0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

6335. ‘Et vocavit Jacob filios suos’: quod significet ordinationem verorum fidei et bonorum amoris in naturali, constat a significatione ‘vocare’ quod sit ordinare, nam causa convocationis erat ut sisterentur vera fidei et bona charitatis in illa ordinatione; et a repraesentatione ‘Jacobi et filiorum ejus’ quod sint vera fidei et bona amoris in naturali; quod ‘Jacob’ sint illa in communi, videatur n. 3509, 3525, ¹ 3546, 3659, 3669, 3677, 3775, 3829, 4234, 4273, 4337, 5506, 5533, 5535, 6001, 6236, et quod ‘filii ejus’ seu tribus ab illis nominatae, in particulari, n. 3858, 3926, 3939, 4060. Quod ordinationem verorum fidei et bonorum amoris quae hic significatur, et in sensu interno in hoc capite sistitur, attinet, sciendum quod ‘duodecim tribus Israelis’ omnia vera et bona in uno complexu, in genere repraesentaverint, ita omnia vera et bona quae procedunt a Domino, proinde quae sunt in caelo et ex quibus caelum; et quia ² omnia in genere, etiam singula in specie repraesentantur; nam genera in se continent species sicut communia partes.

[2] Secundum bona et inde vera variantur luces in caelo, et secundum luces variantur status ³ intelligentiae et sapientiae, inde est quod per Urim et Thummim transmicuerit ac transvibrata fuerit lux, et quidem varie secundum statum rei de ⁴ qua interrogatio fuit; hoc fiebat quia duodecim tribus, per quas significabantur omnia vera et bona in genere, designatae erant in pectorali illo, seu in Urim et Thummim, singularis enim lapis pretiosus erat pro unaquavis tribu; quod lapides pretiosi essent, erat quia ⁵ significant vera spiritualia et caelestia, n. 114, 3720, et ‘aurum’ cui insculpti fuerunt, bonum, n. 113, 1551, 1552, 5658; hoc arcanum est quod per Urim et Thummim significatum est.

[3] Quod duodecim tribus talia significaverint, patet a locis in Verbo ubi nominantur, imprimis ab hereditate tribuum in terra Canaane, de qua apud Joshuam, et ab hereditate earum in regno Domini, de qua apud Ezechielem in ultimis capitibus ubi de nova terra, nova Hierosolyma, et de novo templo; et apud Johannem in Apocalypsi, 7:4-8;

tum ab ordinatione earum in deserto cum castrametabantur, quae talis erat ut per illam repraesentarent vera et bona in suo genuino ordine; inde hoc propheticum Bileami, Cum tolleret Bileamus oculos suos, et videret Israelem habitantem juxta tribus suas, venit super eum spiritus Dei, et edidit enuntiatum, et dixit; ... Quam bona sunt tabernacula tua Jacob, habitacula tua Israel; sicut valles plantantur, sicut horti juxta fluvium, sicut santalos plantavit Jehovah, sicut cedros juxta aquas, Num. 24:2, 3, 5, 6; videantur etiam quae de tribubus et de earum ⁶ ordinationibus, n. 2129, 3858, ⁷ 3862, 3926, 3939, 4060, ⁸ 4603 ostensa sunt.

Imibhalo yaphansi:

4302. ‘Et is claudicans super femore suo’: quod significet quod vera nondum in illum ordinem disposita ut omnia simul cum bono intrarent bonum caeleste spirituale, constat ex significatione ‘claudicare’ quod sit in bono esse in quo nondum vera genuina, sed communia in quae vera genuina' insinuari possunt, et talia quae non cum veris genuinis discordant, de qua sequitur; in supremo autem sensu in quo de Domino, per ‘claudicare super femore’ significatur quod vera nondum in illum ordinem disposita fuerint ut omnia cum bono intrarent bonum caeleste spirituale; quod ‘femur’ sit bonum caeleste spirituale, videatur supra n. 4277, 4278.

[2] Quod ordinem in quo erunt vera cum intrant bonum, hic bonum caeleste spirituale, attinet, ille nec ad captum exponi potest, prius enim sciendum quid ordo, et dein qualis ordo veris, tum quid bonum caeleste spirituale, et dein quomodo illa per bonum in illud ¹ intrant; haec tametsi describerentur, usque tamen non paterent nisi illis qui in perceptione caelesti sunt, et nullatenus illis qui in sola perceptione naturali; qui enim in perceptione caelesti sunt, illi in luce caeli sunt quae a Domino, in qua luce est intelligentia et sapientia; qui autem in luce naturali sunt, non sunt in aliqua intelligentia et sapientia nisi quantum lux caeli in hanc lucem influit, et hanc disponit ut illa quae caeli sunt,

[3] appareant sicut in speculo, aut in quadam imagine repraesentativa, in illis quae lucis naturalis sunt, nam lux naturalis nihil veri spiritualis absque influxu lucis caeli sistit videndum: hoc solum de ordine in quo erunt vera ut intrare possint bonum, dici potest: quod omnia vera sicut bona, tam quoad communia quam quoad particularia, ² immo quoad singularissima, in caelo in illo ordine disposita sint ut unum spectet alterum in tali forma, sicut humani corporis membra, organa et viscera, seu illorum usus in communi, tum in particulari, ut et in singularissimis, se spectant mutuo, et faciunt ut unum sint; ipsum caelum inde, nempe ex ordine in quo sunt vera et bona, dicitur Maximus Homo; ipsa vita ejus est a Domino, Qui disponit ex Se omnia et singula in talem ordinem; inde caelum est similitudo et imago Domini; cum itaque vera in ordinem talem in qualem caelum, disposita sunt, tunc sunt in ordine caelesti ac intrare possunt bonum; vera et bona apud unumquemvis angelum in tali ordine sunt, et quoque vera et bona apud unumquemvis hominem qui regeneratur, in talem ordinem disponuntur: verbo, ordo caeli est dispositio verorum quae sunt fidei in bonis quae sunt charitatis erga proximum, et dispositio horum in bono quod est amoris in Dominum.

