För alla som tror på himlen står en fråga framför allt de andra: Hur kan jag komma dit? Hur kan jag räddas?

Kristendomen har erbjudit en mängd svar under årtusenden, från tidiga sekter som helt enkelt följde Jesu exempel till kloster till de utarbetade ritningarna och ritualerna i medeltida katolicism till krossande krigföring till protestanternas hopp om Jesu barmhärtighet och blod.

För det mesta har dessa begrepp betraktat himlen som ett paradis, där vem som helst skulle vara lycklig oavsett vad han eller hon gjorde för att komma dit, och oavsett vilken typ av person han eller hon är. Detta är faktiskt inte mycket meningsfullt om du tänker på det. Om de grymma och makthungande kunde uppnå himlen tillsammans med den vänliga och omtänksamma, skulle de säkert göra himlen till ett helvete genom sin grymhet och önskan att regera. Och om de grymma och makthungriga gjordes icke-grymma och icke-makthungeriga, skulle de fortfarande vara sig själva längre?

Swedenborgs idé om himlen - och helvetet - är annorlunda. I hans teologi är båda helt enkelt andliga tillstånd där vi bor med andra som älskar samma saker som vi gör. Om dessa älskar är goda och vänliga kommer det att vara ett underbart liv med delning och glädje; om dessa älskar är grymma och själviska kommer vi att hamna i oändliga strider med andra som är grymma och själviska.

Frälsning handlar då om att låta Herren ändra våra hjärtan från det naturligt själviska tillståndet till ett himmelsk, kärleksfullt tillstånd. Vi gör detta genom att lära oss vad som är rätt och bra, genom att använda våra sinnen för att leda oss till att göra dessa saker och be Herren att förändra våra hjärtan. Om vi fortsätter och håller oss till det. Han kommer lite efteråt att göra det så att vi så småningom kan nå ett tillstånd där vi älskar det som är bra och vet vad som är sant.

Så är det frälsning genom tro? Frälsning genom verk? På ett sätt både och inte heller. Verken är involverade, eftersom vi måste få oss att göra det vi vet är bra och kärleksfull. Tro är involverad eftersom vi måste bjuda Herren in i våra hjärtan att göra en verklig förändring. Men ingen av dem kan få oss dit utan den andra, och den ultimata bedömningen är vad vi älskar, inte vad vi har gjort eller vad vi tror.

(Referenser: Gudomliga försynen 258 [3], 338, 339; Sanna kristna religionen 150, 726)

339. We can now see that everyone who thinks about salvation on the basis of life has no thought of instant salvation by direct mercy. The thought is rather of the means of salvation, the means in and through which the Lord works according to the laws of his divine providence, through which we are therefore led by the Lord out of his pure mercy.

However, people who do not think about salvation on the basis of life add the "instant" component to salvation and the "direct" component to mercy. This is what people do who separate faith from charity--charity is a way of living--and make attaining faith instantaneous, an event that occurs at the last hour of dying, if not before. It is also what people do who believe that forgiveness of sins without repentance is absolution from sins and therefore salvation, and who then take the Holy Supper. This also applies to people who trust the indulgences issued by monks and their prayers for the departed and the dispensations given by a power some claim to have over human souls.