IBhayibheli

 

2 Mosebok 4

Funda

   

1 Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för dig'?»

2 Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand

3 Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose flydde för honom.

4 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han förvandlades åter till en stav i hans hand.

5 Och HERREN sade: »Så skola de. tro att HERREN, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

6 Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.

7 Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.

8 Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.

9 Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas till blod på torra landet.»

10 Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man; jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu, sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt målföre och en trög tunga.

11 HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke jag, HERREN?

12 Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall tala

13 Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du vill.»

14 Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se dig, skall han glädjas i sitt hjärta.

15 Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder vad I skolen göra.

16 Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.

17 Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall göra dina tecken

18 Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten, för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»

19 Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»

20 Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i sin hand.

21 Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till Egyptense till, att du inför Farao gör alla de under som jag har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans hjärta, så att han icke släpper folket.

22 Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son,

23 och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son.

24 Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom.

25 Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en blodsbrudgum.»

26 Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum till omskärelse.»

27 Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste honom.

28 Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att göra.

29 Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels barns äldste.

30 Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han gjorde tecknen inför folkets ögon.

31 Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig ned och tillbådo.

   

Okususelwe Emisebenzini kaSwedenborg

 

Arcana Caelestia #2180

Funda lesi Sigaba

  
Yiya esigabeni / 10837  
  

2180. Att orden ’och tog en tjurkvalv, späd och god’, betecknar det himmelska-naturliga, som det förnuftiga tog till sig i syfte att förbinda sig med förnimmelsen från det Gudomliga är uppenbart av det som i Ordet förstås med ’tjurkalv’ eller med ’son till en oxe’ som är naturligt gott. Och eftersom det här handlar om Herrens Förnuftiga, så sägs ’späd’ på grund av det himmelska-andliga, som har sitt upphov i det goda, och ’god’ på grund av själva det himmelska, som är själva det goda. I det äkta förnuftet finns både en böjelse för det sanna och en böjelse för det goda, men dess främsta och förnämsta är böjelsen för det sanna, vilket visats redan i nr 2072. Detta förklarar varför ’späd’ nämns före ’god’. Men, som är vanligt i Ordet, utsägs dock båda orden på grund av äktenskapet mellan det sanna och det goda, något som visats ovan i nr 2173.

[2] Att ’tjurkalv’ eller ’son till en oxe’ står för det himmelska-naturliga, eller, vad som är detsamma, naturligt gott, framstår särskilt tydligt av offren, som var de förnämsta förebildningarna i den Hebreiska och därefter i den Judiska Kyrkans gudstjänst. Deras offer valdes ut dels bland storboskap dels bland småboskap, således bland olika slags rena djur, såsom oxar, ungtjurar, bockar, får, baggar, getter, kid och lamm, förutom turturduvor och duvungar. Alla dessa djur betecknade de invärtes grunddragen av gudsdyrkan, det vill säga himmelska och andliga ting, nr 2165, 2177, och det så att offren av de djur som togs ut bland storboskap betecknade det himmelska-naturliga och de djur som togs ut bland småboskap det himmelska-förnuftiga. Eftersom bäggedera – det naturliga och det förnuftiga – är mer och mer inre och mångfasetterat, så användes vid offren så många slag och arter av dessa djur. Detta framgår även av att det var föreskrivet vilka djur som skulle offras vid brännoffren och vid varje slag av slaktoffer – vid de dagliga offren, vid offer på sabbater och högtider, vid frivilliga offer, vid tackoffer och löftesoffer, vid försonande skuldoffer och syndoffer, liksom också vid särskilda reningsoffer och vid invigningsoffer. Vilka djur som skulle användas och hur många vid varje slag av offer anges uttryckligen. Detta hade aldrig skett, om inte vart och ett hade inneburit något specifikt, vilket tydligt framgår av de ställen där det handlar om offer, såsom i kapitel 29 i Andra Moseboken, i kapitlen 1, 3, 4, 9bb0, 16 och i kapitel 23 i Tredje Moseboken samt i kapitlen 7, 8, 15 och 29 i Fjärde Moseboken. Men detta är inte platsen att förklara vad vart och ett av offren betecknade. Likadant förhåller det sig hos Profeterna, där dessa djur omnämns, och av vilket det framgår att tjurkalvar betecknade det himmelska-naturliga.

[3] Att det inte var något annat än himmelskt som avsågs kan man också inse av keruberna, som Hesekiel såg, och av de fyra varelserna, som Johannes såg. Om keruberna säger nämnde profet:

Deras ansikten liknade ansiktet hos en människa, och alla fyra hade lejonansikte på den högra sidan, och alla fyra hade oxansikte på den vänstra sidan, och alla fyra hade /också/ örnansikte. Hesekiel 1:10.

Om de fyra varelserna framför tronen säger Johannes:

Runt omkring tronen var fyra levande varelser – den första levande varelsen liknade ett lejon, den andra levande varelsen liknade en ung tjur, den tredje levande varelsen hade ett ansikte som en människa, den fjärde levande varelsen liknade en flygande örn – och de sade: Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig som var och som är och som komma skall. Uppenbarelseboken 4:7-8.

Var och en kan inse att keruberna och dessa varelser – och alltså även oxar och ungtjurar i samband med offren – förebildade det som var heligt. Detsamma är tillämpligt på Moses profetia om Josef:

Må det komma på Josefs huvud och på hans hjässa, nasiréens bland hans bröder. Ära åt hans oxes förstfödde, och hans horn är en enhörnings. Med dessa skall han stånga samman folken, till jordens ändar. 5 Mosebok 33:16-17.

Dessa ord är inte begripliga för någon, om man inte vet, vad som i den invärtes meningen förstås med oxe, enhörning, horn, med mera.

[4] Vad offren allmänt sett angår, så var väl dessa anbefallda israeliterna genom Mose. Men den Fornäldsta Kyrkan, som fanns före floden, visste alls ingenting om offer och inte heller föll det dem i tanken att dyrka Herren genom att slakta djur. Den Forngamla Kyrkan, som fanns efter floden, visste inte heller något om offer. Förebildningar förekom visserligen i denna Kyrka, men inte offer. Dessa infördes först i den följande Kyrkan, som kallades den Hebreiska Kyrkan, och spred sig från denna till hednafolken och även till Abraham, Isak och Jakob och så till dennes efterkommande. Att hednafolken hade gudstjänster med offer har visats i nr 1343, och att Jakobs efterkommande också hade det, innan de lämnade Egypten, alltså innan offren blev anbefallda genom Mose på Sinai berg, är tydligt av 2 Mosebok 5:3; 10:25, 27; 18:12; 24:4-5.

[5] Detta framgår särskilt tydligt av deras avgudakult inför guldkalven, som det sägs följande om hos Mose:

Aron byggde ett altare framför guldkalven, och Aron lät utropa och säga: I morgon skall det bli en högtid för Jehovah. Dagen därefter steg de tidigt upp och offrade brännoffer och bar fram fridsoffer. Och folket satte sig ned och åt och drack, och steg därefter upp för att leka. 2 Mosebok 32:5-6.

Detta hände medan Mose var på berget Sinai, och således innan befallningen kom till dem om altaret och offren. Att befallningen kom till dem berodde på att offerkulten hos dem, liksom hos hednafolken, hade förvänts i avgudadyrkan, från vilken de inte kunde avhållas, därför att de betraktade den som det huvudsakliga heliga. Vad som från tidigaste barndom plantats in som något heligt, än mer om det övertagits från fäderna och på det viset rotats in, bryter Herren aldrig – förutsatt att det inte strider mot själva ordningen – utan böjer det. Detta var anledningen till att det föreskrevs att kultsystemet skulle inrättas så som man läser om det hos Mose.

[6] Att offren aldrig varit behagliga för Jehovah, och således varit tillåtna och tolererade enbart av det skäl som just anförts, framgår med all tydlighet hos Profeterna. Om offren sägs följande hos Jeremia:

Så sade Jehovah Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer tillsammans med era slaktoffer och ät så kött. På den tid då Jag förde era fäder ut ur Egyptens land gav Jag dem inte någon befallning eller något bud angående brännoffer och slaktoffer. Utan detta bud gav Jag dem och sade: Lyd Min röst, och Jag skall vara er Gud. Jeremia 7:2123.

Hos David:

O Jehovah, till slaktoffer och brännoffer har Du inte behag, brännoffer och syndoffer begär Du inte. Att göra Din vilja, min Gud, är min lust. Psaltaren 40:7, 9.

Hos densamme:

Du har inte behag till slaktoffer, så att jag ger Dig sådana. Till brännoffer har Du inte lust. Det offer som behagar Dig är en förkrossad ande. Psaltaren 51:18-19.

Hos densamme:

Jag vill inte ta någon tjurkalv ur ditt hus, inte heller bockar ur dina fållor. Offra åt Gud bekännelse. Psaltaren 50:9, 14; 107:21-22; 116:17; 5 Mosebok 23:18.

Hos Hosea:

Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer och till insikter om Gud mer än till brännoffer. Hosea 6:6.

Samuel sade till Saul:

Menar du att Jehovah har samma behag till brännoffer och slaktoffer? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta på vädurar. 1 Samuelsboken 15:22.

Hos Mika:

Med vad skall jag träda fram inför Jehovah och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför Honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Skall Jehovah ha behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Nej, vad gott är har Han kungjort för dig, o människa. Och vad annat begär väl Jehovah av dig, än att du gör vad rätt är och älskar barmhärtighet och ödmjukar dig genom att vandra med din Gud? Mika 6:68.

[7] Av dessa citat framgår nu att offren inte var anbefallda, men tillåtna, och dessutom att med offren alltså inte avsågs något annat än det som var invärtes och att det var det invärtes som var behagligt, inte det som var utvärtes. Det var också därför som Herren avskaffade dem, något som även förutsades av Daniel, när han med dessa ord talade om Herrens Ankomst:

I mitten av veckan skall Han låta slaktoffret och spisoffret upphöra. Daniel 9:27.

Se vad som anförts om offer i del 1, i nr 922, 923, 1128, 1823. Vad ’tjurkalven’ angår som Abraham gjorde i ordning eller lät tillreda för de tre männen förhåller det sig med detta på samma sätt som med ett sådant djur, när det används till offer. Att det har samma innebörd är också uppenbart av att Abraham sade till Sarah, att hon skulle ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl. Om det finsiktade vetemjölet till en tjurkalv heter det hos Mose – med anspelning på när de skulle komma in i landet:

När du gör i ordning en ungtjur till brännoffer eller till slaktoffer, vare sig det gäller att avlägga ett löfte eller det gäller ett fridsoffer åt Jehovah, då skall du tillsammans med ungtjuren som spisoffer bära fram tre tiondels efa av finsiktat vetemjöl blandat med olja. 4 Mosebok 15:8-9.

Även här förekommer talet ’tre’, här tre ’tiondelar’, däremot tre ’sea-mått’ i Abrahams anvisning till Sarah. Men blott två tiondelar i samband med offrandet av en vädur och en tiondel i samband med offrandet av ett lamm, 4 Mosebok 15:46.

  
Yiya esigabeni / 10837