För alla som tror på himlen står en fråga framför allt de andra: Hur kan jag komma dit? Hur kan jag räddas?

Kristendomen har erbjudit en mängd svar under årtusenden, från tidiga sekter som helt enkelt följde Jesu exempel till kloster till de utarbetade ritningarna och ritualerna i medeltida katolicism till krossande krigföring till protestanternas hopp om Jesu barmhärtighet och blod.

För det mesta har dessa begrepp betraktat himlen som ett paradis, där vem som helst skulle vara lycklig oavsett vad han eller hon gjorde för att komma dit, och oavsett vilken typ av person han eller hon är. Detta är faktiskt inte mycket meningsfullt om du tänker på det. Om de grymma och makthungande kunde uppnå himlen tillsammans med den vänliga och omtänksamma, skulle de säkert göra himlen till ett helvete genom sin grymhet och önskan att regera. Och om de grymma och makthungriga gjordes icke-grymma och icke-makthungeriga, skulle de fortfarande vara sig själva längre?

Swedenborgs idé om himlen - och helvetet - är annorlunda. I hans teologi är båda helt enkelt andliga tillstånd där vi bor med andra som älskar samma saker som vi gör. Om dessa älskar är goda och vänliga kommer det att vara ett underbart liv med delning och glädje; om dessa älskar är grymma och själviska kommer vi att hamna i oändliga strider med andra som är grymma och själviska.

Frälsning handlar då om att låta Herren ändra våra hjärtan från det naturligt själviska tillståndet till ett himmelsk, kärleksfullt tillstånd. Vi gör detta genom att lära oss vad som är rätt och bra, genom att använda våra sinnen för att leda oss till att göra dessa saker och be Herren att förändra våra hjärtan. Om vi fortsätter och håller oss till det. Han kommer lite efteråt att göra det så att vi så småningom kan nå ett tillstånd där vi älskar det som är bra och vet vad som är sant.

Så är det frälsning genom tro? Frälsning genom verk? På ett sätt både och inte heller. Verken är involverade, eftersom vi måste få oss att göra det vi vet är bra och kärleksfull. Tro är involverad eftersom vi måste bjuda Herren in i våra hjärtan att göra en verklig förändring. Men ingen av dem kan få oss dit utan den andra, och den ultimata bedömningen är vad vi älskar, inte vad vi har gjort eller vad vi tror.

(Mga Sanggunian: Gudomliga försynen 258 [3], 338, 339; Sanna kristna religionen 150, 726)

151. Believing in the Lord is not just a matter of acknowledging Him, but includes keeping His commandments. Merely to acknowledge Him only demands some thought on the part of the understanding, but to keep His commandments requires acknowledgment too on the part of the will. The human mind is made up of the understanding and the will. It is the function of the understanding to think, of the will to act. So as long as a person's acknowledgment is merely in thought on the part of the understanding, he approaches the Lord with no more than half his mind; but when he acts, then he does so with his whole mind, and that is what believing is. Otherwise a person can split his heart in two, and force its surface to soar aloft, while its flesh sinks downwards; and so he flies like an eagle between heaven and hell. Yet he does not follow his gaze, but the delights of the flesh; and since they lie in hell, he flies down there, and after indulging in his pleasures there and tasting the demons' new wine, he puts on a jolly face, and his eyes sparkle as if with fire, so as to impersonate an angel of light. This is the satanic appearance after death of the people who acknowledge the Lord, but do not keep His commandments.