[4] Quod ‘claudicare’ sit in bono esse in quo nondum vera genuina, sed usque communia in quae illa insinuari possunt, et talia quae non cum veris genuinis discordant, ita quod ‘claudi’ sint qui in bono sunt sed non in genuino, propter ignorantiam veri, in quali bono sunt gentiles qui in charitate mutua vivunt, constare potest ab illis locis in Verbo ubi claudi et claudicantes in bono sensu nominantur ut apud Esaiam,

Aperientur oculi caecorum, et aures surdorum aperientur, tunc saliet sicut cervus claudus, et cantabit lingua mutus, 35:5, 6:

apud Jeremiam,

Ecce Ego adducens eos e terra septentrionis, et congregabo eos e lateribus terrae, inter eos caecus et claudus, gravida et pariens simul, 31:8:

apud Micham, In die illo, dictum Jehovae, colligam claudicantem, et impulsam congregabo, ... et ponam claudicantem in reliquias, et impulsam in gentem numerosam, et regnabit Jehovah super eos in monte Zionis, a nunc et in aeternum, 4:6, 7:

apud Zephaniam, Tempore illo salvabo claudicantem, et impulsam congregabo, et ponam eas in laudem et in nomen, 3:19;

quod in his locis ‘claudus et claudicans’ non sit claudus et claudicans, quisque videre potest, de illis enim dicitur quod salient, quod congregabuntur, quod ponentur in reliquias, quodque salvabuntur, sed patet quod per illos significentur qui in bono sunt et non ita in veris, quales sunt gentes probae, et quoque similes intra Ecclesiam.

[5] Tales etiam intelliguntur per claudos, ' de quibus Dominus apud Lucam, Jesus dixit, Quando feceris convivium, voca pauperes, mancos, claudos et caecos; tunc beatus eris, 14:13, 14:

et apud eundem,

Paterfamilias dixit servo suo, Abi ocius in plateas et vicos urbis, ac pauperes, et mancos, et claudos, et caecos, introduc huc, 14:21.

Antiqua Ecclesia distinxit proximum seu proximos erga quos charitatis opera praestarent, in classes, et quosdam vocarunt mancos, quosdam claudos, quosdam caecos, et quosdam surdos, et intellexerunt illos qui spiritualiter tales essent; sicut etiam quosdam esurientes, sitientes, peregrinos, nudos, aegrotos, captivos, Matth. 25:35, 36 ³ :

pariter viduas, pupillos, egenos, ‘pauperes, miseros’, per quos non alios intellexerunt quam qui quoad verum et bonum tales essent, et qui convenienter instruendi, ducendi in viam, et sic consulendi quoad animas; sed quia hodie charitas non facit Ecclesiam sed fides, ideo quid per illos intelligitur in Verbo, prorsus nescitur; cum tamen cuivis patet quod non intelligatur quod ad convivium vocandi sint manci, claudi et caeci, et quod non mandatum sit a patrefamilias quod tales introducendi, sed quod illi qui spiritualiter tales sunt, ⁴ tum quod in singulis quae Dominus locutus est, Divinum sit, proinde sensus caelestis et spiritualis:

[6] similiter per Domini verba apud Marcum, Si pes tuus scandalizat te, abscinde eum, bonum tibi ingredi in vitam claudum, quam duos pedes habentem conjici in gehennam ignis, in ignem inexstinguibilem, 9:45; Matth. xviii

8; per ⁵ ‘pedem qui abscindendus si scandalizaret’, intelligitur naturale quod jugiter se opponit spirituali, quod illud destruendum, si infringere vera conaretur; et sic quod propter discordantiam et dissuasionem naturalis hominis praestet in simplici bono esse, tametsi in negatione ⁶ veri; hoc significatur per ingredi claudum in vitam ⁷ ; quod ‘pes’ sit naturale, videatur n. 2162, 3147, 3761, 3986, 4280.

[7] Per ‘claudos’ in Verbo etiam significantur qui in nullo bono sunt et inde in nullo vero, ut apud Esaiam,

Tunc dividetur praeda, multiplicans claudicantes praedabuntur praedam, 33:23:

apud Davidem,

Quando ego claudico, laetantur et congregantur, congregantur contra me claudi, quos non novi, Ps. 35:15;

et quia per ‘claudum’ tales significabantur, etiam vetitum fuit sacrificare aliquod claudum, Deut. 15:21, 22; Mal. 1:8, 13;

ut et ⁸ quod non claudus aliquis ex semine Aharonis frangeretur sacerdotio, Lev. 21:18. Cum claudo similiter se habet ac cum caeco, ‘caecus’ enim significat in bono sensu illos qui in ignorantia veri sunt, et in opposito sensu illos qui in falsis, n. 2383.

[8] In lingua originali per aliam vocem exprimitur claudus et per aliam claudicans, et per ‘claudum’ in proprio sensu significantur qui in bono naturali sunt in quod vera spiritualia influere non possunt propter apparentias naturales et fallacias sensuum; et in opposito sensu illi qui in nullo bono naturali sunt sed in malo, quod prorsus impedit influxum veri spiritualis: per ‘claudicantem’ autem in proprio sensu significantur qui in bono naturali sunt in quod admittuntur communia vera, sed non particularia et singularia propter ignorantiam; in opposito autem sensu illi qui in malo sunt, ac ita ne quidem admittunt communia vera.

Imibhalo yaphansi: