Mula sa Mga gawa ni Swedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet # 1

Pag-aralan ang Sipi na ito

  
/ 603  
  

1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid 1 , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro 2 :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord 3 . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter 4 för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken 5 ; med månen Herren med avseende på tron 6 ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro 7 ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek 8 ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse 9 ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening 10 , och med härlighet Ordets inre mening 11 ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är 12 .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Mga talababa:

1. »Tidevarvets fulländning» är kyrkans sista tid, Himmelska Hemligheter 4535, 10672.

2. Herrens förutsägelser i Matteus kap. 24 och 25 om tidevarvets fulländning och sin ankomst, således om kyrkans steg för steg fortgående ödeläggelse och om yttersta domen, förklaras i inledningarna till kapitlen 26-40 av Första Mosebok Himmelska Hemligheter 3353-3356, 3486-3489, 3650-3655, 3751-3759, 3897-3901, 4056-4060, 4229-4231, 4332-4335, 4422-4424, 4635-4638, 4661-4664, 4807-4810, 4954-4959, 5063-5071.

3. Att det i Ordets alla samtliga och enskilda ting finns en inre eller andlig mening, Himmelska Hemligheter 1143, 1984, 2135, 2333, 2395, 2495, 4442, 9049, 9063, 9086.

4. Att Ordet är skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter, och att på grund därav alla samtliga och enskilda saker däri beteckna andliga ting, Himmelska Hemligheter 1404, 1408, 1409, 1540, 1619, 1659, 1709, 1783, 2900, 9086.

5. Att solen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till kärleken och i följd därav kärlek till Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1837, 2441, 2495, 4060, 4696, 4996, 7083, 10809.

6. Att månen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till tron och i följd därav tro på Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1530, 2495, 4060, 4996, 7083.

7. Att stjärnorna i Ordet beteckna kunskaper om det goda och det sanna Himmelska Hemligheter 2495, 2849, 4697.

8. Att stammar beteckna alla sanningar och godheter i en sammanfattning, sålunda trons och kärlekens alla ting Himmelska Hemligheter 3858, 3926, 4060, 6335.

9. Att Herrens ankomst är Hans närvaro i Ordet samt uppenbarelse Himmelska Hemligheter 3900, 4060.

10. Att skyarna i Ordet beteckna Ordet i bokstaven eller dess bokstavsmening Himmelska Hemligheter 4060, 4391, 5922, 6343, 6752, 8106, 8781, 9430, 10551, 10574.

11. Att härlighet i Ordet betecknar den Gudomliga Sanningen sådan den är i himlen och sådan den är i Ordets inre mening Himmelska Hemligheter 4809, 5292, 5922, 8267, 8427, 9429, 10574.

12. Att basun eller trumpet betecknar den Gudomliga Sanningen i himlen och uppenbarad från himlen Himmelska Hemligheter 8815, 8823, 8915; detsamma betecknas med röst nr 6971, 9926.

  
/ 603  
  

Mula sa Mga gawa ni Swedenborg

 

Arcana Coelestia # 9049

Pag-aralan ang Sipi na ito

  
/ 10837  
  

9049. 1 ‘Et dabis animam pro anima’: quod significet legem ordinis, quod ita facies proximo sicut vis ut 2 ille tibi faciat, proinde quod 3 tibi fiet quod alteri facis, constat ex eo quod dare animam pro anima, oculum pro oculo, dentem pro dente, et sic porro, sit fieri 3 tibi sicut feceras alteri. Quod haec lex data sit filiis Israelis, erat quia lex talis est in mundo spirituali; qui ibi bonum facit alteri ex corde, bonum simile recipit; 4 inde qui malum facit alteri ex corde, malum simile recipit; bonum enim ex corde conjunctum est cum sua remuneratione, et malum ex corde conjunctum est cum sua punitione, inde est caelum bonis, et infernum malis; quod ita sit, ex multa experientia scire datum est; cum illis sic se habet: qui bonum facit ex corde, influit e caelo ab undequaque 5 bonum in cor et animam ejus qui facit, ac id inspirat inspirando, et augetur tunc simul affectio amoris pro proximo cui bonum facit, 6 et cum illa affectione jucundum 7 ,

