; dessa gåvo dig glans.

11 Arvads söner stodo med din här runt om på dina murar, gamadéer hade sin plats i dina torn. Sina stora sköldar hängde de upp runt om på dina murar; de gjorde din skönhet fullkomlig.

12 Tarsis var din handelsvän, ty du var rik på allt slags gods silver, järn, tenn och bly gavs dig såsom betalning.

13 Javan, Tubal och Mesek, de drevo köpenskap med dig; trälar och kopparkärl gåvo de dig i utbyte.

14 Vagnshästar, ridhästar och mulåsnor gåvos åt dig såsom betalning från Togarmas land.

15 Dedans söner drevo köpenskap med dig ja, många havsländer drevo handel i din tjänst; elfenben och ebenholts tillförde de dig såsom hyllningsgåvor.

16 Aram var din handelsvän, ty du var rik på konstarbeten; karbunkelstenar, purpurrött tyg, brokiga vävnader och fint linne. koraller och rubiner gåvo de dig såsom betalning.

17 Juda och Israels land drevo köpenskap med dig; vete från Minnit, bakverk och honung, olja och balsam gåvo de dig i utbyte.

18 Damaskus var din handelsvän, ty du var rik på konstarbeten, ja, på allt slags gods; de kommo med vin från Helbon och med ull från Sahar.

19 Vedan och Javan gåvo dig spånad såsom betalning; konstsmitt järn och kassia och kalmus fick du i utbyte.

20 Dedan drev köpenskap hos dig med sadeltäcken att rida på.

21 Araberna och Kedars alla furstar, de drevo handel i din tjänst; med lamm och vädurar och bockar drevo de handel hos dig.

22 Sabas och Raemas köpmän drevo köpenskap med dig; kryddor av allra yppersta slag och alla slags ädla stenar och guld gåvo de dig såsom betalning.

23 Haran, Kanne och Eden, Sabas köpmän, Assur och Kilmad drevo köpenskap med dig.

24 De drevo köpenskap hos dig med sköna kläder, med mörkblå, brokigt vävda mantlar, med mångfärgade täcken, med välspunna, starka tåg, på din marknad.

25 Tarsis-skepp foro åstad med dina bytesvaror. Så fylldes du med gods och blev tungt lastad, där du låg i havet.

26 Och dina roddare förde dig åstad, ut på de vida vattnen. Då kom östanvinden och krossade dig. där du låg i havet.

27 Ditt gods, dina handels- och bytesvaror, dina sjömän och skeppare, dina läckors botare och dina bytesmäklare, allt krigsfolk på dig, allt manskap som fanns ombord på dig, de sjunka nu ned i havet, på ditt falls dag.

28 Vid dina skeppares klagorop bäva markerna,

29 och alla som ro med åror övergiva sina skepp; sjömän och alla skeppare på havet begiva sig i land.

30 De ropa högt över ditt öde och klaga bittert; de strö stoft på sina huvuden och vältra sig i aska.

31 De raka sig skalliga för din skull och hölja sig i sorgdräkt; de gråta över dig i bitter sorg, under bitter klagan.

32 Med jämmer stämma de upp en klagosång om dig, en klagosång över ditt öde: »Vem var såsom Tyrus, hon som nu ligger i det tysta ute i havet

33 Där dina handelsvaror sattes i land från havet mättade du många folk; med ditt myckna gods och dina många bytesvaror riktade du jordens konungar.

34 Men nu, då du har förlist och försvunnit ifrån havet, ned i vattnens djup, nu hava dina bytesvaror och allt ditt manskap sjunkit med dig.

