IBhayibheli

 

2 Mosebok 6

Funda

   

1 Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem, ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt land

2 Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.

3 För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av dem.

4 Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.

5 Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.

6 Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm och genom stora straffdomar.

7 Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut från trälarbetet hos egyptierna.

8 Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva eder till besittning. Jag är HERREN.'»

9 Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.

10 Därefter talade HERREN till Mose och sade:

11 »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land

12 Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig -- mig som har oomskurna läppar

13 Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land.

14 Dessa voro huvudmännen för deras familjer. Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.

15 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.

16 Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd: Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år gammal.

17 Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.

18 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat blev ett hundra trettiotre år gammal.

19 Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas släkter, efter deras ättföljd.

20 Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra trettiosju år gammal.

21 Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.

22 Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.

23 Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.

24 Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro koraiternas släkter.

25 Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för leviternas familjer, efter deras släkter.

26 Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror.

27 Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig med Mose och Aron,

28 Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,

29 talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao, konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»

30 Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru skulle då Farao vilja höra på mig?»

   

Okususelwe Emisebenzini kaSwedenborg

 

Arcana Caelestia #2180

Funda lesi Sigaba

  
Yiya esigabeni / 10837  
  

2180. Att orden ’och tog en tjurkvalv, späd och god’, betecknar det himmelska-naturliga, som det förnuftiga tog till sig i syfte att förbinda sig med förnimmelsen från det Gudomliga är uppenbart av det som i Ordet förstås med ’tjurkalv’ eller med ’son till en oxe’ som är naturligt gott. Och eftersom det här handlar om Herrens Förnuftiga, så sägs ’späd’ på grund av det himmelska-andliga, som har sitt upphov i det goda, och ’god’ på grund av själva det himmelska, som är själva det goda. I det äkta förnuftet finns både en böjelse för det sanna och en böjelse för det goda, men dess främsta och förnämsta är böjelsen för det sanna, vilket visats redan i nr 2072. Detta förklarar varför ’späd’ nämns före ’god’. Men, som är vanligt i Ordet, utsägs dock båda orden på grund av äktenskapet mellan det sanna och det goda, något som visats ovan i nr 2173.

[2] Att ’tjurkalv’ eller ’son till en oxe’ står för det himmelska-naturliga, eller, vad som är detsamma, naturligt gott, framstår särskilt tydligt av offren, som var de förnämsta förebildningarna i den Hebreiska och därefter i den Judiska Kyrkans gudstjänst. Deras offer valdes ut dels bland storboskap dels bland småboskap, således bland olika slags rena djur, såsom oxar, ungtjurar, bockar, får, baggar, getter, kid och lamm, förutom turturduvor och duvungar. Alla dessa djur betecknade de invärtes grunddragen av gudsdyrkan, det vill säga himmelska och andliga ting, nr 2165, 2177, och det så att offren av de djur som togs ut bland storboskap betecknade det himmelska-naturliga och de djur som togs ut bland småboskap det himmelska-förnuftiga. Eftersom bäggedera – det naturliga och det förnuftiga – är mer och mer inre och mångfasetterat, så användes vid offren så många slag och arter av dessa djur. Detta framgår även av att det var föreskrivet vilka djur som skulle offras vid brännoffren och vid varje slag av slaktoffer – vid de dagliga offren, vid offer på sabbater och högtider, vid frivilliga offer, vid tackoffer och löftesoffer, vid försonande skuldoffer och syndoffer, liksom också vid särskilda reningsoffer och vid invigningsoffer. Vilka djur som skulle användas och hur många vid varje slag av offer anges uttryckligen. Detta hade aldrig skett, om inte vart och ett hade inneburit något specifikt, vilket tydligt framgår av de ställen där det handlar om offer, såsom i kapitel 29 i Andra Moseboken, i kapitlen 1, 3, 4, 9bb0, 16 och i kapitel 23 i Tredje Moseboken samt i kapitlen 7, 8, 15 och 29 i Fjärde Moseboken. Men detta är inte platsen att förklara vad vart och ett av offren betecknade. Likadant förhåller det sig hos Profeterna, där dessa djur omnämns, och av vilket det framgår att tjurkalvar betecknade det himmelska-naturliga.

[3] Att det inte var något annat än himmelskt som avsågs kan man också inse av keruberna, som Hesekiel såg, och av de fyra varelserna, som Johannes såg. Om keruberna säger nämnde profet:

Deras ansikten liknade ansiktet hos en människa, och alla fyra hade lejonansikte på den högra sidan, och alla fyra hade oxansikte på den vänstra sidan, och alla fyra hade /också/ örnansikte. Hesekiel 1:10.

Om de fyra varelserna framför tronen säger Johannes:

Runt omkring tronen var fyra levande varelser – den första levande varelsen liknade ett lejon, den andra levande varelsen liknade en ung tjur, den tredje levande varelsen hade ett ansikte som en människa, den fjärde levande varelsen liknade en flygande örn – och de sade: Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig som var och som är och som komma skall. Uppenbarelseboken 4:7-8.

Var och en kan inse att keruberna och dessa varelser – och alltså även oxar och ungtjurar i samband med offren – förebildade det som var heligt. Detsamma är tillämpligt på Moses profetia om Josef:

Må det komma på Josefs huvud och på hans hjässa, nasiréens bland hans bröder. Ära åt hans oxes förstfödde, och hans horn är en enhörnings. Med dessa skall han stånga samman folken, till jordens ändar. 5 Mosebok 33:16-17.

Dessa ord är inte begripliga för någon, om man inte vet, vad som i den invärtes meningen förstås med oxe, enhörning, horn, med mera.

[4] Vad offren allmänt sett angår, så var väl dessa anbefallda israeliterna genom Mose. Men den Fornäldsta Kyrkan, som fanns före floden, visste alls ingenting om offer och inte heller föll det dem i tanken att dyrka Herren genom att slakta djur. Den Forngamla Kyrkan, som fanns efter floden, visste inte heller något om offer. Förebildningar förekom visserligen i denna Kyrka, men inte offer. Dessa infördes först i den följande Kyrkan, som kallades den Hebreiska Kyrkan, och spred sig från denna till hednafolken och även till Abraham, Isak och Jakob och så till dennes efterkommande. Att hednafolken hade gudstjänster med offer har visats i nr 1343, och att Jakobs efterkommande också hade det, innan de lämnade Egypten, alltså innan offren blev anbefallda genom Mose på Sinai berg, är tydligt av 2 Mosebok 5:3; 10:25, 27; 18:12; 24:4-5.

[5] Detta framgår särskilt tydligt av deras avgudakult inför guldkalven, som det sägs följande om hos Mose:

Aron byggde ett altare framför guldkalven, och Aron lät utropa och säga: I morgon skall det bli en högtid för Jehovah. Dagen därefter steg de tidigt upp och offrade brännoffer och bar fram fridsoffer. Och folket satte sig ned och åt och drack, och steg därefter upp för att leka. 2 Mosebok 32:5-6.

Detta hände medan Mose var på berget Sinai, och således innan befallningen kom till dem om altaret och offren. Att befallningen kom till dem berodde på att offerkulten hos dem, liksom hos hednafolken, hade förvänts i avgudadyrkan, från vilken de inte kunde avhållas, därför att de betraktade den som det huvudsakliga heliga. Vad som från tidigaste barndom plantats in som något heligt, än mer om det övertagits från fäderna och på det viset rotats in, bryter Herren aldrig – förutsatt att det inte strider mot själva ordningen – utan böjer det. Detta var anledningen till att det föreskrevs att kultsystemet skulle inrättas så som man läser om det hos Mose.

[6] Att offren aldrig varit behagliga för Jehovah, och således varit tillåtna och tolererade enbart av det skäl som just anförts, framgår med all tydlighet hos Profeterna. Om offren sägs följande hos Jeremia:

Så sade Jehovah Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer tillsammans med era slaktoffer och ät så kött. På den tid då Jag förde era fäder ut ur Egyptens land gav Jag dem inte någon befallning eller något bud angående brännoffer och slaktoffer. Utan detta bud gav Jag dem och sade: Lyd Min röst, och Jag skall vara er Gud. Jeremia 7:2123.

Hos David:

O Jehovah, till slaktoffer och brännoffer har Du inte behag, brännoffer och syndoffer begär Du inte. Att göra Din vilja, min Gud, är min lust. Psaltaren 40:7, 9.

Hos densamme:

Du har inte behag till slaktoffer, så att jag ger Dig sådana. Till brännoffer har Du inte lust. Det offer som behagar Dig är en förkrossad ande. Psaltaren 51:18-19.

Hos densamme:

Jag vill inte ta någon tjurkalv ur ditt hus, inte heller bockar ur dina fållor. Offra åt Gud bekännelse. Psaltaren 50:9, 14; 107:21-22; 116:17; 5 Mosebok 23:18.

Hos Hosea:

Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer och till insikter om Gud mer än till brännoffer. Hosea 6:6.

Samuel sade till Saul:

Menar du att Jehovah har samma behag till brännoffer och slaktoffer? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta på vädurar. 1 Samuelsboken 15:22.

Hos Mika:

Med vad skall jag träda fram inför Jehovah och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför Honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Skall Jehovah ha behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Nej, vad gott är har Han kungjort för dig, o människa. Och vad annat begär väl Jehovah av dig, än att du gör vad rätt är och älskar barmhärtighet och ödmjukar dig genom att vandra med din Gud? Mika 6:68.

[7] Av dessa citat framgår nu att offren inte var anbefallda, men tillåtna, och dessutom att med offren alltså inte avsågs något annat än det som var invärtes och att det var det invärtes som var behagligt, inte det som var utvärtes. Det var också därför som Herren avskaffade dem, något som även förutsades av Daniel, när han med dessa ord talade om Herrens Ankomst:

I mitten av veckan skall Han låta slaktoffret och spisoffret upphöra. Daniel 9:27.

Se vad som anförts om offer i del 1, i nr 922, 923, 1128, 1823. Vad ’tjurkalven’ angår som Abraham gjorde i ordning eller lät tillreda för de tre männen förhåller det sig med detta på samma sätt som med ett sådant djur, när det används till offer. Att det har samma innebörd är också uppenbart av att Abraham sade till Sarah, att hon skulle ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl. Om det finsiktade vetemjölet till en tjurkalv heter det hos Mose – med anspelning på när de skulle komma in i landet:

När du gör i ordning en ungtjur till brännoffer eller till slaktoffer, vare sig det gäller att avlägga ett löfte eller det gäller ett fridsoffer åt Jehovah, då skall du tillsammans med ungtjuren som spisoffer bära fram tre tiondels efa av finsiktat vetemjöl blandat med olja. 4 Mosebok 15:8-9.

Även här förekommer talet ’tre’, här tre ’tiondelar’, däremot tre ’sea-mått’ i Abrahams anvisning till Sarah. Men blott två tiondelar i samband med offrandet av en vädur och en tiondel i samband med offrandet av ett lamm, 4 Mosebok 15:46.

  
Yiya esigabeni / 10837