quod est jucundum caeleste, ineffabile; causa quod ita fiat, est quia bonum amoris a Domino est in caelo universaliter regnans, ac influit jugiter secundum gradum quo expromitur in alterum; similiter se habet cum malo qui malum alteri ex corde facit, influit ex inferno malum ab undequaque in cor ejus qui facit ac id excitat excitando; augetur tunc simul affectio amoris sui, et cum illo jucundum odii ac vindictae contra illos qui se non submittunt; causa quod ita fiat, est quia malum amoris sui est in inferno universaliter regnans, et influit jugiter secundum gradum quo expromitur in alterum; cum hoc fit, statim adsunt punitores qui illum male tractant; per hoc, malum cum suo jucundo coercetur.

[2] Haec inde sunt quia leges ordinis in altera vita non sunt doctae ex libris et inde repositae in memoria, sicut apud homines in mundo, sed sunt inscriptae cordibus, 8 leges mali in corde malorum, et leges boni in corde bonorum, nam unusquisque homo 9 in alteram vitam secum portat id quod per vitam in mundo indiderat cordi suo, nempe malum apud malos et bonum apud bonos.

[3] Lex ordinis ex qua illa fluunt, est quam Dominus docuit apud Matthaeum, Omnia quaecumque volueritis ut faciant vobis homines, sic et vos facite illis; haec est Lex et Prophetae, 7:12; Luc. 6:31 10 ; ordo est 11 Divino Vero quod procedit a Domino; leges ordinis sunt vera ex bono in caelo, et vera separata a bono in inferno; separata dicuntur, non ex Domino sed ex homine; 12 separatur bonum per non receptionem ejus.

[4] Lex 13 quae lex juris talionis vocatur ita describitur in Levitico,

Qui percusserit animam bestiae restituet eam, animam pro anima; si vir dederit defectum in proximo suo, quemadmodum fecit sic fiet illi, fractura pro fractura, oculus pro oculo, dens pro dente; quemadmodum defectum dederit in homine, sic dabitur in illo; percutiens bestiam restituet eam, et percutiens hominem occidetur, 24:17-21.

Quia malum habet secum poenam, ideo 14 dicitur a Domino quod ‘non resistendum sit malo’; et simul explicatur quomodo cum hac lege se habet in mundo spirituali apud illos qui in bono sunt respective ad illos qui in malo, his verbis apud Matthaeum,

Audivistis quod dictum sit, Oculum pro oculo, et dentem pro dente; Ego vero dico, Non resistendum esse malo; sed quicumque impegerit tibi alapam in dextram tuam maxillam, obverte illi etiam alteram; et si quis velit te in jus trahere et tunicam tuam auferre, permitte etiam illi pallium; quisquis adegerit te ad miliare unum, abito cum illo duo; 15 omni a te petenti dato, et cupientem mutuum accipere a te, ne averseris, 16 5:38-41[, 42];

[5] quis non videre potest quod haec verba non secundum sensum litterae sint intelligenda? nam quis obversurus est maxillam sinistram ei qui impegerit alapam in maxillam dextram? et quis daturus pallium ei qui vult auferre tunicam? et quis daturus sua omnibus qui petunt? et quis malo non resistet? sed haec nemo intelligere potest qua non scit quid significat maxilla dextra et sinistra, quid tunica et pallium, tum quid miliare, ut et mutuum, cum reliquis; 17 agitur ibi de vita spirituali seu de vita fidei, non de vita naturali, quae est vita mundi; aperit 18 ibi Dominus in hoc capite et in sequenti interiora quae caeli sunt, sed per talia quae in mundo; quod per talia, erat causa ne homines mundani intelligerent, sed solum homines caelestes; quod homines mundani non intelligerent, erat ideo ne interiora Verbi profanarent, 19 nam sic in omnium atrocissimum infernum, quod est infernum profanatorum Verbi, se conjicerent; idcirco a Domino dictum est apud Lucam, Vobis datum est cognoscere mysteria regni Dei, reliquis vero in parabolis, ut videntes non videant, et audientes non audiant, 8:10:

et apud Johannem, Dixit Esaias, Excaecavit illorum oculos, et obturavit illorum cor, ut non videant oculis suis, et intelligant corde, et convertant se, et sanem illos, 12:40;

‘ne sanem illos’ dicitur quia qui sanantur et iterum redeunt ad falsa et mala, illi profanant; qui sunt illi intelliguntur apud Matthaeum 12:43-45.

[6] Sed dicetur nunc quid per Domini verba supra allata in sensu interno intelligitur: agitur ibi in illo sensu de illis qui per falsa volunt destruere vera fidei, ita 20 vitam spiritualem apud hominem cum in tentationibus est, 21 in persecutionibus, et apud spiritus bonos cum in infestationibus a spiritibus malis sunt; per ‘maxillam’ significatur affectio veri interioris, per ‘dextram maxillam’ affectio veri ex bono, per ‘alapam infligere’ significatur actus laedendi illam, per ‘tunicam’ et ‘pallium’ significatur verum in forma externa, n. 4677, 4741, 4742, per ‘trahere in jus’ significatur conatus destruendi, per ‘miliare’ significatur id quod ducit ad verum, simile enim per miliare quod per viam; quod via sit quod ducit ad verum, videatur n. 627, 2333, 3477; per ‘mutuum dare’ significatur instruere; inde patet quid significatur per ‘dare omnibus qui petunt’, nempe confiteri omnia suae fidei in Dominum; quod itaque ‘non resistendum sit malo’, est quia malum nihil nocet illis qui in vero et bono sunt, tuti enim sunt a Domino.

[7] Haec sunt quae sub illis Domini verbis recondita sunt; et quia illa sunt, solum dicit Dominus, ‘Audivistis quod dictum sit, Oculum pro oculo, et dentem pro dente’, non autem plura; quia per ‘oculum’ significatur verum interius fidei, et per ‘dentem’ verum exterius fidei, ut in sequentibus videbitur. Ex his patet quomodo Dominus cum fuit in mundo, locutus 22 est, quod nempe sicut ubivis in Verbo Veteris Testamenti, simul pro angelis in 23 caelo et simul pro hominibus in mundo, nam loquela Ipsius fuit in se Divina et caelestis, quia 24 ex Divino et per caelum; sed quae locutus, sistebantur per talia quae correspondebant in mundo; illa quae correspondent, docet sensus internus.

[8] Quod ‘alapam infligere’ seu ‘percutere maxillam’ sit destruere 25 vera, patet a locis in Verbo ubi 26 'percutere maxillam' dicitur; et quia id in genuino sensu significat destructionem veri, ideo in opposito significat destructionem falsi, in quo sensu occurrit apud Davidem,

Percuties omnes hostes meos maxillam, dentes impiorum confringes, Ps. 3:8 [KJV Ps. 3:7]:

apud Micham, Virga 27 percutient super maxillam judicem Israelis, 4:14[KJV, 5:1]:

et apud Esaiam,

Frenum seducentis super maxillis populorum, 30:28;

‘facies’ enim significat affectiones, n. 4796, 4797, 4799, 5102, 5695, 6604; inde 28 illa quae sunt faciei significant talia quae sunt affectionum et correspondent eorum functionibus 29 et usibus, 30 sicut oculus intellectum veri, nares perceptionem veri; illa quae oris sunt, sicut maxillae, labia, guttura, lingua, talia quae enuntiationis veri sunt, n. 4796-4805.

Mga talababa:

19048, in the First Latin Edition and in the Second Latin Edition

2. alter in the Manuscript, in the First Latin Edition, and in the Second Latin Edition.

3. sibi, in the Manuscript, the First Latin Edition.

