2180. Att orden ’och tog en tjurkvalv, späd och god’, betecknar det himmelska-naturliga, som det förnuftiga tog till sig i syfte att förbinda sig med förnimmelsen från det Gudomliga är uppenbart av det som i Ordet förstås med ’tjurkalv’ eller med ’son till en oxe’ som är naturligt gott. Och eftersom det här handlar om Herrens Förnuftiga, så sägs ’späd’ på grund av det himmelska-andliga, som har sitt upphov i det goda, och ’god’ på grund av själva det himmelska, som är själva det goda. I det äkta förnuftet finns både en böjelse för det sanna och en böjelse för det goda, men dess främsta och förnämsta är böjelsen för det sanna, vilket visats redan i nr 2072. Detta förklarar varför ’späd’ nämns före ’god’. Men, som är vanligt i Ordet, utsägs dock båda orden på grund av äktenskapet mellan det sanna och det goda, något som visats ovan i nr 2173.

[2] Att ’tjurkalv’ eller ’son till en oxe’ står för det himmelska-naturliga, eller, vad som är detsamma, naturligt gott, framstår särskilt tydligt av offren, som var de förnämsta förebildningarna i den Hebreiska och därefter i den Judiska Kyrkans gudstjänst. Deras offer valdes ut dels bland storboskap dels bland småboskap, således bland olika slags rena djur, såsom oxar, ungtjurar, bockar, får, baggar, getter, kid och lamm, förutom turturduvor och duvungar. Alla dessa djur betecknade de invärtes grunddragen av gudsdyrkan, det vill säga himmelska och andliga ting, nr 2165, 2177, och det så att offren av de djur som togs ut bland storboskap betecknade det himmelska-naturliga och de djur som togs ut bland småboskap det himmelska-förnuftiga. Eftersom bäggedera – det naturliga och det förnuftiga – är mer och mer inre och mångfasetterat, så användes vid offren så många slag och arter av dessa djur. Detta framgår även av att det var föreskrivet vilka djur som skulle offras vid brännoffren och vid varje slag av slaktoffer – vid de dagliga offren, vid offer på sabbater och högtider, vid frivilliga offer, vid tackoffer och löftesoffer, vid försonande skuldoffer och syndoffer, liksom också vid särskilda reningsoffer och vid invigningsoffer. Vilka djur som skulle användas och hur många vid varje slag av offer anges uttryckligen. Detta hade aldrig skett, om inte vart och ett hade inneburit något specifikt, vilket tydligt framgår av de ställen där det handlar om offer, såsom i kapitel 29 i Andra Moseboken, i kapitlen 1, 3, 4, 9bb0, 16 och i kapitel 23 i Tredje Moseboken samt i kapitlen 7, 8, 15 och 29 i Fjärde Moseboken. Men detta är inte platsen att förklara vad vart och ett av offren betecknade. Likadant förhåller det sig hos Profeterna, där dessa djur omnämns, och av vilket det framgår att tjurkalvar betecknade det himmelska-naturliga.

[3] Att det inte var något annat än himmelskt som avsågs kan man också inse av keruberna, som Hesekiel såg, och av de fyra varelserna, som Johannes såg. Om keruberna säger nämnde profet:

Deras ansikten liknade ansiktet hos en människa, och alla fyra hade lejonansikte på den högra sidan, och alla fyra hade oxansikte på den vänstra sidan, och alla fyra hade /också/ örnansikte. Hesekiel 1:10.

Om de fyra varelserna framför tronen säger Johannes:

Runt omkring tronen var fyra levande varelser – den första levande varelsen liknade ett lejon, den andra levande varelsen liknade en ung tjur, den tredje levande varelsen hade ett ansikte som en människa, den fjärde levande varelsen liknade en flygande örn – och de sade: Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig som var och som är och som komma skall. Uppenbarelseboken 4:7-8.

Var och en kan inse att keruberna och dessa varelser – och alltså även oxar och ungtjurar i samband med offren – förebildade det som var heligt. Detsamma är tillämpligt på Moses profetia om Josef:

Må det komma på Josefs huvud och på hans hjässa, nasiréens bland hans bröder. Ära åt hans oxes förstfödde, och hans horn är en enhörnings. Med dessa skall han stånga samman folken, till jordens ändar. 5 Mosebok 33:16-17.

Dessa ord är inte begripliga för någon, om man inte vet, vad som i den invärtes meningen förstås med oxe, enhörning, horn, med mera.

[4] Vad offren allmänt sett angår, så var väl dessa anbefallda israeliterna genom Mose. Men den Fornäldsta Kyrkan, som fanns före floden, visste alls ingenting om offer och inte heller föll det dem i tanken att dyrka Herren genom att slakta djur. Den Forngamla Kyrkan, som fanns efter floden, visste inte heller något om offer. Förebildningar förekom visserligen i denna Kyrka, men inte offer. Dessa infördes först i den följande Kyrkan, som kallades den Hebreiska Kyrkan, och spred sig från denna till hednafolken och även till Abraham, Isak och Jakob och så till dennes efterkommande. Att hednafolken hade gudstjänster med offer har visats i nr 1343, och att Jakobs efterkommande också hade det, innan de lämnade Egypten, alltså innan offren blev anbefallda genom Mose på Sinai berg, är tydligt av 2 Mosebok 5:3; 10:25, 27; 18:12; 24:4-5.

[5] Detta framgår särskilt tydligt av deras avgudakult inför guldkalven, som det sägs följande om hos Mose:

Aron byggde ett altare framför guldkalven, och Aron lät utropa och säga: I morgon skall det bli en högtid för Jehovah. Dagen därefter steg de tidigt upp och offrade brännoffer och bar fram fridsoffer. Och folket satte sig ned och åt och drack, och steg därefter upp för att leka. 2 Mosebok 32:5-6.

Detta hände medan Mose var på berget Sinai, och således innan befallningen kom till dem om altaret och offren. Att befallningen kom till dem berodde på att offerkulten hos dem, liksom hos hednafolken, hade förvänts i avgudadyrkan, från vilken de inte kunde avhållas, därför att de betraktade den som det huvudsakliga heliga. Vad som från tidigaste barndom plantats in som något heligt, än mer om det övertagits från fäderna och på det viset rotats in, bryter Herren aldrig – förutsatt att det inte strider mot själva ordningen – utan böjer det. Detta var anledningen till att det föreskrevs att kultsystemet skulle inrättas så som man läser om det hos Mose.

[6] Att offren aldrig varit behagliga för Jehovah, och således varit tillåtna och tolererade enbart av det skäl som just anförts, framgår med all tydlighet hos Profeterna. Om offren sägs följande hos Jeremia:

Så sade Jehovah Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer tillsammans med era slaktoffer och ät så kött. På den tid då Jag förde era fäder ut ur Egyptens land gav Jag dem inte någon befallning eller något bud angående brännoffer och slaktoffer. Utan detta bud gav Jag dem och sade: Lyd Min röst, och Jag skall vara er Gud. Jeremia 7:21–23.

Hos David:

O Jehovah, till slaktoffer och brännoffer har Du inte behag, brännoffer och syndoffer begär Du inte. Att göra Din vilja, min Gud, är min lust. Psaltaren 40:7, 9.

Hos densamme:

Du har inte behag till slaktoffer, så att jag ger Dig sådana. Till brännoffer har Du inte lust. Det offer som behagar Dig är en förkrossad ande. Psaltaren 51:18-19.

Hos densamme:

Jag vill inte ta någon tjurkalv ur ditt hus, inte heller bockar ur dina fållor. Offra åt Gud bekännelse. Psaltaren 50:9, 14; 107:21-22; 116:17; 5 Mosebok 23:18.

Hos Hosea:

Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer och till insikter om Gud mer än till brännoffer. Hosea 6:6.

Samuel sade till Saul:

Menar du att Jehovah har samma behag till brännoffer och slaktoffer? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta på vädurar. 1 Samuelsboken 15:22.

Hos Mika:

Med vad skall jag träda fram inför Jehovah och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför Honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Skall Jehovah ha behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Nej, vad gott är har Han kungjort för dig, o människa. Och vad annat begär väl Jehovah av dig, än att du gör vad rätt är och älskar barmhärtighet och ödmjukar dig genom att vandra med din Gud? Mika 6:6–8.

[7] Av dessa citat framgår nu att offren inte var anbefallda, men tillåtna, och dessutom att med offren alltså inte avsågs något annat än det som var invärtes och att det var det invärtes som var behagligt, inte det som var utvärtes. Det var också därför som Herren avskaffade dem, något som även förutsades av Daniel, när han med dessa ord talade om Herrens Ankomst:

I mitten av veckan skall Han låta slaktoffret och spisoffret upphöra. Daniel 9:27.

Se vad som anförts om offer i del 1, i nr 922, 923, 1128, 1823. Vad ’tjurkalven’ angår som Abraham gjorde i ordning eller lät tillreda för de tre männen förhåller det sig med detta på samma sätt som med ett sådant djur, när det används till offer. Att det har samma innebörd är också uppenbart av att Abraham sade till Sarah, att hon skulle ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl. Om det finsiktade vetemjölet till en tjurkalv heter det hos Mose – med anspelning på när de skulle komma in i landet:

När du gör i ordning en ungtjur till brännoffer eller till slaktoffer, vare sig det gäller att avlägga ett löfte eller det gäller ett fridsoffer åt Jehovah, då skall du tillsammans med ungtjuren som spisoffer bära fram tre tiondels efa av finsiktat vetemjöl blandat med olja. 4 Mosebok 15:8-9.

Även här förekommer talet ’tre’, här tre ’tiondelar’, däremot tre ’sea-mått’ i Abrahams anvisning till Sarah. Men blott två tiondelar i samband med offrandet av en vädur och en tiondel i samband med offrandet av ett lamm, 4 Mosebok 15:4–6.

2165. Att orden ’jag vill hämta ett stycke bröd’ betecknar att något himmelskt är bifogat /något naturligt/, se nr 2166, framgår av det som förstås med ’bröd’ som det som är himmelskt, redan behandlat i nr 276, 680, 681, 1798. Att ’bröd’ här betecknar det som är himmelskt beror på att bröd allmänt sett betecknar all föda och därför i den invärtes meningen all himmelsk mat. Vad himmelsk mat är har förklarats i del 1, i nr 56–58, 680, 681, 1480, 1695. Att med ’bröd’ allmänt sett avser all mat står klart av här nedan citerade ställen ur Ordet. Man läser där om att Josef sade till honom som var satt till att sköta hans hus att han skulle föra männen, det vill säga hans bröder, in i huset samt slakta det som behövde slaktas och tillreda det. Och när det så var tillagat, och de skulle börja äta, sade Han: Sätt fram bröd, 1 Mosebok 43:16, 31, varmed menas att måltiden skulle tillredas av dem. Således stod ’bröd’ för all mat, som skulle göras i ordning för hela måltiden. Om Jetro läser man att Aron kom och alla de äldste i Israel för att inför Gud äta bröd tillsammans med Moses svärfar, 2 Mosebok 18:12. Också här står ’bröd’ för hela måltiden. Och om Manoa, i Domarboken:

Manoa sade till Jehovahs ängel: Låt oss hålla dig kvar, och låt oss tillreda en killing inför dig. Och Jehovahs ängel sade till Manoa: Om du håller mig kvar, kommer jag inte att äta ditt bröd.

Domarboken13:15-16.

Här står ’bröd’ i stället för killing. När Jonatan åt av honungskakan, sade folket till honom att Saul bundit folket vid en ed, i det han sagt:

Förbannad är den man som i dag äter bröd. 1 Samuelsboken 14:27-28.

Här står ’bröd’ för all föda. På annat ställe, om Saul:

När David satte sig till bords för att äta bröd, sade han till Jonatan: Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till brödet? 1 Samuelsboken 20:24, 27.

’Till brödet’ står här i stället för att komma till bordet, där all slags mat fanns. Om David som sade till Mefiboset, Jonatans son:

Du skall alltid äta bröd vid mitt bord. 2 Samuelsboken 9:7, 10.

Likaledes om Evil-Merodak som sade till Jojakin, Judas konung, att han ständigt skulle äta bröd med honom, i alla sina livsdagar, 2 Konungaboken 25:29. Om Salomo sägs följande:

Salomos bröd för varje dag var: trettio korer6 fint mjöl, sextio korer vanligt mjöl, tio gödda oxar, tjugo valloxar och hundra får, förutom hjortar, gaseller och dovhjortar samt gödda fåglar.

1. Konungaboken 4:22-23.

’Bröd’ står här uppenbarligen för alla här nämnda livsmedel.

[2] Då nu med ’bröd’ förstås all slags mat i allmänhet, så betecknar det följaktligen i den invärtes meningen allt det som kallas himmelsk mat. Detta framstår än tydligare av brännoffren och slaktoffren, som utgjordes av lamm, får, getter, killingar, bockar, unga tjurar och oxar, vilka med ett gemensamt uttryck kallades eldsoffersbröd åt Jehovah. Detta framgår helt klart av följande ställen hos Mose, där det handlar om olika slag av offer och vilka, sägs det, prästerna skulle förbränna på altaret som eldsoffersbröd åt Jehovah till en vilans vällukt, 3 Mosebok 3:11, 16. Alla dessa slaktoffer och brännoffer kallades så. I samma bok:

Arons söner skall vara helgade åt sin Gud, och de skall inte ohelga sin Guds namn, ty de bär fram eldsoffer åt Jehovah, sin Guds bröd, som de offrar. Du skall akta honom helig, ty det är din Guds bröd som han offrar. Ingen man av Arons säd, som har ett lyte, skall träda fram för att frambära sin Guds bröd. 3 Mosebok 21:6, 8, 17, 21.

Här kallas också slaktoffer och brännoffer för ’bröd’, liksom även i 3 Mosebok 22:25. På ett annat ställe hos samme författare:

Befall Israels barn och säg till dem: Min gåva, Mitt bröd, till eldsoffer för vilans vällukt, skall ni ge akt på, så att ni bär fram dem åt Mig på sina bestämda tider. 4 Mosebok 28:2.

Även här står ’bröd’ för alla offer som nämns om i detta kapitel.

Hos Malaki:

Att offra orent bröd på Mitt altare. Malaki 1:7.

Detta har också avseende på offren. De helgade delarna av slaktoffren, som de åt, kallades likaledes ’bröd’, något som framgår av dessa ord hos Mose:

Den som har rört vid något orent skall inte äta av de helgade offren, utan han skall bada sitt kött i vatten, och när solen har gått ned skall han vara ren. Och därefter skall han äta av de helgade offren, eftersom det är hans bröd. 3 Mosebok 22:6-7.

[3] Brännoffren och slaktoffren förebildade i den Judiska Kyrkan inte annat än himmelska ting i Herrens rike i himlen och i Herrens rike på jorden, som är Kyrkan, såsom det också finns hos varje människa. Och allmänt sett förebildar de allt som tillsammans bildar kärleken och människokärleken, ty detta är himmelskt. Dessutom förebildade varje slag av offer något specifikt. På den tiden kallades alla offren ’bröd’. När offren avskaffades, och annat sattes i deras ställe i den utvärtes gudstjänsten, så anbefalldes därför att vin och bröd skulle användas.

[4] Av allt som här nu anförts är uppenbart vad det är som förstås med ’bröd’, att det betecknar allt det som offren förebildade och alltså i den invärtes meningen Herren Själv. Och eftersom med ’bröd’ förstås Herren Själv, så betecknar det själva kärleken till hela människosläktet och vad som hör till kärleken. Det betecknar också människans genkärlek till Herren och mot nästan. Alltså betecknar det bröd som nu anbefalldes allt himmelskt, och följaktligen vinet allt andligt, något som Herren också uttryckligen lär hos Johannes:

De sade: Våra fäder åt mannat i öknen, såsom det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta. Jesus sade till dem: Sannerligen sannerligen säger Jag er: det var inte Mose som gav er brödet från himlen, utan Min Fader gav er det sanna brödet från himlen. Ty Guds bröd är Han som kommer ner från himlen och ger världen liv. De sade till Honom: Herre, ge oss alltid det brödet. Jesus sade till dem: Jag är livets Bröd. Den som kommer till Mig skall aldrig hungra, och den som tror på Mig skall aldrig törsta. Johan 6:31–35.

Och i samma kapitel:

Sannerligen, jag säger er: den som tror på Mig har evigt liv. Jag är livets Bröd. Era fäder åt mannat i öknen, och de dog. Detta är Brödet som kommer ner från himlen, för att människan må äta av det och inte dö. Jag är det levande Brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det Brödet skall leva i evighet. Johan 6:47–51.

[5] Då nu detta ’Bröd’ är Herren, så finns i det det himmelska av kärleken som är Herrens, ty Herren är själva det himmelska, eftersom Han är själva kärleken, det vill säga själva barmhärtigheten. Och alldenstund det är så, så betecknar ’bröd’ även allt himmelskt, det vill säga all kärlek och människokärlek som finns hos en människa, ty dessa härrör från Herren. De som inte är i kärlek och människokärlek har därför inte Herren inom sig, och är således inte begåvade med sådana slag av godhet och lycksalighet som i den invärtes meningen avses med ’bröd’. Denna sinnebild eller utvärtes symbol för kärlek och människokärlek blev anbefalld, därför att gudsdyrkan hos större delen av människosläktet är utvärtes, och att därför utan någon utvärtes symbol knappast något heligt skulle finnas bland dem. När de lever ett liv i kärlek till Herren och i människokärlek mot nästan finns följaktligen det som är invärtes hos dem, även om de inte vet om att en sådan kärlek och människokärlek utgör den inre kärnan i gudsdyrkan. I sin utvärtes gudsdyrkan bekräftas de således i det slag av godhet som betecknas med ’brödet’.

[6] Hos Profeterna förstås även med ’bröd’ det himmelska i kärleken, såsom hos 3:1, 7; 30:23; 33:15-16; 55:2; 58:7-8; Klagovisorna 5:9; 4:16-17; 5:16; 14:13; Amos 4:6; 8:11; Psaltaren 105:16. Detsamma betecknas med skådebröden på bordet, varom det talas i 3 Mosebok 24:5–9; 2 Mosebok 25:30; 40:23; 4 Mosebok 4:7; 1 Konungaboken 7:48.