35 Havsländernas alla inbyggare häpna över ditt öde, deras konungar stå rysande, med förfäran i sina ansikten.

36 Köpmännen ute bland folken vissla åt dig; du har tagit en ände med förskräckelse till evig tid.

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2830

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2830. Att orden ’och se, en vädur’ betecknar andliga medlemmar av människosläktet framgår av det som förstås med ’en vädur’, varom följer nedan. Inom Kyrkan är bekant att brännoffren och slaktoffren i den förebildande Judiska och Israelitiska Kyrkan betecknade Herrens Gudomliga Mänskliga. Men brännoffren och slaktoffren av lamm betecknade en sak, får och getter en annan sak, och av killingar, vädurar, bockar, av oxar, ungtjurar och kalvar samt av turturduvor och duvungar ännu andra saker, liksom också spisoffren och drickoffren. Allmänt sett betecknade dessa allt det Gudomliga himmelska, Gudomliga andliga och Gudomliga naturliga som är Herrens. Och därmed betecknade dessa också allt det himmelska, andliga och naturliga som från Herren finns till i Hans rike och följaktligen i varje människa som är Hans rike. Detta torde man även kunna inse av den Heliga Nattvarden, som ersatt brännoffren och slaktoffren. I denna betecknar brödet och vinet Herrens Gudomliga Mänskliga – och betecknar följaktligen Hans kärlek mot hela människosläktet och omvänt hela människosläktets kärlek till Herren, nr 2343, 2359. Av det sagda framgår att brännoffren och slaktoffren innebar himmelsk dyrkan på grund av kärlek till Herren och andlig dyrkan på grund av människokärlek mot nästan, och därför på grund av tro på Herren, nr 922, 923, 1823, 2180. Vad det himmelska är och vad det andliga är, eller, med andra ord, vem som utgör de himmelska medlemmarna och vem som utgör de andliga medlemmarna i Herrens rike har det ganska ofta redogjorts för, se nr 1155, 1577, 1824, 2048, 2088, 2184, 2227, 2669, 2708, 2715.

[2] Att en ’vädur’ betecknar Herrens Gudomliga andliga, och följaktligen det som är andligt hos människan, eller, vad som är detsamma, de andliga medlemmarna av människosläktet, kan man inse av brännoffren och slaktoffren som utgjordes av vädurar. Såsom när Aron och hans söner skulle heliggöras till sitt kall, det vill säga när de skulle invigas, de då skulle offra en ungtjur till syndoffer, stryka dess blod på altarets horn och hälla återstoden vid dess fot. De skulle också slakta en vädur och stänka dess blod runt omkring altaret, och därefter skulle de bränna upp hela väduren till brännoffer. Och blodet från den andra slaktade väduren skulle stänkas på Arons örtipp, tumme och stortå, och sedan skulle de göra ett viftoffer av den och förbränna den ovanpå brännoffret, 2 Mosebok 29:135; 3 Mosebok 8:1–slutet; 9:2 och följande verser. Uppenbarligen var alla dessa ceremoniella handlingar heliga, men de var heliga, därför att de förebildade och betecknade något heligt. Av någon annan orsak hade dessa kyrkobruk – att slakta en ungtjur, att stryka dess blod på altarets horn och hälla ut återstoden vid foten av altaret, att slakta en vädur och stänka dess blod runt omkring altaret och därefter förbränna den, och att stänka blodet från den andra väduren på Arons örtipp, tumme och stortå och göra ett viftoffer av den och förbränna den ovanpå brännoffret – inte ägt någon helighet, således inte hört till någon gudsdyrkan, såframt de inte hade förebildat något heligt. Men vad envar av dessa symbolhandlingar förebildade är omöjligt att veta annat än av den invärtes meningen. Att ungtjuren som offrades till ett syndoffer betecknade Herrens Gudomliga naturliga och väduren Hans Gudomliga andliga, och samtidigt andliga medlemmar av människosläktet, framgår av det som i Ordet förstås med ungtjur och vädur. Invigningen till prästämbetet skedde genom andliga ting, ty genom det som är andligt förs människan in i det som är himmelskt, eller, vilket är detsamma, genom sanningar i tron förs hon in i det goda i kärleken. På samma sätt skulle Aron, när han gick in i det Heliga, offra en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer, 3 Mosebok 16:2-3.

[3] När nasiren skulle fullgöra en period av sitt nasirskap, skulle han offra ett årsgammalt felfritt lamm av hankön till brännoffer och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri vädur till tackoffer, 4 Mosebok 6:13-14, 16-17. Förekomsten av dessa kyrkobruk berodde på att en nasir förebildade den himmelska människan, som är Herrens likhet, nr 51, 52, 1013. Den himmelska människan är sådan att hon grips av himmelsk kärlek, det vill säga av kärlek till Herren och därmed av det himmelska sanna, nr 202, 337, 2069, 2715, 2718. Det är därför som nasiren var förelagd att offra ett lamm av hankön och ett lamm av honkön, varmed förstods det som är himmelskt, och även offra en vädur, varmed förstods det som är andligt. Ungtjurar, vädurar och lamm offrades vid högtiderna. Så skulle exempelvis på den första dagen av det osyrade brödets högtid två ungtjurar, en vädur och sju lamm, tillsammans med deras spisoffer offras, till ett brännoffer, 4 Mosebok 28:1820. På förstlingsdagen skulle också två ungtjurar, en vädur och sju lamm, tillsammans med deras spisoffer, offras till ett brännoffer, 4 Mosebok 28:2628. Vid nymånaderna skulle två ungtjur, en vädur, sju lamm, tillsammans med deras spisoffer, offras till ett brännoffer, 4 Mosebok 28:11-12, och i den sjunde månaden, på den första dagen i månaden, en ungtjur, en vädur, sju lamm, tillsammans med deras spisoffer, samt på den femtonde dagen av den sjunde månaden tretton ungtjurar, två vädurar, fjorton lamm, och så vidare, 4 Mosebok 29:1-2, 1214, 17-18, 2024, 2636. Med ungtjurar och vädurar förstods andliga ting, medan med lamm förstods himmelska ting. Ty vid högtiderna förväntades det att deltagarna skulle heliggöras, och de bragtes i detta tillstånd med hjälp av andliga ting.

[4] Eftersom ’vädurar’ står för det Gudomliga andliga hos Herrens Gudomliga Mänskliga, och också andliga ting hos människan, så heter det därför hos Hesekiel – där det handlar om det Nya Templet och det Nya Jerusalem, det vill säga om Herrens andliga rike – att man efter att ha blivit färdig med reningen av altaret skulle offra en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer. Och under sju dagar skulle de dagligen anskaffa en bock till syndoffer, och likaså en ungtjur och en vädur, 43:2325. Fursten skulle också ’på den dagen’ för allt folket tillhandahålla en ungtjur till syndoffer och på sjunde dagen av högtiden till ett brännoffer offra sju ungtjurar och sju vädurar tillsammans med spisoffret, till ett brännoffer, 45:2224. Och på sabbatsdsagen skulle han tillhandahålla sex lamm och en vädur, 46:4, 6.

[5] Vad nu det Nya Templet och det Nya Jerusalem beträffar, så betecknades med dem i universell mening Herrens rike, se nr 402, 940, och i synnerhet en ny Kyrka, nr 2117. I denna Kyrka förekommer, som alla vet, inte vare sig brännoffer eller slaktoffer. Härav är tydligt att med brännoffer och slaktoffer betecknas det himmelska i kärleken och det andliga i tron, ty allt himmelskt och andligt hör Herrens rike till. Himmelskt och andligt betecknas således här med ungtjurar, vädurar och lamm. Vad det beträffar att ungtjurar och vädurar avser det som är andligt, så framgår det tydligt av varje detalj i denna del av Hesekiel i den invärtes meningen – allmänt sett av det förhållandet att det Nya Templet och det Nya Jerusalem i specifikt avseende betecknar Herrens andliga rike, medan Sion däremot betecknar det himmelska riket.

[6] Att ’vädur’ betyder det som är andligt, eller, vad som är detsamma, de som är andliga, framgår också hos Daniel. Daniel såg en vädur med två horn stå framför floden. Och sedan såg han en getabock som stötte ned väduren, bröt sönder dess horn och trampade på den, 8:3-4 och följande verser. Med ’väduren’ förstås här inte annat än den andliga Kyrkan och med ’getabocken’ dem som låter sig ledas av en tro skild från människokärlek, det vill säga av en tro skild från det goda, och som successivt häver sig upp emot det goda och slutligen emot Herren – något som också finns beskrivet.

Hos Samuel:

Samuel sade till Saul: Har Jehovah lika stort behag i brännoffer och slaktoffer som i att man lyssnar till Jehovahs röst? Nej, att lyda är bättre än att offra, hörsamhet är bättre än det feta av vädurar. 1 Samuelsboken 15:22.

Eftersom det är om lydnad, alltså om det sanna som är andligt som det här talas, och eftersom vad här sades var riktat till konungen – som också betecknar det sanna, nr 1672, 2015, 2069 – så heter det därför inte ’bättre än det feta av oxar eller av lamm’, utan ’bättre än det feta av vädurar’.

[7] Hos David:

När Israel drog ut ur Egypten, Jakobs hus ut från ett främmande folk, då blev Juda Hans helgedom, Israel Hans herradömen. Havet såg det och flydde, Jordan vände sig tillbaka. Bergen hoppade som vädurar, kullarna som de unga i hjorden. Vad går det åt dig, du hav, att du flyr? Du Jordan, att du vänder dig tillbaka? Ni berg, att ni hoppar som vädurar? Ni kullar som de unga i hjorden? Inför Jehovah är du i barnsnöd, du jord, inför Jakobs Guds ansikte, som förvandlar klippan till en vattenrik sjö, och flintan till en vattenkälla. Psaltaren 114:1–slutet.

Detta syftar i den invärtes meningen på det goda som följer på pånyttfödelsen och beskriver hurdant detta goda är. Den himmelska-andliga beskaffenheten av det beskrivs som berg som hoppar likt vädurar och det himmelska-naturliga som kullar som beter sig som de unga i hjorden – med ’berg’ förstås det himmelska i kärleken, se nr 795, 1430. Var och en kan se att i dessa ord, liksom i de övriga hos David, innebor det som är heligt, men i den invärtes meningen, och att någonting andligt menas med bergen som hoppar som vädurar och kullarna som de unga i hjorden, och med jorden som går i barnsnöd inför Herren. Utan den invärtes meningen skulle allt detta vara meningslösa uttryck.

[8] Ungefär detsamma syftar det följande på hos Mose:

Han skall låta honom rida över jordens höjder och låta honom äta jordens avkastning och skall låta honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan – smör från hjorden av storboskap, mjölk från hjorden av småboskap tillsammans med fettet av lamm och vädurar, djur42 från Basan och bockar, tillsammans med vetets njurfett. Och druvors blod skall du dricka ouppblandat. 5 Mosebok 32:1315.

’Vädurar, djur från Basan’ står för det himmelska-andliga. Vad det himmelska-andliga är, se nr 1824.

Hos David:

Jag skall åt Dig frambära brännoffer av sådant som är fullt av märg, med offerånga av vädurar. Jag skall offra en oxe jämte bockar. Psaltaren 66:15.

’Brännoffer av sådant som är fullt av märg’ står för det himmelska i kärleken, ’offerånga av vädurar’ för det andliga i tron.

[9] Hos Hesekiel:

Arabien och alla Kedars furstar, dessa var köpmän av din hand, i lamm, i vädurar och bockar. 27:21.

Detta syftar på Tyrus, varmed betecknas de hos vilka finns insikter i det goda och sanna, nr 1201. ’Arabien’ står för deras visdom, ’Kedars furstar’ för deras förståndighet, ’lamm’ för det som är himmelskt, ’vädurar’ för det som är andligt, ’bockar’ för det som är naturligt, vilka i ordning följer efter varandra.

Hos Jesaja:

Kedars hela hjord skall församlas till Dig, Nejabots vädurar skall vara Dig till tjänst. Mig till välbehag skall de komma upp på Mitt altare, och Jag skall pryda Mitt prydnads hus. 60:7.

Detta syftar på Herrens Gudomliga Mänskliga. ’Kedars hjord’ står för det Gudomliga himmelska, ’Nebajots vädurar’ för det Gudomliga andliga. Av allt vad här anförts torde stå klart att ’en vädur’ i den invärtes meningen avser Herrens Gudomliga andliga, följaktligen också det andliga hos människan, eller, vad som är detsamma, de andliga av människosläktet.

  
/ 10837  
  

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Caelestia # 2718

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

2718. Att med orden ’en hustru från Egyptens land’ avses böjelse för kunskaper, som den andliga Kyrkans människa har, framgår av det som betecknas med ’en hustru’ som är böjelse eller det goda, behandlat ovan i nr 915, 2517, och av det som förstås med ’Egypten’ som är kunskap, behandlat i nr 1164, 1165, 1186, 1462. I denna vers beskrivs den andliga Kyrkans människa vad avser beskaffenheten av hennes goda, det vill säga hennes livs väsen, att det hos henne är dunkelt, men att det är upplyst av Herrens Gudomliga Mänskliga. Tack vare denna upplysning uppstår en böjelse för det sanna i den förnuftiga delen av hennes sinne och en böjelse för kunskaper i den naturliga delen av hennes sinne. Att böjelsen för det goda som finns hos den himmelska människan inte kan uppkomma hos den andliga människan beror på att det goda som finns hos henne plantas in i förståndsdelen av hennes sinne och är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda, vilket visats i nr 2715. Därför kan ur detta goda inte annat slag av böjelse frambringas och härledas till hennes förnuftiga än böjelsen för det sanna, och genom denna i det naturliga en böjelse för kunskaper. Med det sanna förstås i detta fall inte något annat sant än sådant som hon tror vara sant, även om det i sig självt inte skulle vara sant. Inte heller brukar med kunskaper avses sådana kunskaper som de lärda har, utan i stället alla kunskapsfakta som en människa genom erfarenhet och lyhördhet kan inhämta i sitt dagliga liv, från läran och från Ordet. Det är böjelsen för sådant sant och sådana kunskaper som finns hos den andliga Kyrkans människa.

[2] För att man skall veta vad det innebär att vara i en böjelse för det sanna och att vara i en böjelse för det goda, så skall det här i korthet sägas. De hos vilka finns böjelse för det sanna tänker på, frågar sig och diskuterar huruvida något är sant, huruvida något förhåller sig så eller så. Och när de är övertygade om att det är sant, eller förhåller sig så, då tänker de på, frågar sig och talar om vad det är. Så blir de stående vid tröskeln och kan inte inlåtas i vishet, förrän de är fria från tvivel. De däremot hos vilka böjelse för det goda finns vet och förnimmer att det förhåller sig så av själva det goda, som leder dem. De blir således inte stående vid tröskeln, utan är i rummet innanför, inlåtna till visheten.

[3] Tänk på att det är en himmelsk gåva att tänka och handla av böjelsen för det goda, eller av det goda. De hos vilka finns en böjelse för det sanna diskuterar om huruvida det förhåller sig så, huruvida en sådan gåva verkligen kan finnas, och vad den möjligen kan vara. Och så länge de hyser tvivel om det kan de inte inlåtas. Men de som är i böjelse för det goda diskuterar inte, och inte heller hyser de några tvivel, utan säger att det förhåller sig så, och därför inlåtes de. Ty de hos vilka det goda finns, det vill säga de som är himmelska, de börjar där de hos vilka finns en böjelse för det sanna, det vill säga där de andliga gjort halt, så att den yttersta punkten dit de senare nått är utgångspunkten för de förra. Då det nu är på det viset, så ges det dem som är himmelska att veta, erkänna och förnimma att böjelserna för det goda är otaliga – lika många som samhällena i himlen – och att de alla är av Herren förbundna tillsammans i en himmelsk form, så att de utgör liksom en enda människa. Det ges dem även att genom förnimmelse urskilja varje slag och art som varje böjelse eller känsla hör till.

