1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Mga talababa:

2441. ‘Sol egressus super terram’: quod significet tempus ultimum quod ultimum judicium vocatur, constat ex significatione ‘exortus solis’ cum agitur de temporibus et statibus Ecclesiae; quod tempora diei, sicut quoque tempora anni significent in sensu interno successivos status Ecclesiae, prius n. 2323 ostensum est; et quod aurora seu mane adventum Domini seu appropinquationem regni Ipsius, n. 2405; 11 nunc ‘exortus solis’ seu egressus ejus super terram, ipsam praesentiam; et hoc ex causa quia tam sol quam oriens significat Dominum; quo ‘sol’, videatur n. 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120; et quod ‘oriens’, n. 101.

[2] Quod praesentia Domini sit idem cum ultimo tempore quo judicium vocatur, inde est quia praesentia Ipsius separat bonos a mali et secum habet quod boni eleventur in caelum et mali se conjiciant in infernum; nam in altera vita ita se habet: Dominus est Sol universo caelo, videatur n. 1053, 1521, 1529-1531, est enim Divinum Caeleste Amoris Ipsius quod ita coram oculis eorum apparet, et ipsam lucem caeli effective facit; quantum itaque in caelesti amore sunt, tantum in caelestem illam lucem quae a Domino, elevantur; quantum autem a caelesti amore remoti sunt, tantum ¹ inde a luce in infernales tenebras se conjiciunt:

[3] inde nunc est quod ‘exortus solis’ per quem significatur praesentia Domini, involvat tam salvationem bonorum quam damnationem malorum; et nunc dicatur primum quod Lot venit Zoarem hoc est, quod salvati sint qui per ‘Lotum’ hic repraesentantur, et mox quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et ² Amoram ³ sulphur et ignem’, hoc est, quod mali damnati sint.

[4] Qui in malis amoris sui e mundi sunt, hoc est, ‘qui’ in odiis contra omnia amoris in Dominum et charitatis erga proximum, illis lux caeli effective apparet sicut caligo, quare dicitur in Verbo quod ‘sol iis atratus sit’, per quod significatur quod rejecerint omne amoris et charitatis, et receperint omne quod contrarium est; ut apud Ezechielem,

Obtegam, cum exstinxero te, caelos, et atrabo stellas eorum solem nube obtegam, et luna non lucere faciet lucem suam, omnia luminaria lucis in caelis atrabo super te, [et] dabo tenebras super terra tua, 32:7, 8;

quisque videre potest quod per ‘obtegere caelos, atrare stellas, obtegere solem, atrare luminaria lucis’ alia significentur:

[5] similiter apud Esaiam,

Obtenebratus sol in egressu suo, et luna non splendere facie lucem suam, 13:9, 10:

et apud Joelem,

Sol et luna atrantur, et stellae retrahunt splendorem suum 2:2, 10.

Constare itaque potest quid per haec Domini verba significatur, ubi de ultimo tempore Ecclesiae quod judicium vocatur, apud Matthaeum, Statim post afflictionem dierum istorum, sol obscurabitur, et luna non dabit lucem suam, et stellae cadent de caelo, 24:29;

quod nempe non sol per ‘solem’, non luna per ‘lunam’, nec stellae per ‘stellas’, sed quod per ‘solem’ amor et charitas, per ‘lunam’ fides inde, perque ‘stellas’ cognitiones boni et veri, significentur, quae tunc obscurata dicuntur, ⁴ amittere lucem, et cadere de caelo, cum nulla amplius agnitio Domini et nullus amor in Ipsum et nulla charitas erga proximum, quibus factis nullis, occupat hominem amor sui cum ⁵ falsis inde; unum enim est consequens alterius:

[6] inde etiam apud Johannem ita, Quartus angelus effudit phialam suam in solem, et datum illi est aestu adurere homines per ignem, itaque aestuarunt homines aestu magno, et blasphemarunt nomen Dei, Apoc. 16:8, 9;

ubi etiam de ultimis temporibus Ecclesiae agitur cum exstinguitur omnis amor et charitas, aut, secundum communem modum loquendo, quando nulla amplius fides; exstinctio amoris et charitatis intelligitur per quod ‘effusa sit phiala in solem’, ac inde tunc amor sui et ejus cupiditates per quod ‘adurerentur homines per ignem’, et quod ‘aestuarent aestu magno’; blasphematio nominis Dei inde est.