4. et

5. The Manuscript places this after influit.

6. at

7. The Manuscript inserts ejus inde.

8. hoc est malo in corde mali, et bono in corde boni

9. The Manuscript inserts e mundo.

10. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

11. Divinum Verum procedens a Domino, ita Dominus in coelo

12. The Manuscript inserts consequenter ab illo in altera vita.

13. The Manuscript inserts illa.

14. The Manuscript places this after Domino.

15. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

16. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

17. ibi agitur after fidei

18. enim

19. et

20. The Manuscript inserts qui.

21. The Manuscript inserts et quoque cum.

22. sit

23. The Manuscript inserts universo.

24. The Manuscript inserts est.

25. verum

26. maxilla memoratur

27. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

28. The Manuscript deletes illa and inserts ibi.

29. seu

30. nempe

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

Mula sa Mga gawa ni Swedenborg

 

Arcana Caelestia # 2343

Pag-aralan ang Sipi na ito

  
/ 10837  
  

2343. Att orden ’och de åt’ betecknar att tillägna sig, att göra till sitt eget, är uppenbart av det som förstås med ’att äta’ som är att dela med sig och förbindas, således att göra till sitt eget, redan behandlat i nr 2187. Av vad hittills anförts och förklarats står det klart hur innehållet i den föregående och denna vers är anordnat och länkat samman i den invärtes meningen, i det att ’änglarna’ står för Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, ’att vika av till honom’ att stanna kvar hos, ’att komma till hans hus’ att bekräftas i det goda, ’att ställa till gästabud’ att bo tillsammans, ’att baka osyrat bröd’ att bli renad och ’att äta’ att ta till sig och göra till sitt eget. Detta visar hurdan tankekedjan är i den invärtes meningen, trots att ingenting alls av denna mening är uppenbart i den historiska meningen.

[2] Sådan är ordningen och sammanhanget som existerar i alla enskilda delar av Ordet. Men hurdan denna tankekedja är i det enskilda fallet låter sig inte uppdagas, när vart ord för sig förklaras, ty då ser man ordet isolerat från det övriga, och meningssammanhanget går förlorat. Men väl låter det sig avslöjas, när alla de enskilda detaljerna betraktas tillsammans i en enda, komplett föreställning, eller uppfattas som en enda, komplett sinnebild, vilket inträffar hos dem som har tillgång till den invärtes meningen och på samma gång är i himmelskt ljus från Herren. Hos dessa, framställs åskådligt i dessa ord hela förloppet av deras omdaning och pånyttfödelse som blir medlemmar i Kyrkan, här förebildade av Lot. Detta vill med andra ord säga att de först förnimmer något av frestelse, men när de förblir ståndaktiga och segrar då har Herren sin boning hos dem och bekräftar dem i det goda och för dem in till Sig i Sitt rike och bor tillsammans med dem och renar och fullkomnar dem där och tillägnar dem samtidigt såsom deras eget sådant som är gott och ljuvligt. Allt detta utför Han genom Sitt Gudomliga Mänskliga och Heliga utgående.

[3] Inom Kyrkan är det väl bekant att all pånyttfödelse eller nytt liv, och följaktligen frälsning, kommer från Herren allena, men få är de som verkligen tror det. Att de inte sätter någon tro till det beror på att människokärlekens goda inte finns hos dem. Det är lika omöjligt för dem hos vilka detta goda inte existerar att tro det, som det är för en kamel att gå igenom ett nålsöga, ty det goda i människokärleken är trons själva plantskola. Det sanna och det goda trivs ihop, men det sanna och det onda gör det inte. De är av motstridig natur och vänder sig bort från varandra. I samma grad som människan är i det goda kan hon därför vara i det sanna, eller i samma grad som hon är i människokärlek kan hon vara i tron, i synnerhet i denna trons huvudprincip att all frälsning kommer från Herren.

[4] Att detta är trons huvudprincip är tydligt av många ställen i Ordet, såsom hos Johannes:

Så älskade Gud världen att Han gav Sin Enfödde Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Johan 3:16.

I samma evangelium:

Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som inte tror på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. Johan 3:36.

