IBhayibheli

 

1 Mosebok 22

Funda

   

1 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

2 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

3 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom.

4 När nu Abrahamtredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd,

5 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.»

6 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans.

7 talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»

8 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

9 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.

10 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

11 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»

12 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son

13 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.

14 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser ; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig .

15 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen

16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

20 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor

21 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader,

22 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.

23 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder.

24 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

   

Okususelwe Emisebenzini kaSwedenborg

 

Arcana Caelestia #2776

Funda lesi Sigaba

  
Yiya esigabeni / 10837  
  

2776. Att orden ’offra honom som brännoffer’ betyder att Han skulle heliggöra Sig åt det Gudomliga är tydligt av det som förebildades med ’brännoffer’ hos det hebreiska folkslaget och i den Judiska Kyrkan, som är den heligaste handlingen i deras gudstjänst. Det förekom brännoffer och det förekom slaktoffer, och vad de förebildade kan man se i nr 922, 923, 1823, 2180. Heliggörelser skedde genom brännoffer och slaktoffer, och det är därför som i denna vers ’att offra som brännoffer’ står för att heliggöras åt det Gudomliga. Ty Herren heliggjorde Sig åt det Gudomliga, det vill säga Han förenade det Mänskliga med det Gudomliga genom frestelsestrider och segrar, se nr 1663, 1690, 1691 (slutet), 1692, 1737, 1787, 1812, 1813, 1820.

[2] Den gängse tron nu för tiden är att brännoffren och slaktoffren betecknade Herrens lidande och att Herren genom Sitt lidande försonat allas missgärningar. Ja, man tror till och med att Han tagit på Sig dessa missgärningar och avtvått missgärningarna från dem, så att de som tror rättfärdiggörs och frälses, ifall de bara – om så i den yttersta dödsstunden – tänker att Herren lidit i deras ställe, hur de än kan ha levat under hela loppet av sin levnad. Men det förhåller sig inte alls så. Lidandet på korset var den yttersta graden av frestelse, som Herren utstod, och varigenom Han fullständigt förenade det Mänskliga med det Gudomliga och det Gudomliga med det Mänskliga och så förhärligade Sig. Det är just denna förening som är medlet till att människorna har en på människokärlek grundad tro på Honom och som gör att de alls kan frälsas. Ty Själva det Högsta Gudomliga kunde inte längre nå människosläktet, som hade avlägsnat sig så mycket från det himmelska som hör till kärleken och från det andliga som hör till tron att det inte mera ens erkände, än mindre förnam detta himmelska och andliga. För att således det Högsta Gudomliga skulle kunna komma ned till en sådan människa kom Herren i världen och förenade det Mänskliga med det Gudomliga i Sig. Denna förening kunde inte ske annat än genom mycket svåra frestelsestrider och segrar i dessa, och slutligen genom den sista frestelsen, som var på korset.

[3] Som en följd av detta kan Herren från det Gudomliga Mänskliga upplysa människosinnena, även de som är helt fjärmade från det himmelska som hör kärleken till, förutsatt att tro grundad på människokärlek finns i dessa sinnen. Ty i livet efter detta syns Herren för de himmelska änglarna som Solen och för de andliga änglarna som Månen, se nr 1053, 1521, 1529, 1530, 2441, 2495 – allt himlens ljus flödar fram från Honom. Himlens ljus är så beskaffat att det när det skänker ljus åt andarnas och änglarnas syn samtidigt också upplyser förståndet. Denna egenskap att upplysa förståndet innebor också i det ljuset, så att den mängd av invärtes ljus, det vill säga av förstånd som någon äger i himlen står i proportion till det utvärtes ljus som denne har. Detta anger på vad sätt himlens ljus skiljer sig från världens ljus. Det är Herrens Gudomliga Mänskliga som ger både ögonen och förståndet ljus hos dem som är andliga, men detta hade inte kunnat ske, om inte Herren förenat det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga. Och om Han inte hade förenat dessa då skulle varken människan i världen eller någon andlig ängel i himlen längre haft någon som helst förmåga att förstå eller att förnimma det som är gott och sant. Och därmed skulle de inte heller haft någon som helst sällhet och lycka, och följaktligen inte heller alls kunnat frälsas. Av vad som här nu sagts är det uppenbart att människosläktet inte skulle kunna frälsas, om inte Herren hade antagit det Mänskliga och förhärligat det.

[4] Av vad nu anförts torde var och en kunna sluta sig till hur det i själva verket förhåller sig med detta att de frälses, oavsett hur de levat, om de bara med en inre sinnesrörelse tänker att Herren lidit för dem och tagit bort deras synder. Men i verkligheten kan himlens ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga inte nå andra än dem som lever i det goda som hör till tron, det vill säga som lever ett människokärlekens liv, eller, vad som är detsamma, som har samvete. Att de som är andliga blir frälsta i kraft av Herrens Gudomliga Mänskliga, se nr 1043, 2661, 2716, 2718.

  
Yiya esigabeni / 10837