Bible

 

2 Mosebok 10

Studie

   

1 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle göra dessa mina tecken mitt ibland dem,

2 och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna, och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att jag är HERREN

3 Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

4 Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon låta gräshoppor komma över ditt land.

5 Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som växa på marken.

6 Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och gick ut ifrån Farao.

7 Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver fördärvat?»

8 Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»

9 Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid skola vi hålla.»

10 Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I haven ont i sinnet!

11 Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.

12 Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land, så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»

13 Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med sig.

14 Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma.

15 De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land.

16 Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.

17 Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN, eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»

18 Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.

19 Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens hela område.

20 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn.

21 Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan taga på det.»

22 Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar.

23 Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de bodde.

24 Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»

25 Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.

26 Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi själva icke vad vi böra offra åt HERREN

27 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville släppa dem.

28 Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den dag du kommer inför mitt ansikte skall du

29 Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte

   

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 7791

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

7791. And he went out from before Pharaoh in the wrath of anger. That this signifies the rending asunder of the presence of truth Divine from those about to be damned, is evident from the signification of “going out,” as being to depart, here to be rent asunder, because it is said “in the wrath of anger;” moreover, at the last when damnation takes place, there is a rending asunder; for when they begin to hold truth Divine in aversion, and also to fear it, and finally to feel horror at its presence, they rend themselves asunder from it; from the representation of Moses, as being truth Divine (of which frequently above); from the representation of Pharaoh, as being those who had infested those who are of the spiritual church (of which also frequently above), but in the present case those who are about to be damned, for damnation is signified by the firstborn being given up to death (see n. 7778); and from the signification of “the wrath of anger,” as being repugnance and aversion (see n. 3614, 5034, 5798), and when attributed to the Divine, as here to the Divine truth which is represented by Moses, it is not meant that the Divine turns itself away, but that they who are in evil turn themselves away (see n. 5798). “Wrath” is predicated of falsity, and “anger” of evil (n. 3614).

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.

Ze Swedenborgových děl

 

Arcana Coelestia # 3614

Prostudujte si tuto pasáž

  
/ 10837  
  

3614. Until thy brother’s wrath turn away. That this signifies until the state turns thereto; and that “until thy brother’s anger turn away from thee” signifies what is successive of the state with natural good, is evident from the signification of “wrath” and “anger,” as being states which are repugnant, as will be shown in what follows. When these states become such that they are no longer repugnant, but begin to conjoin themselves, it is then said that “wrath turns away,” and that “anger turns away;” hence it is that “until thy brother’s wrath turns away” signifies until the state turns thereto; and that “until thy brother’s anger turn away” signifies what is successive of the state with natural good. That “wrath” involves one thing, and “anger” another, may be seen from the words being in other respects alike, and that otherwise there would be an idle repetition, namely, “until thy brother’s wrath turn away” and “until thy brother’s anger turn away.” What is implied in each expression is manifest from the general explication, and also from the predication of wrath and the predication of anger; for “wrath” is predicated of truth, here of the truth of good, which is represented by Esau; whereas “anger” is predicated of this good itself.

[2] “Wrath” and “anger” are frequently mentioned in the Word, but in the internal sense they do not signify wrath and anger, but repugnance, and this for the reason that whatever is repugnant to any affection produces wrath or anger, so that in the internal sense they are only repugnances; but the repugnance of truth is called “wrath,” and the repugnance of good is called “anger;” and in the opposite sense “wrath” is the repugnance of falsity or its affection, that is, of the principles of falsity; and “anger” is the repugnance of evil or its cupidity, that is, of the love of self and the love of the world. In this sense “wrath” is properly wrath, and “anger” is anger; but when they are predicted of good and truth, “wrath” and “anger” are zeal; which zeal, because in external form it appears like wrath and anger, therefore in the sense of the letter is also so called.

[3] That in the internal sense “wrath” and “anger” are merely repugnances, may be seen from the following passages in the Word.

In Isaiah:

Jehovah hath heat against all the nations, and wrath against all their army (Isaiah 34:2).

The “heat of Jehovah against the nations” denotes repugnance against evil (that “nations” are evils, see above, n. 1259-1260, 1849, 1868, 2588); “wrath against all their army” denotes repugnance against the derivative falsities (that the “stars,” which are called the “army of the heavens,” are knowledges, and thus truths and in the opposite sense falsities, may be seen above, n. 1128,, 1808, 2120, 2495, 2849). Again:

Who gave Jacob for a prey, and Israel to the spoilers? Did not Jehovah? He against whom we have sinned? Therefore He poured upon him the wrath, of His anger (Isaiah 42:24-25).

The “wrath, of anger” denotes repugnance against the falsity of evil; “Jacob,” those who are in evil; and “Israel,” those who are in falsity.

[4] Again:

I have trodden the winepress alone; and of the peoples there was no man with Me; and I have trodden them in Mine anger, and destroyed them in My wrath; and I trampled the peoples in Mine anger, and made them drunk in My wrath (Isaiah 63:3, 6); where the Lord is treated of and his victories in temptations; to “tread and trample in anger” denotes victories over evils; and to “destroy and make drunk in wrath,” victories over falsities; to “trample upon,” in the Word, is predicated of evil; and to “make drunken,” of falsity.

In Jeremiah:

Thus saith the Lord Jehovih, Behold, Mine anger and My wrath shall be poured out upon this place, upon man, and upon beast, and upon the tree of the field, and upon the fruit of the ground; and it shall burn and shall not be quenched (Jeremiah 7:20); where mention is made of both “anger” and “wrath,” because both evil and falsity are treated of.

[5] It is usual with the Prophets in speaking of evil to speak also of falsity, as in speaking of good to speak also of truth, and this because of the heavenly marriage, which is the marriage of good and truth, in everything of the Word (see n. 683, 793, 801, 2173, 2516, 2712); hence also both “anger” and “wrath” are mentioned; otherwise one term would have been sufficient. In the same prophet:

I myself will fight with you with an outstretched hand and with a strong arm, even in anger, and in wrath, and in great heat; and I will smite the inhabitants of this city, both man and beast (Jeremiah 21:5-6).

Here in like manner “anger” is predicated of the punishment of evil, and “wrath” of the punishment of falsity, and “heat” of the punishment of both; “anger” and “wrath,” because they denote repugnance, also denote punishment; for things which are repugnant come into collision, and then evil and falsity are punished; for in evil there is repugnance to good, and in falsity there is repugnance to truth; and because there is repugnance, there is also collision; that from this comes punishment may be seen above (n. 696, 967).

[6] In Ezekiel:

Thus shall Mine anger be consummated, and I will make My wrath to rest upon them, and I will comfort Myself, and they shall know that I Jehovah have spoken in My zeal when I have consummated My wrath upon them, when I shall do judgments in thee in anger and in wrath and in the reproofs of wrath (Ezekiel 5:13, 15); where also “anger” denotes the punishment of evil; “wrath,” the punishment of falsity, from its repugnance and consequent attack.

In Moses:

It shall not please Jehovah to pardon him, because then the anger of Jehovah and his zeal shall smoke against that man. And Jehovah shall separate him unto evil out of all the tribes of Israel. The whole land thereof shall be brimstone and salt, and a burning; it shall not be sown, and shall not bud, neither shall therein any herb come up; like the overthrow of Sodom and Gomorrah, Admah and Zeboim, which Jehovah overthrew in His anger and in His wrath; and all the nations shall say, Wherefore hath Jehovah done thus unto this land? What meaneth the heat of this great anger? (Deuteronomy 29:20-24).

Inasmuch as “Sodom” denotes evil, and “Gomorrah” the derivative falsity (n. 2220, 2246, 2322), and the nation of which Moses here speaks is compared thereto in respect to evil and falsity, therefore “anger” is spoken of in respect to evil, and “wrath” in respect to falsity, and “heat of anger” in respect to both. That such things are attributed to Jehovah or the Lord is according to the appearance, because it so appears to man when he runs into evil and the evil punishes him (see n. 245, 592, 696, 1093, 1683, 1874, 2395, 2447, 3235, 3605).

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.