[4] Eller tag följande exempel i betraktande. All angenämhet, sällhet och lycka hör kärleken allena till, men sådan som kärleken är, sådan är angenämheten, sällheten och lyckan. Den andliga människan uppehåller sig vid frågan om något är sant och om angenämhet, sällhet och lycka inte kan ha sin upprinnelse i någon annan källa, såsom exempelvis i umgängesliv, samtal, meditation eller lärdom, och om det inte också består i förmögenhet, samhällsställning, gott namn och rykte jämte åtföljande ära. Så länge hon ställer sådana frågor kan hon inte inse att nämnda omständigheter ingenting gör till saken, utan endast den böjelse eller känsla som härrör från den kärlek som finns hos henne och som gör henne till vad hon är. Den himmelska människan fäster inte avseende vid sådana yttre omständigheter, utan hävdar med skärpa att det förhåller sig så eller så. Följaktligen är hon intresserad av ändamålet och förverkligandet av detta, det vill säga hon låter sig ledas av själva böjelserna eller känslorna, som tillhör kärleken, vilka är otaliga och av vilka i var och en finns outsägliga ting, som innehåller variationer av angenämhet, sällhet och lycka som inte har någon ände.

[5] Som exempel kan också följande tjäna – att nästan bör älskas för det goda som finns hos honom. De hos vilka böjelse för det sanna finns funderar över, ifrågasätter och diskuterar om detta är sant, det vill säga huruvida detta är så. De frågar sig vad som menas med vår nästa och vad det goda är. Men vidare än så går de inte, och därför stänger de dörren för sig till visheten. De däremot hos vilka böjelse för det goda finns hävdar att det förhåller sig så och stänger följaktligen inte dörren för sig, utan går in, vilket medför att de vet, erkänner och förnimmer på grund av det goda, vem som företrädesvis är vår nästa, även i vilken grad han är det och att alla är det i olika grad. Alltså förnimmer de outsägligt mer i jämförelse med dem som har en böjelse blott för det sanna.

[6] Ännu ett exempel skall anföras här för att belysa att den som älskar sin nästa för det goda hos honom älskar Herren. De som har böjelse för det sanna ställer sig frågan om det förhåller sig så. Och om man säger dem att den som älskar sin nästa för det goda som finns hos honom han älskar det goda och att – eftersom allt gott kommer från Herren och Herren är närvarande i det goda när någon älskar det goda – han då också älskar Herren från vilken detta goda kommer, och i vilket Han är närvarande, så frågar de sig om detta också förhåller sig så. De frågar sig också vad detta att älska det goda är och om Herren är mer i det goda än i det sanna. Så länge de uppehåller sig vid sådana frågeställningar kan de inte ens på avstånd se visheten. Men de däremot som har böjelse för det goda vet på grund av förnimmelse att det förhåller sig så och ser genast hela vishetens fält, som leder ända till Herren.

[7] Av här anförda exempel torde det stå klart varför det hos dem som är i böjelse för det sanna, det vill säga de andliga, råder dunkel i jämförelse med dem som är i böjelse för det goda det vill säga de himmelska. Ändå kan de andliga komma ur dunklet till ljuset, om de bara är villiga att inta den bejakande inställningen att allt gott tillhör kärleken till Herren och människokärleken mot nästan, och också att kärleken och människokärleken utgör den andliga förbindelsen, och att detta är källan till all sällhet och lycka, sålunda att himmelskt liv består i det goda i kärleken som människan får ta emot av Herren, men inte det sanna i tron som skilts från detta goda.

  
/ 10837