I samma evangelium:

Detta är Guds verk, att ni tror på Honom som Fadern har sänt. Johan 6:29.

I samma evangelium:

Detta är Hans vilja som sänt Mig, att alla som ser Sonen och tror på Honom skall ha evigt liv. Och Jag skall låta dem uppstå på den sista dagen. Johan 6:40.

I samma evangelium:

Om ni inte tror att Jag är, skall ni dö i era synder. Johan 8:24.

I samma evangelium:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på Mig skall leva, om han än dör. Och den som lever och tror på Mig skall aldrig någonsin dö. Johan 11:25-26.

[5] Ingen kan tro på Herren, såvida han inte låter sig ledas av det goda, det vill säga ingen kan tro, såvida han inte har människokärlek. Detta framgår också tydligt hos Johannes:

Så många som tog emot Honom gav Han makten att vara Guds söner, åt alla som tror på Hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kötts vilja, inte heller av mans vilja, utan av Gud. Johan 1:12-13.

Och i samma evangelium:

Jag är vinträdet, ni är grenarna. Den som blir kvar i Mig, och Jag i honom, bär rik frukt, ty utan Mig kan ni ingenting göra. Den som inte blir kvar i Mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar. Liksom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er. Bli kvar i Min kärlek. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra, så som Jag har älskat er. Johan 15:5-6, 9, 12.

[6] Av alla dessa citat kan man inse att kärleken till Herren och människokärleken mot nästan utgör trons liv. Men att de som är försjunkna i det onda, det vill säga som låter sig ledas av det onda, omöjligen kan tro att all frälsning kommer från Herren stod klart för mig av dem som från den kristna världen kom till det andra livet. Detta stod klart för mig även av dem som under kroppslivet, enligt den gängse trosläran, med munnen bekänt, ja, till och med lärt ut att det inte finns någon frälsning utan Herren, men som ändå fört ett ont leverne. När Herrens namn bara nämndes, fyllde de hela luftkretsen runtomkring sig med invändningar. Ty i livet efter detta förnims bara det som människan tänker, som sprider en sfär omkring sig, vilken ger tillkänna hurdan hennes tro är, se nr 1394.

[7] När bland dem bara nämndes kärlek eller människokärlek, förnam jag att något strömmade ut från dem, som var liksom fullt av mörker och samtidigt stoftbemängt. Detta var produkten av en oren kärlek, som till sin natur var sådan att den släckte ut, kvävde och förvände all känsla av kärlek till Herren och människokärlek mot nästan. Sådan är nu för tiden tron, som man påstår frälser utan det goda som kommer av människokärlek.

[8] Samma personer tillfrågades också vad tro de haft, eftersom det inte var den tro de bekänt sig till under kroppslivet. Då ingen i livet efter detta kan dölja vad han verkligen tänker, så sade de att de trodde på Gud hela världens Skapare. De utforskades emellertid om det verkligen var så, och det befanns att de inte trodde på någon Gud alls utan menade att allt var en produkt av naturkrafterna och att allt som sagts om evigt liv är rena påhittet. Sådan är tron hos alla inom Kyrkan som inte tror på Gud, men som säger att de tror på Gud hela världens Skapare. Ty sanningen kan inte ha sin upprinnelse annat än i Herren, och sanningen kan inte ha någon annan grogrund än det goda som kommer från Herren.

[9] Att Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående är det genom vilket och från vilket liv och frälsning kommer känner man väl till av orden i den Heliga Nattvarden: ’Detta är Min kropp, detta är Mitt blod’, vilket är Herrens Gudomliga Mänskliga. Och det är uppenbart att detta är urkällan till allt som är heligt. Vare sig vi talar om det Gudomliga Mänskliga, eller Hans Kropp, eller Kött, eller Bröd, eller Gudomliga Kärlek, så är det ett och detsamma, ty Herrens Gudomliga Mänskliga är ren Kärlek, och det Heliga utgåendet består av kärlek allena, medan det Heliga, som bildar tron, är därifrån.

  
/ 10837