1404. In his quae historica vera sunt, omnia et singula dicta et verba significant in sensu interno prorsus alia quam in sensu litterae, sed ipsa historica sunt repraesentativa: ‘Abramus’ de quo primum agitur, repraesentat in genere Dominum, in specie caelestem hominem; ‘Isacus’ de quo postea, similiter in genere Dominum, in specie spiritualem hominem; ‘Jacobus’ quoque in genere Dominum, in specie naturalem hominem; ita illa quae sunt Domini, quae sunt regni Ipsius, et quae sunt Ecclesiae.

2334. Att orden ’och de sade: Nej’ står för det tvivel som är vanligt vid frestelse framgår av att de sade ’nej’, men ändå gick in i huset. Med all frestelse följer känslor av tvivel på Herrens närvaro och på Hans barmhärtighet, på frälsning, och dylikt. Ty de som utsätts för frestelse upplever en inre ängslan ända till förtvivlan. I detta tillstånd hålls de för det mesta kvar för att de slutligen skall bekräftas i att allt beror av Herrens barmhärtighet och att de frälses genom Honom allena och att hos dem själva inte finns annat än ont – något som de blir förvissade om genom strider, i vilka de segrar. När frestelsen upphört, finns tillstånd av sant och gott kvar, till vilka deras tankar – som annars skulle störta sig i vanvett och förleda sinnet till motvilja för vad som är gott och sant – sedan kan vändas av Herren.

[2] Eftersom ’Lot’ här beskriver det första tillståndet inom Kyrkan, i vilket det goda av människokärlek existerar, men i en utvärtes gudsdyrkan, och eftersom människan måste danas om i det tillståndet – något som också sker genom en sorts frestelse, varvid emellertid de som är i en utvärtes gudsdyrkan undergår blott en lindrig frestelse – så nämns här därför sådant som innebär något av frestelse. Denna bestod i att änglarna först sade att de ville tillbringa natten på gatan, men att de, sedan Lot enträget vädjat till dem, vek av till honom och gick in i hans hus.