[7] Antiqua Ecclesia nihil aliud per ‘solem’ intellexit quam Dominum, et Divinum caeleste amoris Ipsius, quare ritus iis ⁶ orandi fuit versus orientem solis, tunc ne quidem cogitando de sole; at postquam posteri perdiderunt cum reliquis repraesentativis et significativis etiam hoc, tunc coeperunt ipsum solem et lunam colere, qui cultus emanavit ad plures gentes, usque adeo ut illis templa dicarent, et statuas ponerent, et quia tunc ⁷ sol et luna oppositum sensum acceperunt ⁸ , significant amorem sui et mundi, qui prorsus contrarii sunt amori caelesti et spirituali; inde in Verbo per ‘cultum solis et lunae’ intelligitur cultus sui et mundi,

[8] ut apud Mosen,

Ne forte tollas oculos tuos ad caelum, et videas solem et lunam, et stellas, omnem exercitum caelorum, et impellaris, et incurves te illis, et servias illis, Deut. 4:19;

et apud eundem,

Si iverit, et serviverit diis aliis, [et incurvaverit se illis], et soli aut lunae, aut omni exercitui caelorum, quod non praecepi, ... tunc lapidabis eos lapidibus, et morientur, Deut. 17:3, 5;

in tale idololatricum versus est cultus antiquus, cum nihil internum significari in ritibus Ecclesiae amplius crediderunt, sed modo externum:

[9] similiter apud Jeremiam,

In tempore isto ossa regum Jehudae, principum sacerdotum, prophetarum, et habitatorum Hierosolymae, expandent soli lunae, et omni exercitui caelorum, quae amaverunt, et quibus serviverunt, 8:1, 2;

‘sol’ pro amore sui et ejus cupiditatibus: ‘quod expanderent ossa’ significat infernalia quae talibus:

apud eundem,

Confringet statuas domus solis, quae in terra Aegypti, domos deorum Aegypti comburet igne, 43:13;

‘statuae domus ⁹ ’ pro cultu sui.

Mga talababa:

6000. ‘Et dixit Deus Israeli in visionibus noctis’: quod significet revelationem obscuram, constat ex significatione ‘dixit Deus in visionibus’ quod sit revelatio; fiebant enim revelationes vel per somnia, vel per visiones noctis, vel per visiones diei, vel per loquelam intra hominem, vel per loquelam extra illum ¹ ab angelis visis, etiam per loquelam extra ² ab angelis non visis; per haec in Verbo significantur revelationum variae species, et per ‘visionem noctis’ revelatio obscura; ‘nox’ enim significat obscurum, n. 1712, 2514, et obscurum in ³ sensu spirituali est quod verum non appareat; ‘nox’ etiam in Verbo significat falsum ex malo, nam qui ex malo in falso sunt, in obscuro noctis sunt; inde in nocte dicuntur ⁴ omnes qui in inferno; sunt quidem ibi in lumine, nam vident se mutuo, sed lumen illud est quasi lumen ex igne sicco carbonario, et vertitur in tenebras ac caliginem cum lux caelestis influit; inde est quod illi qui in inferno sunt, dicantur in nocte esse, et quod appellentur angeli noctis et tenebrarum, et vicissim illi qui in caelo sunt, ⁵ angeli diei et lucis.

[2] Quod ‘nox’ sit obscurum ⁶ , et quoque ⁷ falsum, ⁸ etiam constare potest ab his locis in Verbo:

apud Johannem,

Jesus dixit, Nonne duodecim horae diei? si quis ambulat in die, non offendit, ... si quis autem ambulat in nocte, offendit, quia lux non est in illo, 11:9, 10;

‘duodecim horae’ pro omnibus statibus veri; ‘ambulare in die’ pro vivere in vero;

[3] et ‘ambulare in nocte’ pro vivere in falso: apud eundem,

Me oportet operari opera Ipsius Qui misit Me, quousque dies est; venit nox quando nemo poterit operari, 9:4;

‘dies’ pro vero ex bono, et ‘nox’ pro falso ex malo; est primum tempus Ecclesiae quod per ‘diem’ intelligitur, tunc enim recipitur verum quia in bono sunt; et est ultimum tempus quod per ‘noctem’, tunc enim nihil veri recipitur quia non in bono sunt; cum enim homo non in bono est, hoc est, non in charitate erga proximum, tunc si vel verissima ei dicerentur, non recipit; nequaquam enim percipitur tunc quid verum, quia ⁹ lux veri cadit in talia quae corporis et mundi sunt, quibus unice student et quae unice amant et pro reali ¹⁰ existimant, ¹¹ non autem in talia quae caeli sunt, quia haec illis respective parvi aut nihili sunt; inde lux veri in caliginoso, sicut lux solis in nigro, absorbetur et suffocatur; hoc significatur per quod ‘venit nox quando nemo poterit operari’; tale etiam hodie tempus est:

[4] apud Matthaeum,

Tardante sponso dormitarunt omnes virgines, et obdormiverunt: media autem nocte clamor factus est, Ecce sponsus venit, 25:5-7;

‘media nox’ etiam pro ultimo tempore Ecclesiae veteris quando nihil fidei est quia nihil charitatis, et quoque pro primo tempore Ecclesiae novae:

apud Lucam,

Dico vobis, illa nocte erunt duo super lecto uno, unus acceptabitur, alter ¹² relinquetur, 17:34;

‘nox’ similiter ibi pro ultimo tempore Ecclesiae veteris, et primo novae:

[5] apud Matthaeum,

Dixit Jesus discipulis, Omnes vos scandalizabimini contra Me in nocte hac.... Et ad Petrum, In hac nocte, antequam gallus cantaverit, ter abnegaturus es Me, 26:31, 34;

quod Domino placuerit ut caperetur ¹³ noctu, significabat quod Divinum Verum illis esset in obscuro noctis, quodque falsum ex malo loco ejus: et ‘quod Petrus in illa nocte ter abnegaverit Dominum’ repraesentabat etiam ultimum tempus Ecclesiae quando verum fidei ¹⁴ quidem docetur, sed non creditur, quod tempus est nox, ¹⁵ quia Dominus tunc in cordibus hominum plane abnegatur; ¹⁶ ‘duodecim enim apostoli’ sicut ‘duodecim tribus Israelis’ repraesentaverunt omnia fidei, n. 577, 2089, 2129 fin. , 2130 fin. , 3272, 33354, 3488, 3858, 3913, 3926, 3939, 4060; et ‘Petrus’ repraesentavit fidem Ecclesiae, videatur Praefatio ad Gen. 18; tum Praefatio ad 22, ut et 3750, 4738; inde est quod Dominus ad Petrum dixerit quod in illa nocte ter abnegaturus esset illum, et ad discipulos ‘omnes vos scandalizabimini contra Me in nocte hac’:

[6] apud Esaiam,

Ad me clamans e Seir, Custos quid de nocte? custos quid de nocte? dixit custos, Venit mane, etiamque nox, 21:11, 12; ¹⁷ ibi de Adventu Domini, qui est ‘mane’, qui Adventus fuit cum nullum amplius verum spirituale in terra esset, quod est ‘nox’:

[7] apud Zachariam, Erit dies unus, qui notus ¹⁸ Jehovae, non dies nec nox, quia circa tempus vesperae erit lux. Fiet, in die illo exibunt aquae vivae ex Hierosolyma; ... et Jehovah erit in Regem super totam terram; in die illo erit Jehovah unus, et nomen Ipsius unum, 14:7-9;

hic quoque de Domino, ut et de Ecclesia nova; ‘Jehovah qui in Regem, et Jehovah quod unus, et nomen Ipsius quod unum’ est Dominus quoad Divinum Humanum, quod unum ¹⁹ erit cum Ipso Divino quod vocatur Pater; ante Adventum Domini fuit Divinum Humanum Jehovah in caelis, nam per transitum per caelos sistebat Se ut Divinum Hominem coram pluribus in terra, et tunc Divinum Humanum non ita unum fuit cum Ipso Divino quod Pater vocatur; sicut cum Dominus illud in Se prorsus unum fecit: quod prius quasi distincta fuerint, patet a Gen. 19 ubi dicitur ‘quod Jehovah pluere fecerit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem a cum Jehovah e caelo’, vers. 24; n. 2447; ‘dies quando non dies nec nox’ est cum natus Dominus, tunc enim ‘vespera’ erat, hoc est, finis repraesentativorum Ecclesiae; lux circa tempus ‘vesperae’ est Divinum Verum quod tunc appariturum:

[8] apud Esaiam,

Utique noctu vastata est Ar, Moabus excisus est, utique noctu vastata est Kir Moabi, 16:1 (KJV 15:1);

Moabus pro bono naturali ²⁰ , et in sensu opposito ²¹ pro bono adulterato, n. 2468, hic de vastatione ejus; vastationes dicuntur noctu fieri, quia tunc verum obscuratur et falsum intrat:

apud Jeremiam,

Urbs magna flendo flebit in nocte, et lacrima ei super gena ejus, Thren. 1:2;

ibi de desolatione veri, ‘nox’ pro falso:

[9] apud Davidem,

Non timebis tibi a pavore noctis, a telo quod volat interdiu, ... nec a morte quae vastat in meridie, Ps. 91:5, 6;

‘pavor noctis’ pro falsis mali quae ab inferno; ‘telum quod volat interdiu’ pro falso quod aperte docetur, per quod destruitur bonum; ‘mors quae vastat in meridie’ pro malo in quo aperte vivitur, per quod destruitur verum:

apud Johannem,

Portae Sanctae Hierosolymae non claudentur interdiu, nox enim non est ibi, Apoc. 21:25;

Nox non erit ibi, neque opus habent lucerna, et luce solis, quia Dominus Deus illustrat illos, Apoc. 22:5;

‘nox non erit ibi’ pro quod non falsum: apud Danielem,

Daniel dixit, Videns fui in visione mea cum nox esset.... Postea etiam videns fui in visionibus noctis, 7:2, 7;

‘visiones noctis’ etiam pro revelatione obscura; ibi enim agitur de quatuor bestiis et cornibus illorum, et de pluribus quae sunt revelationis obscurae; similiter equi varii coloris quos Zacharias vidit noctu, Zach. 1:8 ²² seq.

Mga talababa: