2179. Att med orden ’Abraham skyndade bort till boskapen’ betecknas det naturliga goda är uppenbart av det som ’oxar’ och ’tjurkalvar’ står för som är det som hör till hjorden av storboskap, något som kommer att beröras strax nedan. Att de djur som hörde till hjordar av storboskap och de som hörde till hjordar av småboskap betecknar sådant som har sitt säte hos människan står klart av det som visats i del 1, i nr 45, 46, 142, 143, 246, 714, 715, 719, 776, och dessutom av det som anförts i nr 1823 om djur som används i samband med offren. Det torde överraska var och en att djuren som omnämns i Ordet, liksom de som fördes fram vid offren, betecknade olika slag av godhet och sanning, eller, vad som är detsamma, det som är himmelskt och andligt. Med få ord skall emellertid sägas varifrån detta härleder sig.

[2] I andarnas värld manifesterar sig en mängd förebilder. Vid många tillfällen visar sig då också djur inför andarnas ögon, såsom exempelvis hästar med skiftande dekorativa munderingar, oxar, får, lamm och andra slags djur, ibland sådana som aldrig blivit sedda här på jorden, men som är enbart förebildande. Samma ursprung hade också djuren som profeterna såg och som omnämns i Ordet. De djur som visar sig i den världen är förebildningar av böjelser för det goda och sanna och också böjelser för det onda och falska. Goda andar vet ganska väl vad dessa djur betecknar, och när de ser dem sluter de sig till vad änglarna talar om sinsemellan, ty när änglarnas samtal når ned till andarnas värld framställs det ibland på detta sätt. Så exempelvis vet andarna att när hästar visar sig talar änglarna om förståndsfrågor, när oxar och tjurkalvar visar sig talar de om naturlig godhet av olika slag, när får visar sig om godhet i förnuftet och om redlighet, när lamm visar sig om än mera inre slag av godhet och om oskuld, och så vidare.

[3] Eftersom människorna i den Fornäldsta Kyrkan umgicks med andar och änglar och ständigt hade syner och drömmar, så bildade de sig följaktligen en föreställning om vad ett djur betecknade i samma ögonblick som de såg det. Det var så som förebildningarna och de sinnebildliga beteckningarna uppkom. Dessa förebildningar levde länge kvar efter dessa äldsta tider och omfattades slutligen med en sådan vördnad på grund av sin ålderdomlighet att man uteslutande använde sig av förebildningar när man skrev. De böcker som inte skrevs efter ett sådant mönster värderades inte särskilt högt, och inte heller de som var skrivna inom Kyrkan ansågs som heliga. Av dessa och andra förborgade orsaker, som i Herrens Gudomliga barmhärtighet kommer att beröras på annat ställe, skrevs även Ordets böcker med tillämpning av denna stilart.